PRS botillia1 & Lupple

Han nickade.
- jag har haft en helt fantastisk kväll med en helt fantastisk person sa han tyst och slingrade mjukt ihop deras ben.
- hur känns magen? Med barnet menar jag frågade han och granskade henne lätt, hon var verkligen så otroligt vacker så att det inte gick att beskriva.

Hon log stort och öppnade ögonen och studerade honom, så vacker. Hon smekte honom lätt över kinden och nickade sedan.
"Det känns okej. Barnet känns lugnt. Om du förstår hur jag menar." Sa hon leendes och slöt sedan ögonen igen.

Han nickade sakta och såg på henne.
- börjar du bli trött älskling? Isåfall borde du sova sa han tyst och la handen mjukt på hennes mage. Tänk att det som låg där inne, vad det än var, var något som han skapat och som skulle ha ett pe3sonligt band till honom och hans älskade Amelia. Kvinnan han hade så mycket känslor för så att han inte kunde förklara.

Amelia nickade sakta och kände hans hand och log svagt.
" Gå inte långt." Viskade hon innan hon föll ned i någon konstig sömn med oerhört konstiga drömmar.

Han kysste mjukt hennes panna innan han reste sig upp och klädde på sig enkla kläder och sakta gick ut från rummet innan han satte dörren på glänt och gick till sitt kontorsrum där det låg en hög med brev. Han gäspade svagt innan han började svara på breven. Ögonlocken blev tyngre och tillslut hade han somnat med huvudet lutat mot skrivbordet.

Hon vände och vred på sig, vaknade och somnade och vaknade igen.
Denna gången med tårar i ögonen och helt kallsvettig. Och smärtan, den var brutal.
Hon drog på sig en av hans tröjor och tog sig ned och fann honom vid skrivbordet i kontoret.
Hon smekte honom över ryggen.
"Älskling. Kan du gå med mig? Kan vi röra på oss?" Viskade hon och höll handen över magen. Att röra sig kändes lämpligt. Kändes som om det skulle hjälpa.

Han öppnade ögonen när han kände hennes närvaro och sträckte lätt på sig.
- menar du ut på promenad? För isåfall måste du nog ha på dig byxor sa han med ett litet leende, var fortfarande trött men för honom var Amelia Alltid den viktigaste att ta hand om och ville hon gå så följde han med henne.

Hon såg på honom och nickade allvarligt.
"Ja ut." Viskade hon och försökte le. Det var roligt men hon kunde inte riktigt koncentrera sig.
"Byxor. " Sa hon och började gå bort igen men föll ned på knä och skrek rakt ut när hon kände något knäckas.
"Jag tror den vänder på sig." Flämtade hon med tårar i ögonen.
Hur snabbt skulle den graviditet gå hade den där kvinnan sagt? För i hennes värld desto snabbare , desto bättre.

Han svalde hårt när hon skrek och sjönk ner på knä bredvid henne och höll om henne mjukt med ena handen på hennes mage.
- snälla ligg still så att du inte skadar mamma, vi ska gå ut och röra oss sa han med mjuk stämma medan han smekte hennes mage och mjukt kysste hennes panna.

Hon lutade sig mot honom och höll ögonen slutna och försökte andas. Långa och djupa andetag.
" Försök att inte röra dig så fort." Viskade hon bedjande och såg mot magen, och greppade tag om hans hand.
" Byxor." Viskade hon och blickade mot sovrumsdörren.
Den kändes som den var oändligt långt borta.