rollspelare & wolfy prs

”Mitt lyckligaste minne?” upprepade han tyst för sig själv och ägnade några minuter åt att fundera på svaret, ”när jag var yngre brukade min pappa ta med mig ut och fiska. Vi åkte iväg en gång i månaden över ett veckoslut och hade det roligt tillsammans.” Nico ryckte smått på axlarna. Gamla, goda tider. Nu var han inte alls särskilt nära med sin far längre.

"Kommer du lära dina barn att fiska, spela instrument och sånt?" frågade hon nyfiket. Hon var lite nyfiken på hur han såg på sin framtid, det behövde ju inte nödvändigtvis vara en framtid som de delade tillsammans.

”Om de vill lära sig det, ja,” nickade han. Nico ville bli en bra pappa, han skulle inte tvinga sina barn att lära sig spela instrument eller fiska om de inte själva kände för det.

Estelle nickade lite och granskade honom noggrant, han skulle säkert bli en bra far men till vems barn visste hon inte. Hon var fortfarande osäker på hur mycket han trodde på alliansen mellan deras nationer.

Han drack ytterligare lite från flaskan innan han erbjöd henne att dricka, lutade huvudet mot den hårda väggen bakom sig och vilade igen blicken på henne. Det var svårt att låta bli: Estelle var en otroligt vacker ung kvinna. Det bästa var att hennes insida verkligen motsvarade hennes utsida.

"Försöker du få mig full?" frågade hon men tog ändå flaskan och halsade i sig lite av innehållet. Hon hostade till och grimaserade lite innan hon la flaskan på bordet. Hon kollade på honom med ett litet leende på läpparna.

”Det är min plan, ja. Du kan väl inte låta mig vara den enda onyktra.” Han gav henne ett lekfullt leende. Han skulle inte påstå att han var helt vimsig än men smått påverkad hade han hunnit bli.

Estelle kunde inte låta bli att fnissa till, hade inte blivit riktigt full innan men hon kände sig inte obekväm med att bli det med honom.
"Okej, bara för att du är så snäll." log hon och drog en hårslinga bakom örat. "Berätta mer om dig... Hur hade du planerat din framtid om du fick välja allt helt själv?" frågade hon.

”Det enda jag egentligen vill är att få gifta mig med någon som jag verkligen älskar. Det är svårt för jag är fortfarande för ung men förväntas ändå veta vad äkta kärlek är för något.” Han suckade djupt innan han drog på mungiporna igen. ”Men vet du vad? Du är inte alls tokig, tvärtom gillar jag dig mycket. Jag tror nog det kommer gå bra.” Även om det inte blev mer än vänskapliga känslor mellan dem så skulle det ändå bli ett bättre äktenskap än om de avskydde varandra och inte alls kom överens.

Estelle ville nästan be om ursäkt när han sa det första, hon visste att det delvis var hennes fel att han inte kunde vara med Adele bland annat. Hon suckade tyst och öppnade munnen för att be om ursäkt men lät bli då han sa att han tyckte om henne. Hon förstod att han inte menade något djupare än vänskapliga känslor men hon blev ändå glad. Hon log svagt och la försiktigt sin hand över hans.
"Du är inte heller helt tokig, kanske lite men det går att leva med." log hon.