[PRS] Step brothers

Edward tar in den andres ord, slukar dem och bearbetar dem i tystnad.
"Då har vi något gemensamt," viskar han i tystnad, härmar det Derek sagt i hans rum tidigare under kvällen. När de pratade om kyssen. Edward nickar försiktigt, tänker på hur Derek röker för det ohälsosamma, hur han sakta tar död på sina lungor. Tänker på sin lillebror, hur han inte valt den giftiga luften, utan hur föräldrarna dränkt honom med den. Edward stannar till och ser upp på den längre, står i tystnad medan ögonen granskar det blåa. "Om jag skulle säga till dig att försöka sluta, om jag skulle försöka hjälpa dig att sluta, skulle du vara med på det?" frågar han efter en stunds tystnad. Rösten faller, som att han kvävs. Som att luften gör det omöjligt för honom att prata. "Jag har förlorat en bror i lungcancer, vill inte förlora dig också."

I några sekunder efter att Eddie yttrat de sista orden står luften helt stilla. Sedan är det som om han det dränks av en iskall våg när han tagit in orden.
"Jag är hemskt ledsen", andas han. "Förlåt, jag visste inte, Eddie.. jag.."
Derek slickar sig om läpparna, lyckas inte få ut fler ord. Frågan som Eddie sedan ställer honom vet han inte om han kan svara ärligt på, för han vet inte. Han gillar att hålla sig till sina rutiner - även de dåliga - och att röka hör till en av dem. Det är liksom tillfredställande på ett sätt, att leka med något som kan döda en och som vid en punkt tillslut kommer göra det. Men när Eddie säger det på det sättet.
"Jag vet inte", säger han tillsist, ser ner i de mörka tunnlarna, Eddies ändlösa irisar. "Men jag kan försöka. För din skull."

Blicken glider ner mot den snötäckta marken, låter tårarna trilla ner en för en. Fan, Edward har alltid hatat att gråta med publik, visa sig svag. Men när de väl börjar trilla ner, går det inte att sätta stopp på dem.
"Hur skulle du kunna veta det?" ler han, låter sina klädda händer föras mot sitt ansikte, försöker torka bort floderna. "Vi har ju inte berättat det för er. Lite av familjens djupa, mörka hål." lägger han till och ser in i Dereks ögon, fortfarande tårögd. "Det är okej, kan inte tvinga dig direkt. Men bara så att du vet, kommer inte kyssa dig när du har den där äckliga lukten i munnen." skämtar Edward med ett bittert leende, innan han tar tag i Dereks hand och börjar föra honom mot begravningsgården.

Det är något som brister i Derek när han se de kristallklara dropparna rulla ner för Eddies kinder. Han lyfter, nästan desperat, upp sin fria hand, för att sedan torka bort tårarna med tummen. När Eddies kinder är så gott som torra, böjer han sig framåt för att kyssa dennes mungipa. De stora, mörka ögonen liknar en hundvalps, och de ser så sorgsna ut att han nästan börjar gråta själv. Att gråta inför folk är det värsta som finns, men den gången förra året när han fått en armbåge i munnen (en olyckshändelse) under en match kunde han bara inte hålla tårarna tillbaka. Det hade gjort så ont, så ont och när folk hade börjat skrika om hur det gott brast det.
Derek låter sina ögon studera Eddies ansikte när denne drar honom med sig. Vart de ska vet han inte.
"Helt ärligt hade du aldrig kunnat motstå att kyssa mig, hjärtat, och det vet vi båda", mumlar han, men det låter tungt.

Edward tappar nästan kontrollen när Derek lyfter sin hand för att torka bort tårarna, känner hur allt fler flyr ner över kinderna, förbi de annars så starka murarna. Den lilla kyssen vid mungipan får Edward att le till, och ger Derek en annan strax efteråt.
"Kanske, kanske inte," viskar han tillbaka som svar, osäker på om den andre uppfattat det eller inte.

Tillslut kommer de fram till stället Edward alltid varit så rädd för att besöka. Terry Baker älskad son och bror. Står det på gravstenen där Edward sätter sig ner på knä.
"Jag brukade alltid stanna uppe med honom, han hatade lukten lika mycket som mig, om inte mer. " berättar sjuttonåringen, ritar små hjärtan och stjärnor runt om i snön. "Han var bara tio, och försökte alltid att få mamma och pappa sams. Vi upptäckte cancern för sent, och ibland önskar jag att den tagit mig istället." Edward känner sig patetisk som gråter inför Derek, som gråter framför sin brors gravsten. Han undrar vad hans bror skulle ha tyckt om den Edward som finns idag. "Derek, möt Terry. Terry, möt Derek."

Gravstenen har ett tunt lager av pudersnö på sig, men inte tillräckligt för att Derek inte ska kunna urskilja den kursiva texten. Terry Baker, står det. Älskad son och bror. Det klumpar sig i halsen på sjuttonåringen, och han måste svälja ordentligt flera gånger för att inte brista i gråt. Bara tanken på att förlora någon familjemedlem gör ont, och det faktum att Eddie - att hans Eddie- behövt gå igenom det får honom gråtfärdig.
"Hej, Terry", mumlar han med tjock röst, stryker försiktigt bort snön från gravstenen samtidigt som hans andre hand finner Eddies. "Angenämt."

Edward hoppas alltid att Terry vakar över dem, att han just vid den här stunden tar sina smala armar runt sin storebrors midja och kramar hårt som aldrig förr. Att han skrattar på det där sättet bara han skrattar på, så väldigt gulligt. Edward kramar om Dereks hand, känner sig lycklig över att ha någon att gå med hit, att Terry får träffa någon som inte är familjemedlem. Eller ja, någon som inte är en Baker, än. Sjuttonåringen kan riktigt tänka sig hur brodern skulle vicka på ögonbrynen åt dem, vilket tillåter ett litet leende att glida över läpparna medan få tårar rinner längs de våta kinderna. Edward lutar huvudet mot Dereks axel, tar in hans doft och faktumet att han inte är ensam där.
"Han var rätt lik mig," viskar han i kylan, känner hur tårarna fryser och fastnar. Han sväljer tyst innan han tar upp en liten bild som han alltid har i jackfickan och ger den försiktigt till Derek. Det är en vana, han kan aldrig gå ut utan den.

Det tummade fotografiet Eddie visar honom föreställe tre killar. Han känner genast igen två av dem; Tony och Eddie. Den tredje, som också se yngst ut, antar han är Terry. Samma hårfärg, samma ansiktsdrag. De är så lika, men trots att bilden är tagen för ett bra tag sen ser man att Terrys tidsfrusna blick är mer samlad. Derek lägger armen runt Eddies midja, som för att försäkra sig om att han är där. Han vet att tanken är självisk, och han känner sig skamsen; men han är trots allt lättad att Eddie finns vid liv.
"Det var han", mumlar Derek. "Men Terry ä-var sötare."

Edward känner värmen stiga när Derek lägger sin arm runt hans midja, det blockerar kylan som stryker mot deras bara kinder. Försiktigt tar han fotot i sina egna små händer, och granskar den lilla pojken längst fram. Då hade de inte haft någon aning om att det skulle vara det sista fotot av alla syskonen Baker tillsammans.
"Hmh..?" säger han och blänger skämtsamt mot den längre, Edward håller med. Terry var alltid söt. "Ser inte dig klaga när du kysser mig dock."

Derek känner värmen stiga upp på kinderna när orden lämnar Eddies läppar och han fnyser.
"Jag ser inte dig klaga heller", säger han lamt till sitt försvar. Han lutar sedan försiktigt huvudet mot Edwards, känner det fluffiga håret mot kinden och andas in hans doft. Sjuttonåringen sluter ögonen i några sekunder för att samla sig innan han säger något igen. Det är så förvirrande, sättet Eddie kan få honom från retsam till generad på bara ett ögonblick. Och det är något alldeles nytt för Derek, att känna sig så sårbar.