Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Jag trodde jag sa det.? Hon lade huvudet på sned och lade armarna i kors.
"Jag sa att han var i min kabin och sov." Hon spände ögonen i honom och vände sig sedan.
"Men om det ska vara så kan jag vara tyst." Hon gick mot trappan och gick ner under däck och lade sig i sin hängmatta.

Ethan himlade med ögonen åt Kiliahs dramatik och mumlande något om tjej-tjafs, vilket de andra snappade upp och ett skratt spred sig mellan besättningen. John fann det som en lättnad, då de baran en liten stund tidigare var så sorgsna.
"Kom, Frank, gör oss sällskap på däck, du får hålla utkik med de andra.", sa John och vinkade åt Frank att komma fram för att se över kanten. Det hade börjat skymma nu och solen kastade ett orange sken över de. John andades in den friska luften och blickade åt Ethan att komma han också. "Vi närmar oss hem.", sa John och smakade av flaskan med rom som han haft med sig.

Hon sa inget utan kastade en blick mot dem.
Månader hade gått och hon hade hållit sitt löfte. Den ända hon pratat med var att viska till Frank. Hon satt nu vid kanten på båten och lät den karibiska solen värma henne och hon såg över axeln på Ethan.

"Se upp så att du inte trillar ner, min sköna.", sa Ethan och gick fram till henne och lutade sig mot kanten för att försöka möta hennes blick. "Ah, det är skönt att vara hemma, va?". Han lät glad.
Frank hade hjälpt till med sysslor mest under resan och hållit sig under is, för att inte ställa till med besvär. Han hade inte sagt så mycket om sin bakgrund, vilket han mest tyckte skönt, att få slippa frågor och prata om sin pappa. Han undrade dock hur mötet skulle bli, när de tillslut skulle stöta ihop med honom, då de faktiskt var i samma område som honom nu. Frank hade inte hört av sin pappa på länge och visste inte om har var på land eller till havs. Lite oroad över det försökte han tänka på något annat. Han höll sig nära Kiliah, för han hade kommit på att hon var den enda av de som faktiskt verka gilla hans sällskap och var trevlig mot honom. John tyckte han inte om. Men det trodde han, kanske var genetiskt?
När de kommit i hamn lade de till på samma plats de brukade. Så att de hade nära till staden och framför allt baren, det var ju där allt det roliga fanns, tyckte de flesta av de. "Hemma!", jublade John och höjde armen och de andra i besättningen stämde in.

Hon synade Ethan och lade huvudet på sned, ryckte på axlarna.
Hon täkte inte svara och hon reste sig och gick mot Frank och satte handen mot hans öra.
"Hjälper du mig?" Hon hade inte pratat med någon annan under hela resan utan lät Frank vara hennes röst.

Ethan himlade med ögonen igen åt hennes beteende. Han mumlade något om att hon var känslig och återgick för att gå med de andra in i staden. Det skulle vara skönt att få se andra ansikten än de andra i besättningen och gott att få äta något annat än de piraterna försökt laga, då Kiliah vägrat hjälpa de med maten. Ethan växlade några ord med John om Frank och John kastade en misstänksam blick åt Franks håll och nickade sedan. De hade bestämt att ha ett öga på honom.

Frank stod och försökte borsta bort smuts från kläderna då plötsligt Kiliah sökt upp honom. Han hajade till och blinkade några gånger. "Åh, Kiliah. Hej. Vad är det?"

Hon såg på honom med de stora gröna ögonen och viaskade igen.
"Vi rymmer. de vill inte ha oss kvar. Inatt när vi är i hamn så rymmer vi."

"Nej, varför då?", svarade Frank alldeles för högt så att John och Ethan hörde. Då rann det över hos John. Det var nog på Kilians dumheter. "Kiliah! Lägg av, jag vet inte vad som pågår, jag vet inte vad du tänker eller har gjort, men vad det än är, Lägg. Av. Ska du hålla på såhär så.. så..", han letade orden. "..så slänger jag dig överbord!". Han hytte med näven åt hennes håll och nästan spottade orden. Ethan försökte kväva en skratt bakom honom och lyckades. Det var få gånger han såg John så irriterad eller arg.
"Frank är inte att lita på. Och han kan vara värdefull ifall vi får med Francis att göra. Det vet du, Kiliah.", sa han sedan med en mer lugn ton till henne.

Hon hoppade till och såg på John och tårar kom upp i hennes ansikte och såg sedan bort. Hon snöt sig hastigt i ärmen.
"Gör det då." Hennes röst lät som is eftersom hon inte talat högt på flera månader och hon vände sig om.
"Jag älskar er alla och jag hade tvivel på Irland ifall jag skulle stana men jag hade min familj." Hon satte handen mot hjärtat.
"Jag lider fortfarande. Så om det är straffbart med överbord så gör det." Hon drog sit svärd.
"Men jag vill göra det rättvist för mig." Hon fick ett slugt lende på läpparna.

"Skärp dig, Kiliah. Lägg av med dramatiken.", sa John och suckade högt. Ethan nickade. "Ingen vill döda dig, men du kan inte hålla på såhär.", sa Ethan.
Frank som hörde konversationen blickade från den ena till den andra och kände sig obekväm och i vägen för samtalet. Han backade ett steg.
"Jag vet att Sams död smärtade dig hårt, men tro mig, Kiliah, det gjorde det för oss alla. Men vi tar itu med det. Varför kan inte du göra det?", sa John och lät mer bekymrad nu. Säkert för att han blev påmind om Sams bortgång igen.