PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Detta ser inte positivt ut...," sa My. Hela gången täcktes av monster av alla möjliga sorter, och det kom bara fler och fler.
"Hur ska vi lyckas blockera gången när de är i vägen?," frågade My.

”My, kan du få taket att kollapsa?” Sade Ana. Om några monster blev mos på köpet fick det vara.

”Det tror jag,” sa My
Hon funderade en stund på hur hon skulle göra det, sen kom hon ihåg en formel som fick en del att lossna från själva grejen.
Hon kastade formeln och en exakt lagom stor bit av taket föll ner i gången och täckte för den.
”Bra där!,” utbrast Fanny.

”Snyggt!” Sade Ana. Det hade fungerat.
”Ska vi ta oss upp igen?” Frågade hon och greppade om månstenen

”Aa”, svarade My. Det tog tag i varandras händer och i nästa sekund var de uppe igen
Det fortsatte myllra ut monster men My visste att det snart skulle ta slut iallafall.

De fortsatte slåss en stund till. Tillsist så verkade saker ha lugnat ner sig. Monstren slutade komma. Runtomkring dem låg det spillror och skadade halvgudar, vissa var nog döda. Ana gick långsamt genom röran och försökte ta in allt. Tänk vilken smärta Luke skapade hos halvblodslägret, hos folk som en gång i tiden varit hans vänner. Ana kunde inte förstå det.
Hon släppte ut sitt hår och stannade till.
"Det är ofattbart," mumlade hon till My.
_______________
Lana vaknade upp med en fruktansvärd ryggvärk. Hennes huvud gjorde ont, hon kände sig törstig och nervös. Vad hade hänt?
Just det. Slaget. Någon, eller något, hade slått henne i ryggen och... tja, sen hade allt svartnat.
Lana försökte resa sig. Det gick trögt, men till sist satt hon upprätt. Hon ställde sig upp på skakiga ben och skyndade sig fram till spegeln. Hon kollade på sin rygg. Den var full med blåmärken, men inget var brutet. Skönt.
Precis som hon skulle tillbaka till sin sjuksäng så for dörren till sjukstugan upp. Där stod Michael. Hans ögon var tårfyllda, hans kinder glänste av tårar.
"Åh... Lana," sade han och försökte torka några tårar. Hans röst skakade. Lana kände hur blodet frös till is.
"Vad... vad har hänt?" sade hon med skakig röst
"Det är... Det är Lee. Han är död."

”Ja...,” andades My. Det var helt sjukt... En hel del halvgudar hade fått sätta livet till för detta.
Och en stor del av lägret var förstört.
”Detta är hemskt...”, sa Fanny.
”Vi borde kolla till Lana,” sa Fanny och började gå mot sjukstugan.

Lana satte sig ner. Hennes huvud kändes... hon visste inte hur hon skulle beskriva känslan. Hon kände sig overklig. Hennes armar och ben pirrade sådär som dem kan göra när man reser sig för fort. Hon sjönk ner på en bänk precis utanför sjukstugan. Hon behövde luft.
"Jag drömmer... det här är bara en mardröm," mumlade hon, men hon visste någonstans inombords att det inte var en dröm. Lee var verkligen död.
Hon kunde inte ens gråta. Chocken var för stark.

Fanny drog med sig My och Ana mot sjukstugan. Lägret var läskigt tyst, hon undrade hur många av halvgudarna som mist livet, och hoppades innerligt att det inte var alltför många. När de kom fram till sjukstugan fann de Lana sittandes på en bänk utanför. Fanny såg direkt att något hänt, och att det absoult inte var något bra.

När hennes vänner satte sig bredvid henne så kände Lana hur all energi tömdes ur henne. Tårarna började rinna, hon lade sitt huvud i händerna.
"Jag..." snyftade hon och kände hur hon började skaka "Lee.."
Hon kunde inte ens få ut orden ur munnen. Hon kände hur någon kramade om henne.