[PRS] Step brothers

Tankarna är som stora vågor i sjuttonåringens huvud, han har ingen aning om vad han ska svara på det. Deras far har alltid varit borta på kvällarna, dragit med sig nya kvinnor dag och natt. Edward, som också infunnit sig själv mer hemma än ute på senaste tiden, har till och med hört fadern sjunga i köket. Någonting som allt så sällan inträffar. Baker har tagit mer tid åt sina söner, även om jobbet kväver honom upp till näsan.
"Tja.. visst vill jag att han ska vara lycklig." börjar Edward och stannar upp, känner hur kinderna blir allt mer rosa av den kyliga, piskande vinden. Försiktigt lägger han sin frusna hand vid Dereks kind, håller ögonkontakten stark och stadig. "Lite typiskt att det behövde vara just din mamma dock." viskar han, låter sina läppar nudda Dereks i mörkret.

Derek hinner inte ens humma det "ja"et han har på läpparna innan Eddies mun är pressad mot hans egen. Dennes läppar känns så varma mot hans egna svala. Han vet att det låter klyschigt, men kyssen i den svala kvällsluften, under gatulampan, får honom att känna sig mer levande än han har gjort på länge. En röst i bakhuvudet viskar att det är för att han inte kunnat släppa tanken på Edward innan han gjort nåt, medan den andre förklarar att det som sker nu är det han väntat på. Derek skrattar nästan åt sig själv åt hur det låter, och han tänker verkligen vilken otur han har, som blivit... kär?... i sin styvbror.

De smala fingrarna faller ner mot Dereks nacke i kyssens gång, han känner hur värmen från kroppskontakten bubblar inom honom. Gör Edward nästintill immun mot kylan runt omkring dem. Deras första kyss utomhus, och det är hur jävla underbart som helst. Edward glider sakta ifrån Derek, tar ett djupt andetag innan han låter blicken glida in i de blåa ögonen framför sig.
"Förlåt.." viskar sjuttonåringen i lågstämma, biter sig i läppen medan han försiktigt tar bort handen.

Den domnade känslan av besvikelse får euforin att lägga sig när Edward drar sig bort. Det överraskar honom, trots att han vid det här laget borde vara åtminstone något van vid det.
"Varför säger du det..?" frågar Derek, och rösten förblir tyst, som om han skulle bryta någon förtrollning om han skulle pratat högt. Dock hade han inte räknat med att det skulle låta så.. krossat och sårbart och svagt. Det var nästan skrattretande, hur ett enda ord som lämnar Edward Bakers mun har så stor effekt på honom.

Försiktigt lutar Edward sin panna mot den längres, sluter ögonen och bara tar in stunden i tystnad. Han tar sin tid att svara på frågan, låter sina fingrar smeka Dereks kinder en kort stund.
"För att jag kysste dig," viskar han medan snön faller från himlen, landar som ett lätt täcke över det lila håret, som i ljuset av månen ser svart ut. Ursäkten kanske var mer riktad åt sig själv, då Edward aldrig brukar kyssa folk utomhus, det händer väldigt sällan. Då han är väldigt privat ut av sig. Men kanske är Derek också det. Händerna faller ner från de svala kinderna, och dras igenom de livliga lockarna medan han fuktar sina kalla läppar. Han bestämmer sig för att byta samtalsämne "Brukar du ta promenader?" frågar han, och börjar röra på benen.

Derek vill fråga Edward varför han ber om ursäkt för att ha kysst honom - det var väl rätt självklart att om Derek inte gillat det, hade han knuffat bort Eddie? En elak röst i bakhuvudet lockar fram tanken, att kanske den andre inte gillat det, och såg det som ett misstag, därav anledningen till det abrupta bytet av samtalsämne.
"När jag tar mig till och från träningarna brukar jag gå", säger han, orkar inte pressa det föregångna ämnet mer. "Eller cykla. Jag åker buss när det är som kallast." Han vrider bort huvudet från Eddie, fäster blicken på den mörka horisonten som lyses upp av lampor. "Själv?"

"Så din mamma bad dig inte gå en promenad för att du brukar gilla att göra det?" undrar Edward, känner en stark besvikelse när Derek ser bort från honom, för att fästa blicken framåt. Sjuttonåringen gömmer sina händer i jackfickorna från den starka kylan som slår mot kroppen. "Jag kan ofta uppskatta långa promenader, bara för att rensa tankarna. Gör det ofta på nätterna om jag inte kan somna, tillexempel." berättar han och ser upp mot Derek, innan han vänder blicken mot den stora fullmånen.

Den kalla luften får Derek att känna sig svävande men samtidigt alldeles klar i huvudet.
I ögonvrån ser han Eddie - Derek känner sin stolthet spricka såfort han tänker på att vända tillbaka blicken - lyfta handen ur jackfickan, och han blir förvånad när det är ett par tumvantar som syns, för han förväntade sig att bli bländad av ringarnas glimmande. Polokragen sticker upp lite ur jackan och sluter sig om den smala halsen. Att han studerat Eddie mycket noggrannare än någon annan han träffat får ångesten att knyta sig i magen. Fel, fel, fel.
"Varför har du så mycket emot rökning?" mumlar Derek sedan, och trots att han tillsist brutit den laddade luften inser han direkt att det var fel fråga att ställa.

Frågan som ställs får Edward att stanna till tvärt, vindens svischande är det enda som fyller hans öron. Han finner sig själv krama om den andres hand, tyngden av minnen kräver honom, överväger om han ska berätta för Derek eller inte.
"Om jag berättar något för dig, kan du lova att hålla det endast för oss?" frågar han i tyst stämma, känner redan nu hur ögonen brottas med tårarna som vill tränga sig förbi de tjocka murarna. Utan att låta den andra svara innan börjar på nytt. "Jag vill visa dig en sak," börjar han och börjar föra Derek på den tomma trottoaren. "När jag var liten var vårt hus en enda röra, mamma var deprimerad och pappa arbetade skiten ur sig. Tony var alltid ute på kvällarna. Mamma rökte och drack väldigt mycket, begravde sin sorg i alkohol och cigaretter. Hela huset stank av lukterna." Edward biter sig försiktigt i underläppen, ser upp på Derek, försöker klura ut hur han ska förklara sig. "Antar att stanken av cigaretter och smaken av alkohol drar tillbaka riktigt obehagliga minnen, för att inte gå in allt för djupt. Därför mår jag illa, har försökt att vänja mig vid det, har försökt att umgås med folk som röker, försöker dricka bara för att bli lite mer lullig än vad jag redan naturligt är." ett leende sprider sig över läpparna, han lyckas alltid vara lika flummig och lullig som sina onyktra vänner. "Plus är det dåligt för hälsan, har aldrig förstått varför ni börjar med det överhuvudtaget."

Sättet Edward talar på får det att krypa av skam under huden, som om det vore hans egna mamma som skäller ut honom.
"Pappa brukade dricka", hör han sig själv berätta. Att tala om sitt förflutna är aldrig något han gör med stolthet och inget ämne han minns sig någonsin ha tagit upp med sina närmare vänner. "Därför blev han.. som han blev. Och jag vet inte... cigaretter är i princip det enda vi har gemensamt nu för tiden också. "
Derek harklar sig, vänder än en gång bort blicken från Eddies ansikte. "Själva grejen från början med att röka var ju att det var ohälsosamt", mumlar han. Han vill fråga om Eddies mamma; vad hade det varit som smärtat henne så mycket? Men han låter bli.