Ellie Rippert [Sv]

ok
längtar

Hej! Ny bevakare här

AH, jag glömmer bort den här! Förlåt för att det kommer så sällan. Ni får påminna mig! Jag har gjort klart ett kapitel, men bara så ni kommer ihåg förra så sitter Ellie på hogwartsexpressen med Albus Potter och de blir kompisar böhblööh.
Aja, här är i alla fall nästa!
-------–------------------------------------------------------------------------------

Ellie satt mitt uppe i en trevlig diskussion med Albus när hon plötsligt kände hur bromsarna ljöd och tåget saktade in. Först vände hon blicken ut genom fönstret med en förvånad min, men sedan vände hon sig tillbaka mot Albus, och båda sprack upp i stora leenden. Äntligen var de framme. Ellie tittade nyfiket ut genom fönstret för att få en blick av slottet, men allt hon kunde se var träd, och skymten av en by några hundra meter bort. Hon kände genast igen den från sina böcker - Hogsmeade. Ellie tittade drömmande bort mot den och förstod att den byn måste vara fylld med minst lika mycket magi som Diagongränden. Vad hon inte visste då var att inget skulle gå upp mot Hogwarts.
"Ska vi gå då?" frågade Albus och Ellie rycktes tillbaka till nuet.
"Öh, javisst", svarade hon glatt och de reste sig upp för att ta sig ut ur tåget. Det var inte lätt, med tanke på hur många elever som nu trängdes utanför kupén. Till slut lyckades de i alla fall komma ut på stationen, där fler och fler elever nu samlades. Det hade blivit ganska mörkt ute, och Ellie upptäckte med ens hur hungrig hon var.
Hoppas det blir middag när vi kommer fram, tänkte hon för sig själv.
"Jag har hört att maten på Hogwarts är fantastisk", sa Albus plötsligt, som om han hade läst Ellies tankar. "Speciellt festmåltiderna."
Ellie log. Sedan vände hon sig utåt för att få en blick av stationen.
"Jäklar vad många elever!" utbrast hon högt fast det egentligen varit mening som en tanke. Albus bara log. Han visste såklart redan om allt det här.
"Hej, Albus!" hördes plötsligt en röst, och en tjej i deras ålder tröck sig fram mot dem. Hon hade ganska långt guldfärgat hår och fräknar i ansiktet.
"Hej Rose!" sa Albus glatt och gav henne en snabb kram.
"Visst är det häftigt?" sa tjejen som hette Rose. "Jag kan knappt vänta tills jag får se Hogwarts!"
Albus sa att han höll med och vände sig sedan mot Ellie.
"Ellie, det här är Rose, min kusin. Hon är dotter till Ron och Hermione. Du vet vilka de är va?"
Ellie nickade. Det var ju dem som stod med i de längsta kapitlen i hennes böcker, och sen så hade ju även Tess berättat en hel del.
Alla elever hade kommit ut på stationen nu. De äldre eleverna gick bort från stationen medan förstaårseleverna stannade kvar. De pratade ivrigt med varandra och stationen fylldes av en massa glada röster, men allt blev plötsligt tyst när en man ropade.
"Förstaårselever hitåt! Förstaårselever följ efter mej!" ropade han, och när Ellie fick syn på ljudkällan slog hon vad om att hon kunde svimmat. Det var en gigantisk man. Han måste varit dubbelt så lång som en vanlig man, och minst fem gånger så bred. Han hade brunt hår och skägg som spretade åt alla håll.
Först blev Ellie nästan rädd för mannen, men när hon kom närmare upptäckte hon att han log, och han hade varma skalbaggssvarta ögon. Han såg faktiskt riktigt snäll ut, men hon kunde fortfarande inte släppa att han var så stor.
"Men du måste ju va Albus Potter!" sa mannen glatt när han fick syn på Albus.
"Det stämmer," svarade Albus. "Och det måste vara du som är Hagrid sir?"
"De riktigt." Hagrid log stolt. "Men du behöver inte kalla mej sir", tillade han generat. Sedan log han ännu ett strålande leende mot dem.
"Oj, jag måste ta å leda förstaårseleverna nu!" kom han plötsligt på, så han vände sig om och tittade ut över havet av elever.
"Ja dåså", sa han. "Då går vi. Följ efter mig!"
Hagrid började gå, och med ett väldigt mummel följde förstaårseleverna efter.
Ellie började nästan studsa av glädje nu - hon skulle snart få se Hogwarts på riktigt.

jättebra

jättespännande och suuuuuuuuuuuuuuuuper bra!
meeeeeeer!

jättebra!!!

TaaaaaaaaaaaaaaaCKKKCKCKCK ♥

omg, awesome!

Jätte bra, det känns verkligen som om man kommer in i berättelsen när man läser den