Kraften (femte året)
Forum > Fanfiction > Kraften (femte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Viloss
Elev |
Åhh så bra! Jag hinner inte läsa så mycket nu eftersom jag är på semester och inte har Wifi, så kommer vara lite oaktiv.
21 jul, 2019 21:54 |
Ginerva2003
Elev |
så bra!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 22 jul, 2019 09:15 |
Mintygirl89
Elev |
Underbart kapitel som vanligt! Nu har Harry fått veta vem den lille pojken var. Jag hoppas bara att min fundering inte krockade med dina andra planer.
Spoiler från första boken. Spoiler: Tryck här för att visa! Det verkar som om Miriam har blandade känslor mot Snape, eftersom hon har sett hans "mörka" sida. Så uppfattar jag det. Oj, nu har hon fått veta om Graup. Vi vet ju hur det gick i boken. Det ska bli spännande att se hur det ska gå. Umbridge härjar som en diktator, men snart kommer hon inte att vara så lyckligt lottad! Hehe! Åh, det är bara fyra kapitel kvar tills vi kommer till nästa del av du-vet-vad! Gud, jag kan knappt bärga mig! Men den som väntar på något gott... Ja, lite tips! För att hålla de tunga tankarna stången gick jag mer än någonsin in för studierna och ägnade maj åt intensivt pluggande. Meningen låter lite skum, och några komma-tecken skulle vara bra. För att skingra tankarna, gick jag mer än någonsin in för studierna och ägnade mig åt att plugga intensivt. “Retade honom för att han var ovanligt - ehm, liten.” Om du ser den röda delen, så tror jag att man använder tre punkter i det sammanhanget. “Retade honom för att han var ovanligt... ehm... liten.” Faktiskt kunde jag tänka mig hur båda minnena i sållet plågade Severus med både skuld och skam. Det fanns en orsak till att han gömt just detta från oss. Den, som inte tror på kärlek eller vänskap, kan både hemfalla åt att utsätta andra och till följd av detta själv bli ensam och utsatt. Byt plats på några ord. Jag kunde faktiskt tänka mig hur båda minnena i sållet plågade Severus med både skuld och skam. Det fanns en orsak till att han gömt just detta från oss. Den, som inte tror på kärlek eller vänskap, kan både hemfalla åt att utsätta andra och till följd av detta själv bli ensam och utsatt. Längtar till på torsdag! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 22 jul, 2019 10:38 |
Trezzan
Elev |
23 jul, 2019 21:36 |
Avis Fortunae
Elev |
Skrivet av Trezzan: Önskar att jag haft ett kapitel att gräva ner mig i nu. ♥ Åååh, förstår du hur glad jag blir när du skriver så? Du gör min dag, Trezzan, det gör du verkligen ... ♥♥♥ så för din skull: Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Viloss♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Ginerva2003♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! ♥♥♥Mintygirl89♥♥♥ Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 59 - Prov Rubeus Hagrid öppnade långsamt den knarrande dörren till sin stuga och plirade mot morgonsolen. En frisk doft av magiska örter slog emot honom från trädgården, från flera av de växter han använt för att läka de sår och blånader han ådragit sig detta år. Det hade blivit ärr på såväl utsida som insida för den erfarne skogvaktaren. Han hade inte haft någon lätt termin och det hade inte enbart berott på de köttätande sniglarna. Med sin fem meter långa lillebror gömd i skogen, ständiga inspektioner från överinkvisitorn och en viss brist på förståelse för sin kärlek till de lite mer vildsinta, magiska djuren, hade han ständigt behövt vara på sin vakt. Dessutom hade han inte alls fått träffa sina vänner bland eleverna lika ofta som under tidigare år och sorgen över detta hade ristat ytterligare några bekymrade små rynkor kring hans vänliga ögon, som blinkade fram under den väl tilltagna, mörka kalufsen. Men vissa daggfriska morgnar i tillvaron får inte våra jordiska bekymmer samma fäste som de annars har i våra hjärtan. Dessa morgnar har med sig som en fläkt av själva paradisets ängar. De bär, i sin balsamiska vind, som ett löfte om stundande härlighet och glädje för hjärtat, hos liten som hos stor. Kanske var det en fröjd av detta slag Hagrid kände, då han såg upp mot slottet där examensproven skulle äga rum följande dag. Han såg förtjust från det solbelysta lärosätet till vår lilla kvartett, som var på väg över det gröna fältet för att under trädet vid sjön repetera de sista studierna. Provet i trollformelteori skulle gå av stapeln nästa dag och jag skulle göra det på en flera år högre nivå än G.E.T. “Vilken underbar dag, e de inte?” Hagrid fullkomligt strålade mot oss. “Jodå”, sa Hermione tappert, “det är därför vi ska studera utomhus. Det är vår enda chans att få lite ljus just nu.” “Ljuset e viktigt”, höll Hagrid med. “Ljuspunkterna i livet, så att säga. Ha de så bra me pluggandet … vet ni förresten om de som examinerar kommit än?” “De väntas hit i kväll allesammans”, upplyste jag honom och trodde mig plötsligt förstå anledningen till hans uppenbara glädje. En stark doft av fransk parfym omgav Madame Maxime, lika påtaglig som auktoriteten vilken strålade ut från henne. Hon var nästan huvudet högre än Hagrid, vilket inte ville säga lite, och den imponerande, specialtillverkade fåtöljen kom henne att likna en drottning på sin tron. Fylld av respekt såg jag upp på henne från min plats på andra sidan om det lilla tebordet. “Hur kändes provet i trollformellära, kära vän? Jag är säker på att det gick alldeles förträffligt. Jag har hört mycket gott om er.” “Åh, har ni?” sa jag blygt och undrade vem som kunde ha gett mig de goda vitsorden. “Visst har jag”, myste hon hemlighetsfullt medan hon smuttade från den enorma, guldkantade tekoppen. “Inte av den allra högsta ledningen förstås” - hon fnös föraktfullt - “men det gläder mig att hon inte lyckades hindra era fortsatta studier, till råga på allt annat. Minerva måste ha satt ner foten ordentligt! Det är tack vare henne jag trots allt kunnat komma hit … och för er skull, förstås, ni som studerat så hårt! De skriftliga proven i franska kommer säkerligen att gå strålande och vad beträffar det muntliga - ja, låt oss helt enkelt tala med varandra, min vän!” “Om vad ska vi tala? Något speciellt tema?” Jag kände mig fortfarande mycket blyg och detta var trots allt en examination. Tala var, naturligt nog, det moment jag hade minst praktisk erfarenhet av. “Ni får gärna välja samtalsämne, kära vän.” Hon lutade sig rofyllt tillbaka i fåtöljen och såg ut genom fönstret. Vi befann oss i hennes gästrum, som hade utsikt ut mot Förbjudna skogen. Jag följde hennes blick och kom plötsligt på: “Kan vi prata om … er resa i höstas?” I samma ögonblick jag sa det kom jag på att den långväga utflykten hade varit ett hemligt uppdrag. Hon såg lite häpet på mig och jag kunde bitit av mig tungan, men så log hon plötsligt: “Jag skulle nästan ha trott att Rubeus redan berättat allt för er.” “Nja … för mina vänner”, erkände jag lättat, “men jag var inte med när han berättade hela historien. Kanske kan vi tala om det, om jag lovar att inte nämna händelserna för någon?” “Som ni vill, min flicka. Låt oss se om ni kan ställa de rätta frågorna”, sa hon hemlighetsfullt och fyllde på min tekopp. Så kom det sig att jag i min muntliga examen vandrade otaliga mil i avlägsna berg tillsammans med Madame Maxime och Hagrid. De hade klättrat över stora stenblock, sovit i grottor och outtröttligt fortsatt enligt Dumbledores vägbeskrivning. Först kändes det något osannolikt att den välklädda, franska madamen med sina blanka klackskor varit med om sådana äventyr, men ju mer vi talade om det, desto tydligare kunde jag se dem framför mig, läggande mil efter mil bakom sig till fots. De hade inte kunnat använda sig av någon flyttnyckel eller magi. Ministeriets bevakning var stenhård och Hagrid fick egentligen inte använda sina magiska färdigheter alls. Först när de lyckats smita från den person från ministeriet som skuggade dem hade de kunnat förflytta sig något snabbare. Resan hade bland annat gått genom Frankrike och Polen. “Mitt samvete var inte det bästa till en början”, erkände hon och fnittrade till så att några trevliga skrattrynkor blev synliga kring de vänliga ögonen. “Jag måste erkänna att jag var lite besvärad av de blickar vi drog till oss på de franska vägarna. Rubeus är en synnerligen sympatisk man som jag alltid borde vara stolt över att ha vid min sida … men han är ju lite kort.” Jag höll på att sätta teet i halsen. Så småningom hade de funnit platsen där jättarna hade sina boningar. De hade varit tvungna att vara mycket försiktiga, för jättar var misstänksamma mot trollkarlar i allmänhet, men de följde Dumbledores plan och hade med sig gåvor till hövdingen. Först hade allt gått bra och de hade kunnat framföra budskapet om att få jättarna att ansluta sig till deras sida. Sedan hade dock en strid brutit ut och hövdingen hade dödats. Den nye hövdingen hade inte haft samma vänliga inställning till dem. “När Rubeus skulle lämna fram nästa gåva, hängde han plötsligt uppochner i luften, dinglande som en liten vante … två av bjässarna höll honom i fötterna. Och då, när jag såg honom i denna livsfarliga situation, insåg jag ett och annat.” “Vad var det ni förstod, madame?” Hon suckade lätt och såg åter ut mot grantopparna, med mild blick under de tunga ögonlocken. “I mitt land tar vi kärleken på stort allvar”, berättade hon. “Ser den för den omvälvande kraft som den faktiskt är. Har man en gång fått fatt på den, är det inget mindre än dåraktigt att låta den glida ur händerna, till exempel på grund av fixa idéer.” Jag drog smärtsamt efter andan. “Och när jag såg Rubeus i de där bestarnas grepp”, fortsatte hon hett, “så förstod jag att nu gällde det att handla omedelbart, om jag skulle kunna rädda det som verkligen betydde någonting för mig.” “Hur gick ni tillväga, madame?” “Åh, en förblindningsförbannelse - jag var tvungen att träffa rätt första gången, förstår ni … vi var tvungna att fly tout de suite, Rubeus och jag.” “Gav ni er av helt och hållet?” “Åh nej då, kära vän! Vi stannade allt kvar och gömde oss runt om i grottorna där, för så mycket förstod vi ju att alla där i dalen inte höll med den nya hövdingen. Problemet var bara att några av de där vidriga små Dödsätarna också fanns i närheten och hade samma ärende som vi. Jaja, jag ville göra processen kort med dem, men Rubeus höll mig tillbaka för vår säkerhets skull …” Hon förlorade sig i minnen och jag försökte föreställa mig den omöjliga synen av hur hon, med lackskorna stadigt förankrade på berget och iförd sin stiliga dräkt, bollade runt med några Dödsätare. “Lyckades ni föra fram ert budskap till några av jättarna?” undrade jag. “Eller lyssnade de mer på Ni-vet-vems anhängare?” “Jag tror nog att några av dem skulle kunna gå med på vår sida”, nickade madame Maxime, “men med den nye mäktige hövdingen vågade de inte visa det öppet. Han misshandlade alla som gjorde honom emot … men vi får se vad framtiden har att bringa.” “Träffade ni några … hm, släktingar … när ni befann er där?” frågade jag försiktigt och undrade om hon skulle göra några antydningar om Graup. Mycket riktigt nickade hon bekräftande och suckade: “Släkten är ju värd allt för Rubeus. Det är hans rötter, så man får ju förstå honom, men jag undrar ändå hur det ska gå … Våra vägar fick skiljas till sist, för jag var tvungen att återvända till skolan och mitt ledaruppdrag.” Hon såg plötsligt moderligt på mig och tillade: “Men jag är ytterst förtjust att få återvända hit, om än tillfälligt. Avstånd - såväl geografiska som de som har med meningsskiljaktigheter att göra - kan vara en sann utmaning för kärleken. Den kan verkligen bli satt på prov.” Jag försökte komma på något snillrikt - eller, överhuvudtaget, något - att säga. Det var trots allt min muntliga tentamen, även om vi var så inne i historien att jag nästan hade glömt det. “Det finns … många olika sorters avstånd”, sa jag till sist. Hon såg medkännande på mig över guldkanten på tekoppen och sa med mild stämma: “Ja, jag ser nog att du också mött den, min flicka. Kraften som är det starkaste som finns i tillvaron. Vad du än gör - låt den inte glida dig ur händerna.” Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 23 jul, 2019 22:18
Detta inlägg ändrades senast 2019-07-26 kl. 11:30
|
Ginerva2003
Elev |
Så bar!!!
Det är inte lätt att skriva en spådom när man har dyslexi 23 jul, 2019 22:51 |
Trezzan
Elev |
Det känns som en sommarmorgon när jag börjar läsa kapitel 59. Jag hör tydligt hur dörren knarrar och gångjärnen som skriker till. Den friska doften av magiska örter avslöjar att det nog är ganska tidigt än.
Alltså - ”Men vissa daggfriska morgnar i tillvaron får inte våra jordiska bekymmer samma fäste som de annars har i våra hjärtan”. Det där gick rakt in. Jag vaknade för första gången på flera dagar upp och mådde bra. Det var som att morgonen faktiskt betydde någonting och att den var bra. Och kanske är det på grund av att solen lyser här idag medan de tidigare dagarna den här veckan varit så grå? Jag bara älskar att Hagrid har sådan fruktansvärd stark självkänsla - att oavsett hur tuff situationen är så verkar han på något underligt sätt veta att det löser sig. Han är positiv! Åååååååååååååh - Madam Maxime, förstås. Att jag inte tänkt på det. Åh alla beskrivningar kring Madam skapar en slags bohemisk känsla av henne. Allt från fåtöljen till hennes hemligheter och guldkantade tekopp. Hon känns som en sierska, om du förstår mig? Åååh vad jag tycker om hur du skriver. Åh - jag älskarälskarälskar Miriams blyghet men ändå tafatthet vad det gäller att få reda på saker och ting. Det passar sig hos hennes karaktär. Och när Miriam tänker på de avlägsna bergen och sättet du skriver på - då vandrar mina tankar direkt iväg till JRR Tolkiens sätt att skriva om Bilbos äventyr på. Sagolikt helt enkelt. Åååh vet du vad? Något jag skulle kunna tänka mig att Avery skulle ha för sig? Han skulle säkert vara en av de dödsätare som var dum i huvudet nog att försöka rekrytera jättar. Han kanske är vuxen vid det här laget… Men fortfarande med en pojkes hjärta. Du ger mig inspiration!!! Och dina miljöbeskrivningar är to die for. Fantastiskt. Ååååh Madam ser att Miriam hyser kärlek till någon i sitt liv. Och hon ser nog också att det är svårt för henne. LÄNGTAR efter att få läsa mer! Det är superspännande nu! Och du skriver ju bara bättre och bättre, det är helt fantastiskt att se! 24 jul, 2019 10:55 |
Mintygirl89
Elev |
Mysigt kapitel! Roligt att hon fick möta madame Maxime! Det är trevligt när kvinnorna tar lite mer plats. Jag tänkte på slutet, när hon och Miriam har en pratstund. Det ska bli väldigt spännande att få se mer av madame Maxime, eller om det är tillfälligt.
Angående det du skrev i spoilern: Jo, uttrycket "att skingra tankarna" lät bättre, om man tänker på det moderna språket. Skriver Marianne Fredriksson bra, förresten? Jag har aldrig läst hennes böcker. Ett litet tips. “Måste erkänna att jag var lite besvärad av de blickar vi drog till oss på de franska vägarna. Rubeus är en synnerligen sympatisk man som jag alltid borde vara stolt över att ha vid min sida … men han är ju lite kort.” Lägg till ett ord. “Jag måste erkänna att jag var lite besvärad av de blickar vi drog till oss på de franska vägarna. Rubeus är en synnerligen sympatisk man som jag alltid borde vara stolt över att ha vid min sida … men han är ju lite kort.” I övrigt var det som sagt ett mysigt kapitel. Jag längtar till nästa avsnitt. Åh, nedräkningen till andra delen av du-vet-vad har börjat! Bara tre kapitel kvar! Ahh! Så spännande! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 25 jul, 2019 14:53 |
Viloss
Elev |
Så himla bra!!❤️❤️❤️
25 jul, 2019 20:14 |
Mintygirl89
Elev |
Avis Fortunae, jag kom på en grej såhär nu i efterhand.
Borde Maxime inte ha den där speciella brytningen hon har i fjärde boken? Hon är trots allt från ett annat land. Är det dock svårt att skriva den brytningen. blundar jag för det! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 25 jul, 2019 21:27 |
Du får inte svara på den här tråden.