The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Yey

Något att se fram emot ♥♥♥♥
/Din fortfarande trogna läsare ♥

Samma här ♥

Aaaaaa längtar!!!! Det var så länge sen senast!!!

Ughhhh!! Är på landet o glömde min datorladdare, kommer inte åt kapitlet... Förlåt! Kapitel kommer snarast

Jag brukar inte ens ha dator på landet men men man årkar vänta...

Det är lugnt för mig ♥ Jag överlever ... knappt. *ugh*

TACK ALLA FANTASTISKT TÅLMODIGA LÄSARE

Trigger warning: Självskadebeteende


Kapitel 50
Nattprat
Maj 1977

En dryg vecka senare hade Remus återhämtat sig från fullmånenatten, men inte på långa vägar från förlusten av sin far. Han utnyttjade all sin tid i sjukhusflygeln med att komma ikapp med skolarbetet, och resten av marodörerna tillsammans med Lily turades om att hålla honom sällskap och sammanfatta vad han hade missat.

’’Så, ah, typ så’’, sa Sirius och slog ihop boken. ’’Jag vet att James och Lily är bättre på att förklara, men de var upptagna.’’
’’Det är lugnt. Jag förstod’’, sa Remus. Sirius log.
’’Hur mår du?’’ frågade han sedan.
’’Bättre. Huvudvärken gick över.’’
’’Skönt.’’
’’Mm. När har du nästa lektion?’’
’’Jag har slutat för dagen. Pete har örtlära och James är vid sjön med Lily.’’
’’Aha. Kom hit.’’
Remus makade sig längre åt höger för att göra plats åt Sirius, som reste sig upp från pallen och lade sig bredvid honom.
’’Har du sovit något i dag?’’ sa han medan han lade armen kring Remus.
’’Nej. Fick ingen ro, riktigt.’’
’’Ajdå.’’
Behaglig tystnad. För första gången på ett bra tag kunde Remus stänga ögonen utan att skräckinjagande bilder susade förbi i hans huvud. Han kunde känna Sirius’ hjärtrytm, och den lugnade honom.
’’Är du fortfarande med på att åka på fredag?’’
’’Självklart. Om du fortfarande vill ha med mig.’’
’’Det är klart jag vill.’’
’’Då så.’’
Dörren slogs upp. Remus hörde en ljudlig suck i sitt öra och förstod vem det var som kommit innan han ens behövt öppna ögonen och kolla.
’’Mr Black!’’ hördes Poppy Pomfreys gälla röst. ’’Du skulle lämna läxor och sedan gå!’’
’’Ja, ja’’, sa Sirius och Remus kände hur värmen från Sirius försvann. ’’Förlåt, Madam Pomfrey.’’
Sirius strök varsamt några ljusbruna hårlockar ur ansiktet på Remus och Remus öppnade ögonen.
’’Jag kommer tillbaka sen om du vill’’, mumlade han. ’’James la sin spegel i din väska som ligger under sängen. Jag har den andra.’’
Remus nickade snabbt och gav Sirius hand en lätt tryckning innan han gick.

Samma natt knackade det på dörren till marodörernas sovsal.

När dörren slogs upp möttes Lily av en yrvaken och tröjlös Sirius som kisade av ljuset från uppehållsrummet.
’’Förlåt’’, sa hon hastigt. Hennes ögon var röda och kinderna blanka av tårar. ’’Är... är Remus här?’’
’’Han är i sjukhusflygeln’’, sa Sirius.
’’Åh... åh. Just det. Förlåt att jag väckte dig, verkligen... det var inget...’’
’’Nej, ingen fara, vänta.’’ Sirius försvann in i rummet några sekunder för att komma tillbaka med en mörkröd t-shirt på överkroppen. Han stängde dörren bakom sig för att inte väcka James och Peter. ’’Vad har hänt?’’
Tårarna vällde upp i hennes ögon igen och hon kände hur gråten kom innan hon kunde svara. Hon begravde ansiktet i händerna.
’’Jag är ingen Remus Lupin, men jag lyssnar gärna.’’
Hon log och släppte ut en snyftning.
’’Kom. Vi kan gå ner till brasan’’, sa Sirius och nickade mot soffgruppen. De gick ner och slog sig ned. ’’Vad har hänt?’’
’’Jag – är – bara – så – jävla – trött – på – allt’’, sa Lily mellan snyftattackerna. ’’Jag fick ett argt brev av Petunia där hon sa att hon skulle sluta svara mig helt, mamma är sjuk, jag är så otroligt trött på mig själv och min jävla kropp, jag är trött på att vara otillräcklig, förhållandet med James kom bara så galet olägligt, det är så spänt i tjejgänget och jag... jag...’’
Hon kippade efter luft. Sirius lade undan hennes hår som åkt ner i ansiktet över ena axeln och lät sin hand vila på hennes rygg.
’’... och jag borde inte ens gå till Remus om det här, för jag vet att allting är så hemskt för honom nu, men han märker att något är fel och jag får så dåligt samvete för han får mig alltid att må bättre men jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom...’’
Hon kunde inte prata längre, tårarna bara rann.
’’Lily’’, sa Sirius lågt. ’’Lily, lyssna på mig...’’
Hon kollade upp på honom.
’’Känn aldrig att du inte är tillräcklig, okej? Det är det viktigaste av allt. Du måste trivas med dig själv innan du kan trivas med din tillvaro.’’
’’Det är lätt för dig att säga!’’ sa hon hetsigt. ’’Du är Sirius Black!’’
Sirius lät höra ett skratt.
’’Och vad ska det betyda?’’
’’Alla tycker du är skitsnygg!’’ fortsatte Lily.
’’Du då? Du är känd som en av de snyggaste tjejerna på hela skolan!’’
’’Det är jag väl ändå inte! Du har bara fått för dig det för att du är kompis med James.’’
’’...vars åsikt är den enda som egentligen räknas, eller hur? Han, jag och alla andra tycker du är jättevacker. Det borde du också tycka. Dessutom är du bra på en miljon andra saker och alla älskar dig’’, sa Sirius. ’’Kom igen, Lils. Jag skulle inte ljuga för dig.’’
Hon svarade inte, utan svängde runt så att hon kunde lägga fötterna på bordet och luta huvudet mot hans axel. Men någonting fångade Sirius’ blick och han hoppade till. Lily insåg vad det var han hade fått syn på och ryggade undan, men Sirius var snabbare. Han ryckte tag i hennes handled och drog ovarsamt upp hennes tröjärm. Han viftade bort hennes högljudda protester och mötte hennes blick. Hon tystnade och kollade skamset bort.
’’Lily’’, sa han med ett ansträngt lugn. ’’Vad är det här?’’
Hon gjorde ett till försök att dra bort armen, men han höll kvar henne.
’’En olyckshändelse.’’
’’Jag är inte korkad.’’
Lily lät höra en högljudd suck.
’’Jag... du förstår inte.’’
’’Är du säker?’’
Hon kollade upp och mötte hans blick igen. Han släppte hennes handled, bara för att sträcka på sig och dra ner pyjamasbyxorna så lite att bara övre delen av höftbenet blottades.
Ärren var lysande vita. Lily mötte honom med ett förfärat ansiktsuttryck.
’’Du... du också? Håller du fortfarande på?’’
’’Nej’’, sa Sirius och lät pyjamasbyxorna täcka huden igen. ’’Jag har lovat att sluta för gott. Ibland är det svårt. Det kan kännas som enda utvägen ibland, kan det inte?’’
Lily nickade.
’’Det är det inte’’, fortsatte Sirius. ’’Prata med mig, prata med Remus, prata med James, prata med vem som helst. Måla, dra på en joggingtur, lyssna på musik... bara... gör inte såhär, snälla. Jag ber dig.’’
’’Säg inget till James’’, vädjade hon. Han tvekade.
’’Okej. Jag lovar. Kan du då lova mig att aldrig mera skada dig själv med flit?’’
Hon tvekade ännu längre än han nyss hade gjort.
’’Jag ska försöka.’’
’’Nej, lova mig. Som jag lovade James. Jag vet att du kan.’’
Lily tog ett djupt andetag och slöt ögonen.
’’Okej. Jag lovar.’’
’’Tack. Vet Remus om det här?’’ frågade Sirius.
’’Nej. Vet han om dig...?’’
’’Ja. Men det var långt efter att jag slutade.’’
’’Han får inte veta om det här’’, sa Lily.
’’Jag kommer inte säga något’’, försäkrade Sirius henne. ’’Men vad ska du säga om James får syn på det? Hur har han ens kunnat missa det...?’’
’’Jag håller på att lära mig en täcka-över-förtrollning, men jag får den bara att hålla i en timme, max. Jag har använt den så ofta jag kan. Jag jobbar fortfarande på att göra den permanent.’’
’’Vi kanske kan lära oss tillsammans? Jag skulle inte ha något emot att veta, själv.’’
’’Visst. Det låter bra’’, sa Lily.
Sirius nickade och log varmt. Han omfamnade henne.
’’Jag hade ingen aning om att du mådde såhär, vännen. Säg till om det finns något jag kan göra för dig. Vad som helst.’’
’’Tack. Och detsamma.’’
’’Vill du fortfarande berätta om det andra du pratade om? Din familj?’’
’’Jag förstår om du inte orkar lyssna, det är mitt i natten...’’
’’Nej, nej, jag lyssnar gärna.’’

*Pausar musiken och stänger ner alla andra flikar* nu ska jag läsa detta underbara kapitel ♥♥♥♥

ONMGREHFKJSALQKJEFHBHCNDMS SÅ BRAAA!!!
En kort saga: Jag sitter i mina tanakr och kollar på Mugglis. Det blir ett rött öga, jag tänker: Nja det är bara en kommentar. Men jag kollar i alla fall och ser att det är denna FF. så jag öppnar för att bli av med det röda ögat och ser att det var ett nytt kapitel blev OMR NU MÅSTE JAG LÄSA NU NU NU!!!!!!