[PRS] Step brothers

"Du får skylla dig själv, det var du som tog upp det. Hemska människa." Påpekar Edward, som uppfattat de små tysta orden Derek yttrat mer för sig själv. Han känner den andres brinnande blick liggandes på sig. Istället för att reta sjuttonåringen, låter Edward sina fingrar stryka sig över dennes hand under bordet. Pillar försiktigt med de smala fingrarna, en vana han haft redan som liten. "Det har jag ingen aning om, men fotboll är ingenting jag kommer satsa på tyvärr. Men du däremot kanske kan bli nästa Zlatan?" Edward ler förstrött, blicken fäst på fingrarna, helt borta för att kunna fokusera på maten framför sig. Alldeles för borta för att kunna uppfatta den granskande och fundersamma blicken från sin storebror. "Även om jag har valmöjligheter, så är min framtid redan bestämd som advokat," förklarar han och sliter bort blicken för att ta en klunk av vattnet. "Jag tror dig."

"Hemskt vacker och oemotståndlig, menar du", fnyser Derek självbelåtet, men ett litet leende kröker ändå hans mungipor, men känslan av självbelåtenhet försvinner den sekunden han känner Edwards fingrar röra hans egna. Istället känner han hur det liksom sprakar under huden, och han hinner precis hindra sig från att nypa Eddie i handen. Shame om han drog iväg den.
"Du låter som nån jävla profet", säger han sedan, drar iväg blicken från Edwards ansikte och fäster den på sin mors i några sekunder. "Jag vill inte bli som Zlatan, jag vill ju för helvete bli bäst om jag ändå ska hålla på. Zlatan, är, för den delen inte det, så jag blir hellre som... jag vet inte, Messi?" Derek suckar tyst, skakar på huvudet åt sig själv. "Tack detsamma."

"Någon som försöker hur man kan kidnappa kattungar är varken vacker eller oemotståndlig," skjuter Edward tillbaka, ler nöjt när det belåtna leendet försvinner från Dereks ansikte. Faktumet att han har förmågan att få Dereks attityd att försvinna med bara lite kroppskontakt gör honom förvånansvärt glad och pirrig. Visst har han den kontrollen över många, Edward har lärt sig det efter alla åren. Men med Derek är det annorlunda. "Det krävs inte en profet för att avgöra det," berättar han och börjar försiktigt att massera Dereks fingrar en efter en. Massage är något han lärt sig från sin mamma i tidigare år, och lärt sig hur man ska göra för att få varje liten nerv i kroppen i viloläge. Edward älskade när hans mamma gjort det på honom. "Du förstår, om man är en Baker är man född för att bli advokat... Vill nästan plugga till polis eller åklagare bara för att irritera pappa." det sista viskar han tyst, så att bara Derek ska kunna uppfatta det. Edward vilar blicken på den andre sjuttonåringen och nickar sakta. "Jag har ingen aning om vem som är bäst, kan inte speciellt mycket om fotboll alls. Förhoppningsvis kanske du blir bättre än de alla?"

Derek sticker ut underläppen och ser missnöjt på Edward. Fingermassagen distraherar honom ännu mer, men han tvingar fram orden som fastnat i strupen. "Men jag råkar vara både och, lille herr Edward, så det är fullt möjligt", påpekar han, kliar sig mellan ögonbrynen. Effekten Edward har över honom, hur han samtidigt smälter och exploderar och inte finner sina ord, och hur medveten den andre är över det, gör honom på ett sätt irriterad, men samtidigt känner han sig underligt bekväm med det.
"Gör vad du vill", säger Derek, rycker på axlarna och smackar med tungan. "Problemet är bara att när de var i min ålder spelade de redan på, typ, landslagsnivå på nån toppklubb i, jag vet inte, länder som Portugal."

"Om du behöver intala dig själv det, visst. Men ingen som kidnappar katter är vacker." protesterar Edward, nyper försiktigt till i den andres ena fingret. Han börjar sedan att massera Dereks handflata och handrygg, alldeles fokuserad på massagerörelserna för att uppfatta exakt vad denne säger. "Hmh.. tänk om det ändå vore så lätt. Hatar att göra folk besvikna." förklarar sjuttonåringen. "Är det något du vill då, spela på landslagsnivå?" Edward har alltid varit lite imponerad över fotbollsspelare, men han står fortfarande fast vid att de tjänar alldeles för mycket. En miljon i månaden för att tassa efter en boll. "Är det bekvämt?" frågar han, syftandes på massagen.

"Jag behöver inte intala mig något", muttrar Derek defensivt, skjuter fram hakan i besvikelse. Han vet att Eddie skämtar, men någonstans inuti hjärtat sticker det till. Som om Eddies åsikt om honom, hans utseende, helt plötsligt spelar all roll i världen. "Ja, men vem gör du besviken egentligen? På riktigt?", fortsätter han, nickar mot Mr Baker. "Det är ditt liv, am I right? Fast..." Med en axelryckning sträcker sig Derek efter vattenkannan, fyller på sitt tomma glas för att sedan föra det mot läpparna. "Om det är det du önskar att göra, så visst. Gör vad fan du vill." Han lyckas le mot Edward, för det känns som om hans huvud kommer explodera. "Landslagsnivå? Alltså... får jag chansen, då skulle jag inte tveka på en sekund. Drömmen isåfall skulle ju vara Real Madrid.." Han ler snett, nästan lite drömskt. "Jag har inte sagt åt dig att sluta. "

Den skarpa tonen i Dereks röst får Edward att rysa till, ryckas tillbaka. Det är som att det bara sjunker något i honom, som ett ankare sjunkandes i havet och tyngden får honom att drunkna tillsammans med den. Sjuttonåringen gnager sig hårt i den röda underläppen, rispar dit ett välbekant sår som välkomnar en snara blod. "Släkten kryllar av jurister, iallafall på pappas sida. Om jag skulle satsa på sång eller skrivning skulle det bli revolution." berättar han i tyst stämma, släpper taget om Dereks hand och för en servett mot munnen för att få bort blodet innan fadern upptäcker det. Än en dålig vana Edward har. "Att hålla det uppe, är vad fan jag vill." Sjuttonåringen försöker ha en stadig röst, försöker att ge Derek en skarp blick. Han vet inte varför, men orden från Derek dränker honom. Som att det sparkat upp ett tomt rum i hans hjärta, som Edward varit alldeles för rädd för att öppna. "Tja, gör vad fan du vill."

När tillbehören på bordet blivit undanstädade hade Derek ursäktat sig från bordet.
"Gå och ta en promenad i alla fall, Derek!" hade Alessandra hojtat efter honom, innan hon än en gång uppslukats av konversationen med mr Baker. Han hade mumlat ett javisst till svars innan han vänt sig mot Eddie.
"Care to join?"

Så här var går de, bredvid varandra i tystnad längs med gångbanan. Det är mörkt utanför och ett tunt lager av snö täcker marken likt ett vitt puder. Luften är kylig och rökpuffar flyr hans mun varje gång han andas ut.
Det påminner honom om cigarettpaketet och tändaren han har i innerfickan i jackan. Han motstår frestelsen att plocka fram båda tingen, då minnet av Eddies reaktion senast han rökt sitter inprintat i huvudet.
"Så", säger han tillsist, bryter den laddade tystnaden. "De är verkligen kära, huh."

Edward uppskattade att Derek frågat om sällskap, det får honom att känna sig lite omtyckt av honom. Plus är frisk luft någonting hans kropp eftertraktar. De ihopflätade fingrarna, deras föräldrar, Tonys misstänksamma blick, kyssarna. Allt är för mycket för honom. Edward sluter ögonen, låter de långa ögonfransarna nudda de kyliga kinderna, där snön så lätt landar. Tystnaden är så härlig, tar ett djupt andetag och andas sedan ut små rökpuffar i kylan.
"Jag antar det. Har en rätt skev bild av vad det är." berättar han i lugn stämma och öppnar ögonlocken. Försiktigt andas han mot sina frusna händer, försöker hålla dem varma, innan han låter de nätta axlarna kurra ihop sig. "Gör det dig glad?"

En plötslig instinkt talar till Derek att sträcka sig efter Edwards hand, men han har dels inga vantar på sig och de känns bättre i fickorna. Dels vill han inte ta risken att Edward drar sig undan.
"Jag har inte sett mamma så glad på länge", erkänner han i en tyst utandning. "Det känns... udda." Han låter det sista ordet tala för sig själv. Att modern nu för tiden kan finna sig att väcka sin son med frukost på sängen en vanlig vardag orkar han inte gå in på, stannar familjen Baker över natten någon gång kommer det gå upp för honom ändå.
"Själv?" frågar han, vänder bort blicken från Eddie (som han inte ens märkte han stirrat på).