PRS botillia1 & Lupple

Han tog lätt tag i Amelia och lyfte upp henne i famnen innan han gick med henne mot sitt sovrum där han satte henne på sängen. Han drog fram ett par av hennes mjukisbyxor och en kofta till henne.
- kan du eller ska jag hjälpa dig? Sa han mjukt och släppte henne lätt, även handen han höll på magen.

Så fort hans hand försvann kände hon en intensiv smärta och hon ryckte snabbt åt sig hans hand och la den mot magen och smärtan avtog. Inbillade hon sig detta? Hon slöt ögonen och andades.
" Den gillar din hand. Du kan inte." Viskade hon innan hon öppnade ögonen och sträckte sig efter byxorna men den rörelsen var smärtsam.
"Jag kan inte. Jag vill inte gå längre." Sa hon sorgset och vände bort blicken. Men kände en otroligt oro i hela kroppen och snyftade frustrerat.
"Låt oss gå." Viskade hon.

Han svalde hårt och smekte hennes mage mjukt och torkade lätt hennes tårar.
- men tänk om det är dags då? Tänk om barnet på något sätt vill ut? Sa han tyst och såg upp mot henne med smått panik i rösten medan han frånvarande smekte med tummen över hennes mage. Han drog lätt koftan om henne. Han ville verkligen hjälpa henne på något sätt men visste att han inte kunde göra något.

Amelia såg på honom med skräck i blicken och skakade på huvudet.
"Älskling det är inte rimligt. Nog att det skulle gå fort men inte så fort. Jag måste bli större. Den kan inte vara färdigutvecklad ännu. Den utvecklas snabbare men helt klar? Hjärtat jag tror inte det." Viskade hon. Men stirrade oroligt på magen.
"Hej lillen, det kan väl inte vara dags ännu?" Viskade hon och smekte magen sakta.
"Jag tror den växer. Ett vanligt barn växer lite i taget. Jag tror denna växer flera skeden snabbare. " Sa hon tyst.

Han slappnade av, blev oerhört lugnad av hennes svar. Men han var samtidigt orolig för henne, skulle hennes kropp verkligen klara av barnet?
- tror du verkligen att du klarar av det Amelia? Tänk om du ska ha såhär ont länge mumlade han och smekte hennes hår mjukt.
- jag står bakom dig i allt men jag vill inte att du ska ha ont sa han och svalde hårt.

Amelia svalde hårt och såg på honom med allvarlig blick.
" Jag läker älskling. Det som knäcktes, är läkt redan. Jag tror att jag fysiskt klarar detta. Det är psykiskt jag är orolig för. Men är du här och håller mig mentalt stabil så måste det gå." Viskade hon innan hon reste sig upp och drog på sig sina byxor, inte speciellt smidigt men hon fick på sig dem.

Han nickade sakta och slöt lätt ögonen för att sedan öppna den.
- snälla älskling kan du göra så gott du kan för att inte skada mamma? Om hon ska orka så måste du hjälpa henne och inte skada henne sa han med mjuk röst och kysste försiktigt hennes mage mjukt.

Hon rös av hans kyss och kände en nästan oförklarlig lycka över hans kyss och fnissade till. Det gick upp för henne.
"Jag tror vi delar humör ibland." Viskade hon och smekte magen sakta för att påpeka att det var barnet hon talade om innan hon tog hans hand och började sakta gå ned mot trappan igen.

Han skrattade lågt.
- herregud, kommer jag behöva stå ut med två personer som är så lika i humöret sa han med ett retsamt leende. Han tog hennes hand och flätade samman deras fingrar. Han var fortfarande väldigt vaksam, ville vara helt beredd ifall hon skulle få ont eller tappa balansen eller något.

Hon skrattade till och såg på honom.
"Kanske. Men jag menade som precis förut när du kysste min mage. Jag blev obeskrivligt lycklig. Och jag blir alltid lycklig när du kysser mig men detta kändes typ mer. Så jag tror det var denna lilla varelse." Viskade hon och smekte magen.
Höll honom hårt och njöt fullt ut när de kom ut ur huset. Nattluften var renande på nått sätt.