Flowers in the dark [PRS]

Iallafall inte för din egen skull. Det får Hayleys ögonbryn att höjas en aning, upp i pannan för att sedan rynka ihop sig. Nej, hon vet inte särskilt mycket alls om någonting som har att göra med varulvar. Förutom det hon lärt sig under tiden hon känt Aerons lillebror och Zihao. Hur som helst hade hon inte någon aning om att bitmärken är värre än klösmärken. Det får henne att känna sig lite bättre till mods över sig själv och den lilla flickans skull, däremot blir hon allt mer orolig för den tre år äldres skull. Med rynkande näsa sätter hon sig upp i sängen, vilket är jobbigt nog med den stora magen, men rivsåren gör det värre. Men det spelar ingen roll just nu, för hon behöver få en rejäl titt på bitmärkena över nacken på honom.
”Men du blev biten.. kommer du att bli mer påverkad över det?” Bara vida frågan får henne att vilja slänga sig över honom, och tårarna att trycka mot väggarna. Jösses, hon har nog inte gråtit så mycket innan som de senaste månaderna. Hon är extra känslosam med tanke på hormonerna, men att det här gör henne upprörd är väl inte så förvånande? Nej, det tycker hon då inte. Väldigt förståeligt. Fan, hon borde ha gjort något mer, skjutit bort den mellersta Huaze brodern från den äldsta flera gånger. Fått honom att stanna. Jo, hon ser det som sitt egna fel. För precis som Yaosu kanske ser det som sitt egna fel att han inte kunnat skydda henne helt och hållet, men hon ser det som sitt egna fel att han blivit sårad. Efter att hon glott ett tag på de djupa bitmärkena sjunker hon ner i sängen, och slingrar armarna om honom.
”Nej, det är inte någons fel,” viskar hon. Hon behöver liksom övertala sig själv detsamma. Samma sak med att det kommer bli okej. Det finns mycket att oroa sig över, den lilla bebisen, bitmärkena inristade i Yoasus hud och hans halsband som gått sönder. ”Ja, jag tror vi kommer att lösa det, på ett eller ett annat sätt. Tillsammans, eller hur?” Det låter bra, det kommer att gå och ordna. Ja, det kommer det definitivt.

Nej, det var som sagt inte någonting den äldre funderat speciellt mycket över. Zihao hade förklarat tidigare att det behövdes saliv från varulven i fråga för att själva förbannelsen skulle ta effekt, i alla fall på en vuxen. När det kom till barn, foster, kunde det däremot vara annorlunda, eller det var åtminstone vad tjugoettåringen antog. Sedan var han absolut ingen expert, inte ens i närheten av en.
”Jag vet inte”, erkände Yaosu efter en stunds tystnad och började genast stryka en av händerna över ryggen på henne, när hon i sin tur slingrade armarna om honom. Det såg nästan ut som om ville börja gråta, och det var ganska förståeligt. Inte bara för att hon hade ont, utan förmodligen även pågrund av en massa olika anledningar. Fostret kanske skulle tvingas växa upp med förbannelsen hängandes efter, rivmärkena skulle kunna komma att ha oönskade effekter och tja, allting måste ha varit kaos i huvudet på henne. Men å andra sidan kände den äldre på precis samma sätt. Skulle hon sluta älska honom nu när det var mycket troligt att han också skulle lida under förbannelsen. Fast han visste inte riktigt hur det där fungerade. Kunde man dras med två olika förbannelser samtidigt? Om det nu faktiskt var möjligt, var det ens rätt att kalla honom för mänsklig överhuvudtaget?
”Kommer du sluta älska mig om jag blir som min bror?” Frågade tjugoettåringen och placerade händerna runt kinderna på Hayley. Därefter drog han försiktigt på munnen och spände blicken i de kristallblå ögonen. ”Tillsammans”, instämde Yaosu bestämt och pressade försiktigt de darrande läpparna mot pannan på henne. ”Om du nu fortfarande vill ha mig, förstår om du inte vill det..speciellt inte om jag blir ett monster, som Zihao..”

Det hela gör Hayley lite mer orolig. Nu är det inte alls konstigt att den tre år äldre inte vet hur det ligger till, det är nog inte många som vet det. Men det hjälper inte hennes oro, nej den blir bara högre och högre. Hon vill verkligen inte att den andre ska behöva genomgå allt det där, nej det skulle göra allt mycket jobbigt. Faktumet att den lilla bebisen kanske kommer behöva gå igenom det hela också gör ont, åh.. hon förtjänar verkligen inte det.. stackarn kanske inte kommer få den hjälp hon behöver, kanske föräldrarna inte vill ha något med henne att göra längre. Bara vida tanken av det får Hayley att vilja sjunka ner i sängen och aldrig gå upp igen. Tänk om adoptivföräldrarna ångrar sig, vad ska hon ta sig till då? Hon kan inte behålla bebisen, det skulle varken vara bra för henne eller den lilla plutten.
”Tror du att adoptivföräldrarna kommer att dra sig undan?” Frågar hon med stora ögon, och blicken fäst på fönstret inne i rummet. Regnet piskar fortfarande mot det hårda glaset. Det är lite lugnande faktiskt, någonting som hon uppenbarligen behöver vid det här laget. Ögonen glider inte tillbaka till Yaosu förrän hans händer stryker sig över den nätta ryggen på henne. Det får henne att flytta sig lite närmare, och lutar pannan än en gång mot den andres respektive. Frågan som ställs får henne att rynka lite på ögonbrynen, och fingrarna som fastnat bakom ryggen på honom glider tillbaka upp mot kinderna igen. Där de hör hemma.
”Jag tror inte jag kommer kunna sluta älska dig alls Yaosu, och absolut inte över det här” hon menar det verkligen, hjärtat dunkar fortfarande hårt bara hon säger hans namn. Det här med monster håller hon inte med om. Nu kanske det som Zihao blivit alldeles nyss kan kallas för monster, men trots att hon inte gillat honom så har hon definitivt inte klassat honom som ett stort monster. Nehej då. ”Varken du eller Zihao är ett monster.”

”Om de är mugglare kanande de gör det”, svarade Yaosu osäkert och började återigen gnaga sig själv i underläppen. ”De skulle aldrig kunna ge henne rätt hjälp, framförallt. Om hon fick växa upp i en öppensinnad familj där åtminstone någon av föräldrarna var magiker, skulle de kunna hjälpa henne. Jag tänker på det där stormhattselixiret..tror inte det är möjligt för mugglare att få tag i det nämligen”, fortsatte han rabblandes och slingrade armarna om henne. Problemet med det där var ju att många familjer av magiskt blod hade ganska så starka åsikter om just varulvar. De verkade se dem som smutsiga, opålitliga varelser som inte ville annat än att sprida olycka. Sedan berodde många av de där uppfattningarna på missuppfattningar, då varulvar inte generellt sett inte kan förvandla sig utan fullmånen - vilket även är den enda perioden de faktiskt tvingas till det. Zihao var annorlunda, typ defekt om man så ville. Däremot kvarstod fortfarande faktumet att han inte hade någon som helst kontroll över när förvandlingarna skedde. Stackarn, det kunde inte vara lätt inte.
Ljudet av regnet fångade den äldres uppmärksamhet och han vände de svarta ögonen mot ett av fönstren. Himlen var alldeles grå därutanför, passade perfekt in med auran som spritt sig inne i lägenheten. För där kändes det precis som vädret, grått och tungt. Men de skulle lösa det, på ett eller annat sätt, vad det än tog.
”Tror du? Inte ens om jag tappar kontrollen och försöker äta upp dig?” Frågade tjugoettåringen och började lämna små kyssar över de fräkniga kinderna. ”Jag är rädd, Hayley..rädd för att jag ska råka göra dig illa..” fortsatte han och gled ner med huvudet mot en av axlarna. De, eller i alla fall Yaosu, borde nog gå ut och se hur det stod till med Joshua och Zihao. Varesig han ville det eller ej, kunde han inte gömma sig i den tre år yngre flickans famn för resten av livet. Och jo, han ville mer än gärna göra det, utan tvekan. Nåväl, kanske han kunde gräva ner sig hos henne senare igen, efter att de listat ut en plan för den stackars nittonåringen.
”Jag borde gå och se vad som händer därute..”

Svaret som Hayley får gör verkligen ingenting bättre. Allt blir bara sämre och sämre för varje sekund verkar det som. Nu var det nog bara bra att hon fått veta det, det var bra att den tre år äldre inte försökt att sugercoata det hela. De nätta axlarna sjunker, och hon sluter än en gång de dunkande ögonlocken medan greppet om honom hårdnar lite. Som att hon klänger sig fast hos honom, precis som en liten koala. Men hon känner att hon hör hemma där i hans famn, ingen annanstans.
”Då kanske jag får behålla henne.. om vi inte hittar någon annan det vill säga.” Mumlar hon trevandes. Hon önska att hon varit mer exalterad över det, men det kan hon inte. Hennes framtidsplaner kommer se helt annorlunda ut om hon behåller barnet, och hon kommer inte kunna göra som hon vill längre. Fan. Hon vet ju själv att hon inte kommer vara en bra mamma, inte just nu. Hon kan knappt ta hand om sig själv. Hon kan inte undgå att snyfta över det lilla faktumet, det skulle varken vara bra för henne eller flickan inne i magen på henne. Fingrarna rör sig i mönster över ryggen på Yaosu, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon slår inte upp ögonen förrän han öppnar munnen igen.
”Jag skulle bli rädd, men inte sluta älska dig.” Hon vet inte riktigt hur hon skulle reagera i framtiden, men hon har svårt att tro att hon någonsin skulle sluta älska mannen framför sig. Just nu känns det praktiskt taget omöjligt. Kyssarna som strös över hennes hud får kinderna att bli alldeles rosiga. Värmen är nog precis vad hon behöver, men tyvärr verkar den inte hålla sig i särskilt länge. Ska han gå upp från sin plats i sängen nu? Då tänker Hayley allt följa efter. Hon vill inte lämna honom där och då, inte ens några steg. Löjligt? Kanske en gnutta. ”Jag följer med.” Hon höjer på överkroppen, och drar benen över sängkanten.

Att Hayley skulle tvinga sig själv att behålla barnet var inte heller optimalt på något sätt överhuvudtaget. Hon hade själv sagt att hon inte var redo att ta hand om ett barn ännu, att det inte var rätt tid för det helt enkelt. Och det var någonting som Yaosu kunde förstå fullständigt. Fast om det nu blev så, lovade han att hjälpa till så gott han förmådde.
”Du, om du behåller henne lovar jag att hjälpa till”, försäkrade den äldre och började leta rätt på lite kläder att ha på sig. ”Nu vet jag inte om jag är speciellt bra med barn, men ändå”, fortsatte han och hostade till. Rösten var alldeles rosslig och det gjorde ont att andas. Även om såren hade läkt hyfsat var det liksom inte direkt optimalt ännu och det fanns fortfarande ens risk att de skulle börja blöda igen. Han drog den svarta, långärmade polotröjan han fått tag i över huvudet och drog därefter på sig ett par svarta mjukisbyxor. Kläder, åh vad skönt att få på sig lite kläder. När pälsen var borta kände han sig väldigt naken - dels för att han var det, dels för att han inte var den enda i rummet.
”Däremot tycker jag vi borde kolla med dem och tja, kanske vi kan hjälpa till?” Föreslog tjugoettåringen och vände sig mot sängen igen, där Hayley börjat kravla sig upp. Vad nu? Tänkte hon följa med? Nej, det kunde inte vara bra för den stackars magen, plus att hon förlorat en hel del blod. Inte bra, inte bra alls.
”Vill du veta en sak?” Undrade Yaosu och greppade varsamt tag om de betydligt mindre händerna, samtidigt som han gled ner på huk framför sängen. ”Jag hade också blivit rädd, även om jag kanske inte insåg det i stunden.” Ett svagt leende drog sig över läpparna på honom och han släppte de mjuka händerna. ”Du borde nog inte röra dig så mycket..är du säker på att du ska följa med?” Frågade den äldre och drog ihop ögonbrynen. Nja, det kändes verkligen inte bra. Tänk om hon typ råkade tappa balansen och drällde rakt i backen? Eller tänk om Zihao tappade förståendet igen och försökte gå efter både henne och den lilla flickan? Åh, bara tanken fick paniken att gro.

Det är väldigt gulligt av honom. Inte alla män skulle utan någon vidare eftertanke vilja ta hand om någon annan mans nyfödda barn. Hayley vet inte riktigt om det är pågrund av hormonerna, men ännu en gång känner hon hur ögonen vattnas och hon känner hur en snyftning är på väg. Det är så uppenbart att hon inte förtjänar någon som den äldre. Han är så underbar, hjälpsam och perfekt på alla sätt och vis. Att hon stött på honom under den här tiden av sitt liv var verkligen en vacker gåva från ovan. Jösses, hon är verkligen känslosam för närvarande. Men hon kan inte ändra sig.
”Åh, jag förtjänar verkligen inte dig.” Mumlar hon, och känner hur några tårar rullar ner över de fräkniga kinderna, lämnar rosiga märken efter sig. Kanske inte någon av de två är särskilt duktiga med barn, vem vet, men hon känner sig definitivt lite bättre när hon vet att Yaosu kanske kommer stå där bredvid henne. ”Men det är inte en börda du ska behöva ta.” Verkligen inte. Den lilla flickan i magen är förvisso ett under, men hon är också konsekvenserna efter en kväll med för mycket alkohol och oskyddat sex. Inte hennes stoltaste stund. Det är hennes och Isaacs problem, om inte föräldrarna vill ha något med henne att göra, och de inte kan hitta någon annan. Hon nickar lite för sig själv medan fingrarna stryker bort de tjocka tårarna. Försvinn. Jo, hon behöver inte ta ut det i förhand. Kanske föräldrarna fortfarande kommer vilja ha henne, och de kanske kan hjälpa till. Ja, hoppas kan man alltid göra. Med ett leende över läpparna kramar hon om de större händerna, innan hon tvingar sig själv upp på fötter. Det är ingen frågan om saken, klart hon ska följa med ut. Magen värker något förskräckligt, men hon behöver se till så att hennes vän är okej.
”Jadå, det ska nog gå okej..” Hon grimaserar lite medan armarna greppar tag om magen. Såren är fortfarande djupa. Klorna har dragit sönder klänningen, en av hennes favoritplagg tyvärr. Men tja, hon kommer ändå inte kunna använda den så länge till, med tanke på att bebisen är påväg och hon kommer bli mindre igen. Så hon bestämmer sig för att hon också behöver byta om. Till något som inte är täckt med blod och sönderslitet. Något mer bekvämt. Så hon rotar fram ett par mjukisbyxor och en långärmad, vit stickad tröja.

”Det gör du visst!” Protesterade Yaosu och hjälpte henne upp på fötter. ”Du förtjänar mig mer än någon annan, mer än vad jag förtjänar dig”, fortsatte han och började torka bort tårarna från kinderna på henne. Jo, Hayley förtjänade tjugoettåringen mer än vad han förtjänade henne, hur förbaskat underligt det nu än må ha låtit. Det hade nog varit enklare att säga att hon förtjänade någon som var bättre än honom, mer träffsäkert så att säga. Dock tvivlade den äldre på att han någonsin skulle kunna släppa henne, även om hon kanske ville släppa honom. Naturligtvis skulle han inte tvinga henne att stanna, men hon skulle nog alltid finnas kvar i hjärtat som fortfarande bultade extremt hårt.
”Vadå börda?” Undrade han och ruskade på huvudet. ”Det skulle inte vara en börda, Hayley, utan en ära”, viskade han fortsättningsvis och drog på munnen. Och det var en underdrift i hans ögon. Trots att den lilla flickan inte ens var född än, hade han gett sitt eget liv för hennes utan att blinka. Det var ju det han på sätt och vis gjort innan, bara det att han misslyckats drastiskt. Vad det skulle komma att få för konsekvenser orkade tjugoettåringen däremot inte fundera över. Nej, det var bäst att ha en sak i fokus åt gången.
Medan den tre år yngre flickan bytte om, stod Yaosu bokstavligen som klistrad vid hennes sida. Tankarna som bringade panik inom honom var återigen där och spökade - tänk om hon ramlade, svimmade igen, började blöda. Egentligen vore det nog bäst om hon bäddade ner sig själv i sängen igen. För den äldre planerade ju faktiskt att komma tillbaka och gosa ner sig bredvid henne. Men men, han visste också att det inte var någon som helst idé att börja argumentera om det där. Hayley hade ganska starka åsikter vad han personligen uppfattat och tja, hon skulle nog ha en del åsikter om han började böna och be henne att lägga sig ner igen.
Det var lite krångligt att hålla fingrarna i styr när hon väl började byta om. Fan, hon var så otroligt vacker. Alltså verkligen, verkligen vacker. På alla sätt och vis, från alla håll och kanter. Han ville bara slingra armarna om henne och lämna tusentals kyssar över de mjuka läpparna.
”Du är vacker, har jag sagt det innan?” Ha! Det hade han sagt så mycket att hon förmodligen tröttnat på att höra det.

Okej, ännu en sak som de två inte riktigt kan hålla med varandra om. I Hayleys ögon är han betydligt mer värd än henne, hur omtänksam han är, älskvärd på alla sätt och vis, perfekt. Att den tre år äldre ens erbjuder sig att hjälpa till med den lilla bebisen gör henne i princip knäsvag. När hon väl kommer upp på fötter börjar kroppen att skaka, kanske hon är lite sval över luften mot hennes hud, men också mängden blod hon förlorat.
”Jag håller inte med.. men vi kommer nog aldrig komma överens när det kommer till det där.” Mumlar hon, och tar gärna emot hjälpen som erbjuds. Att stå rakt är lite svårt, och det är ännu svårare att försöka byta. Såklart. Hon vet att Yaosu älskar henne, trots att hon har väldigt svårt att förstå varför. Varför skulle någon tycka om henne? Varför skulle någon som han tycka om henne? Hon är korkad, socialt handikappad och proppar i sig chokladpudding dagen ut i ända. Ja, det är en bra fråga. Men det finns annat att tänka på, som tillexempel faktumet att han envisas med att det inte är någon börda. Att det är en ära. Det får ett litet leende att bubbla upp över de fylliga läpparna. Väldigt gulligt av honom. Hon tänker inte protestera ännu mer, det skulle inte leda någon vart.. och helt ärligt vill hon väldigt gärna ha honom där bredvid sig om bebisen kommer behöva stanna hos dem. Hon tänker inte putta bort honom, och inte heller tvinga honom. Det får helt enkelt bli som det blir, och de kommer att lösa det på ett eller ett annat sätt. Istället fokuserar hon på att hålla balasen, och drar tröjan över huvudet. Komplimangen får kinderna att bli alldeles rosiga igen. Som sagt, allt låter så mycket mer genuint när det är Yaosu som säger det. Men hon kan fortfarande inte riktigt tro på det, då hon själv är långt ifrån komfortabel i nuläget.
”Även med den här stora bullen?” jo, hon är osäker. När hon väl fått på sig allting känner hon sig lite mer bekväm. Mycket mer bekväm.

Yaosu visste mer än väl vid det laget att Hayley inte höll med om det där, men hindrade det honom? Nej, inte för fem öre. Tjugoettåringen betraktade henne när hon drog tröjan över huvudet, redo att fånga henne om hon skulle råka tappa balansen fullständigt. Nu verkade det inte som om hon var särskilt stadig överhuvudtaget, än mindre när hon behövde fokusera på flera saker samtidigt. Och den där magen, den gjorde nog ingenting lättare. Bara att få på sig kläder rent generellt måste vara jobbigt för den yngre flickan.
”Mhm, även med den där stora bullen”, försäkrade han frånvarande och drog några fingrar genom håret. När hon sedan lyckats få på sig byxorna, fattade han försiktigt tag i en av de nätta händerna och började därefter röra sig mot dörren. Däremot pressade han örat mot det mörka träslaget innan han pressade ner handtaget. Den äldre ville inte ta några onödiga risker, även om de båda två borde ha uppfattat något slags tumult om allting inte var okej därutanför. Men men, det var bättre att ta det säkra före det osäkra, lite av tjugoettåringens motto faktiskt.
Det fanns fortfarande en hel del blod på golvet, som nu även pyntades av både svarta och vita pälstussar. Aj, inte undra på att huden riktigt brände och sved. Dock kanske det berodde på någonting helt annat - typ som att förbannelsen höll på att sluta ett grepp om Yaosu. Förhoppningsvis var han bara paranoid, trots att det var någonting han starkt tvivlade på. Kroppen kändes underlig på ett oförklarligt sätt. Om det hade att göra med halsbandet eller bettet över axeln var en helt annan sak.
”Aj, aj, aj.” Rösten var högljudd och lätt dryg, ljöd genom hela lägenheten och lite till. Zihao. Aldrig innan hade dennes äldre bror varit så glad över att höra den lätt irriterande rösten.
”Kan du vara lite mer försiktig..? Aj!” Åh ja, samma gnällande stämma som alltid, musik för öronen.