Safe And Sound [Hunger Games][SV]

omg JA jättegärna!♥

Jag har varit borta en dag, har det kommit något nytt kapitel?

Nope, men det är ett nytt på gång ;D

JAAA! ♥ You're a wonderful human ♥

meeeeeeeeer!

Det här är så vackert jag tror jag dör o.o♥

ALLTSÅ
No words for how much I love u guys♥
------------------------------------
Kapitel 17: Hurt you now
Om jag var rädd förut är det ingenting mot vad jag är nu. Det här är inget vanligt stenras. Det är iscensatt av spelledarna, för att roa huvudstadsborna. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag är fast här. Karriäristerna, som i vanliga fall inte direkt brukar vara några veklingar, ser vettskrämda ut, nej, panikslagna, som flyende djur.
Överallt faller det stenblock. Jag kastar mig runt vid grottväggarnas hala, skrovliga klippor och lyckas undvika att bli träffad. Clove har inte lika tur. En klippbit, stor som hela min överkropp, träffar henne på axeln. Det fruktansvärda kraset och hennes utdragna skrik ringer i mina öron trots oväsendet omkring mig.
Alldeles, alldeles för sent ser jag det enorma klippblocket som kommer rusande emot mig. Mörkret sluts omkring mig och jag känner hur jag faller, faller, faller.

Mitt huvud spränger. Det gör så fruktansvärt ont. Det enda som existerar är den sprängande smärtan i mitt skallben. Någonting varmt och klibbigt rinner nerför min tinning. Sedan förlorar jag medvetandet igen.

När jag öppnar ögonen är det ljust ute. Jag måste ha legat här hela natten. Allting snurrar runt, fastän jag ligger helt stilla på den dammiga marken. Jag sluter ögonen igen, försöker andas normalt. Jag gör ett nytt försök att se min omgivning och denna gång går det bättre.
Grottan är oigenkännlig. Överallt omkring mig ligger enorma stenbumlingar och klipphyllor, och det är ett under att ingen träffat mig. Taket har rasat in och jag kan se den klarblå himlen, utan så mycket som en molntuss, utanför. Jag hör en dov hostning och vänder långsamt på huvudet åt höger, för förvirrad för att tänka med överlevnadsinstinkter. Clove ligger några meter från mig, med axelpartiet i en onaturlig vinkel och ett djupt sår på armen. De andra har tydligen övergett henne-
I Hungerspelen bryts alla band.
Jag måste här ifrån, inser jag. Men när jag tar det första, trevande steget faller jag ihop igen med ett högt skrik av smärta. Min handled gör så fruktansvärt ont, och jag har inte känt det förrän nu. När jag sänker blicken på den är det inte långt ifrån att jag kräks. En vit, spetsig benpipa tränger nästan ut ur huden. Inte bra. Verkligen inte bra.
Jag reser mig upp, håller armen så stilla jag kan och tar korta, stela steg över massorna av sten och grus som ligger överallt. Det enda som finns kvar av mitt forna gömställe är en uppstickande klippbit som tydligen klarat sig.
Plötsligt hör jag ett knaster bakom mig och jag snor runt snabbare än jag hinner tänka. Clove har vaknat. Och hon har sett mig. Hennes plågade ansikte lyser upp av ett hånfullt leende. Jag är först som paralyserad, jag står bara och stirrar på henne. Sedan kastar jag mig framåt med ett språng över stenarna och jag hör att Clove gör samma sak. Det här kan vara min död, och det faktumet fyller med med adrenalin. Jag flyger över dem resterande klippblocken och när jag är på den plana marken igen svänger jag tvärt åt vänster och springer så fort jag kan. Jag vet att Clove är efter mig, att hon är snabb och tränad, men jag har ett försprång.
Femtio meter längre bort finns det ett högt träd. Om jag bara lyckas klättra upp i det är jag räddad, åtminstone nästan.
Jag pressar mina ben till att röra sig så snabbt så att det borde vara omöjligt, och jag är nästan framme vid trädet när min vägg spärras. Jag är tvungen att stanna så tvärt att luften nästan går ur mina lungor. Men det är det sista jag bryr mig om när jag ser vem det är som står framför mig. Cato. Jag hade fel. Dem har inte alls lämnat Clove. Dem lurade mig för att kunna valla mig, som ett lamm till slakt.

FfkjwfbfshkdghhdjkhffSKRIV MER NU!

AMG AMG SPÄNNANDE

Så. Där. Bra. Kan. Man. Bara. Inte. Skriva!!!
It's wonderful, and I want more! I want to veta hur det går! ♥