One Way Out. [SV]

så söta namn♥

Tack!^^ ♥

Håller mer!!!

Nu skäms jag så där igen. Jag klarar verkligen inte av att skriva på två fanfictions samtidigt och sen har jag kvar ett kapitel på denna också!
Jag är så ledsen över att ni får vänta så himla länge, jag är så ledsen att jag har hjärnsläpp och jag är så ledsen över att jag inte vet om det kommer bli någonting av fortsättningen!
Snälla förlåt mig. Jag ska försöka. Jag ska. Men det är så jobbigt och svårt.

det gör inget, ta den tid du behöver.

Tack, jag är så glad att jag har er som läsare! ♥
Jag lovar att jag ska försöka skriva snart och jag hoppas verkligen att jag kan få klart det sista kapitlet snart. ♥

Det gör ingenting :')
Vi är dina trogna läsare och kommer alltid att vara det ♥

exakt! Until the very end of the ff!

Okej, nu är jag sjukt stolt över mig själv. Sista kapitlet. Bättre sent än aldrig. Vill ara att ni ska veta att jag älskar er sjukt mycket, så många gånger har ni fått mig att skratta, le och till och med sjunga. Tack. Tack så sjukt mycket. ♥

SISTA KAPITLET:

Bröllopsceremonin var både kort och lång på samma gång, enligt Hermione. Ritualen var precis densamma som vid de mugglarbröllop Hermione hade varit gäst på, och det kändes tryggt. Hon hade varit extra nervös för just denna minut, men nu när hon väl stod där kändes det inte mycket värre än att svara på en fråga i klassrummet som hon gjort under sina sju år på Hogwarts. Hon skulle sakna den tiden, det skulle alltid vara de sju finaste åren av hennes liv, och hon skulle alltid minnas de vänner hon fått och sina äventyr med dem, även om de skiljdes åt. Alla växte upp förr eller senare och tidens lopp var det ingen som kunde förhindra. Och när Draco stod där, leendes framför henne, kände hon sig trygg. Hon skulle snart vara i hanns famn, hon skulle snart få kyssa just hans läppar och vara bara hans. Mr och Mrs Malfoy. Hon log.
Långt i fjärran hörde hon prästens röst då han sade "Och nu kan du kyssa bruden." Det var just den repliken hon väntat på och hoppats skulle komma, och när hon snart var i Dracos famn och hans läppar närmade sig hennes, då visste hon att hon var hemma.
Precis som Harry och Ginny hörde de ihop. Och de skulle alltid göra det. Det spelade längre ingen roll att han var Slytherinelev och hon tillhörde Gryffindor. Det spelade längre ingen roll att han var renblodig och hon var mugglarfödd. Han var Draco och hon var Hermione, och det var allt som spelade någon roll, allt som någonsin skulle spela någon roll.
Deras lilla (eller egentligen inte så lilla) publik brast ut i applåder och jubelrop. Till Hermiones lättnad applåderade Ron också, även om han såg sjukt nervös ut. När hon upptäckte en rodnande Lavender bredvid honom kunde hon inte låta bli att fnissa lite grann.
"Vad är det som är så himla roligt nu då?" viskade Draco i hennes öra. Hon hörde att han log.
"Inget." viskade hon tillbaka. "Jag insåg just bara att allt kommer Att förändras nu, men att allt kommer att bli bra också. Jag insåg just att vi nu officiellt är ett gift par och att ingenting kan hindra oss från att vara tillsammans. Inte den starkaste Imperius förbannelsen eller den hemskatste dementor kan skilja oss åt. Inte så länge jag har dig."
Långt bort i fjärran hörde Hermione vattufolkets skära och skrikande röster sjunga en av deras egna sånger, och trots att hon inte kunde förstå ett ord eller att det inte var särskilt vackert, så kände hon sig hedrad.

vad bra din ff är och synd att den är slut denna kan man läsa fler gånger ändå hehe