Flowers in the dark [PRS]

Det kommer väl inte som någon förvåning för någon att Hayley tuppar av helt. Situationen är inte optimal för en gravid kvinna.. inte för någon överhuvudtaget egentligen, men ändå. Blodet som bubblar ut genom såren, ögongloberna över golvet och den stackars pojkvännen. Kanske det inte är rätt att kalla Yaosu för det än, hon vet inte riktigt, men det känns bra. Hur som helst har den stackars pojkvännen just gått igenom något hemskt med sin yngre bror, och såren fästa över hans överkropp gör det ingenting bättre. Det är åtminstone ingenting hon behöver bekymra sig över, då all medvetande försvunnit. Vilket leder till att Joshua blir ännu mer stressad. Så mycket att göra, och hans kontrollbehov mår ingenting bra av det. Han lutar sin väns huvud mot en kudde, medan trollstaven kommer till hands än en gång. Magi är verkligen bra att ha, underlättar det på så många sätt.
”Vulnera sanentur..” Han upprepar de två orden ett flertal gånger för att hjälpa de djupa såren att läka. Blodet glider in mot kroppen igen, samtidigt som hennes andetag blir lite mer jämna. Inte ett perfekt jobb, men tillräckligt för att få både henne och barnet att vara utom livsfara. Nu vet han inte om giftet gripit tag om henne eller bebisen, och han hoppas verkligen inte det.. Hayley kommer nog aldrig klara av förvandlingarna. Hon är oerhört stark, men det är att gå för långt. Under tystnad bör han upp henne. Nu förvånar det honom att han klarar det, med tanke på att han inte har någon muskelmassa alls, men lyckligtvis är den artonåriga flickan väldigt lätt, och han kan lägga ner henne på sängen i sovrummet. Dock finns det ingen tid att vila, då de två Huaze bröderna är sårade bägge två. Han skyndar sig ut till vardagsrummet igen, och slår sig ner bredvid Yaosu. ”Jag förstår inte vad som hände.. han har bara varit såhär en gång innan och då tog det flera månader innan han blev medveten.” Gud, han bara rabblar, paniken håller på att ta över den stackars pojken. Men han måste hålla ihop sig, åtminstone lite till. Den tre år äldre har redan börjat rengöra Zihaos sår, så han bestämmer sig för att fokusera på den äldsta Huaze brodern. Såja, allt kommer bli okej.

En liten vikt lyftes från tjugoettåringens alldeles för tunga axlar. Hayley skulle bli okej, barnet skulle bli okej..utan Joshua hade det kanske inte varit fallet, men han hade kommit i precis rätt tid. Hade Yaosu haft någon aning om hur man använda magi, hade han försökt hjälpa den yngre flickan på ett mer effektivt sätt, däremot var han ganska värdelös på den fronten. Fan, han hade inte ens hunnit fram till henne förrän Zihao lyckats fatta tag om bullen. Så jävla värdelös, både som människa och som varg. Vilken slags tömt var han egentligen? Kunde inte skydda varken flickan han älskade eller sin enfaldiga bror.
Den äldre skakade på huvudet och vände de mörka ögonen mot artonåringen. Han visste inte heller vad som hänt, än mindre hur det hela skulle utspela sig den här gången. Förhoppningsvis återfick den svarta vargen åtminstone sitt medvetande den här gången. Det kanske inte var optimalt att han förblev fast i den fyrbenta formen, men det var i alla fall bättre än att han förblev ett totalt monster, utan känsla för vad som var rätt och fel.
Svansen var placerad längsmed bakbenen på Yaosu, som såg mer och mer förtvivlad ut för varje liten sekund som passerade. Innan hade den svängt fram och tillbaka, när han slingrat in sig i Hayleys famn och haft det sådär otroligt fint. Nu undrade han om den någonsin skulle göra så av sig själv. Plus att det gjorde ont att ens röra en muskel. Såret över nacken och revbenen blödde värst medan bettet över axeln så sakteliga börjat torka. Det var nog det enda som gick att uppskatta med själva förvandlingen - att kroppen typ reparerade sig själv i samband med att den omformade sig. Praktiskt, minst sagt.
Tjugoettåringens huvud placerade sig slutligen utmattat ovanpå broderns svarta, mjuka päls. Usch, han var verkligen utmattad och käkarna gjorde ont efter att ha dragit ut alla glasskärvor. Ännu en gång vände han blicken mot Joshua och gnydde till. Oron hade vänt sig mer direkt mot Hayley, då han var helt säker på att nittonåringen skulle klara sig. Den tre år yngre flickan däremot? Vad skulle hända med henne och barnet?

Yaosu verkar nästan livlös där han ligger bredvid sextonåringens fötter. Det är förståeligt, med tanke på alla sår som sträcker sig över kroppen på honom och allt som hänt hans bror. Lyckligtvis leder det till att Joshua inte behöver bekymra sig över att någon kollar på honom. Vid det här laget har tårarna som brunnit där inne trängt sig ur murarna, och letar sig över de kritvita kinderna.
"Det kanske gör lite ont.. Bara så att du vet." Noterar han, och tar ut en liten flaska med sprit för såret. Han tar det på en bomullstuss, för att sedan stryka det över såren på nacken och revbenen, efter han tagit hand om blödningen det vill säga. Pälsen är alldeles mörkröd från allt blod, och det är lite svårt att hitta precis vart såren är, men det funkar. Efter några tickande minuter blir han klar, och börjar tvätta händerna mot en handduk. "Vad tycker du vi ska göra? Jag vill inte tvinga honom att stå sådär länge, men om jag tar bort besvärjelsen så kommer vi bara bli mer skadade." Det är en bra fråga.. kanske han kan stå sådär tills han blir medvetande igen. Hur nu de ska hålla koll på det. Var det krokat att prata när Yaosu inte kan svara? Kanske, men både han och Hayley har blivit vana vid det. Hur som helst har han övergått till att ta hand om pojkvännens sår, inte lika djupa som den äldres, men fortfarande djupa och farliga.

Nja, de kunde inte precis låta Zihao förbli en staty för resten av livet. Då skulle de bara skjuta upp det hela och det kändes ändå ganska onödigt. Det var bättre att ta tag i det nu på direkten, precis som med allting annat. Tjugoettåringen bet ihop käkarna medan den yngre tvättade ur såren, försökte att inte pipa till alldeles för förskräckligt. För precis som Joshua förvarnat gjorde det ont. Inte jätteont, men inte heller bekvämt på någon nivå whatsoever.
När artonåringen var färdig med att tvätta ur de olika såren, började den äldre söka efter kedjan. Blicken gled fram och tillbaka över golvet några gånger, däremot kunde han inte se den någonstans. Kanske Hayley fortfarande hade den? Eller så hade det kanske glidit in under soffan eller liknande. Fast å andra sidan spelade det väl ingen roll längre - han hade slitit den itu och därmed var det inte ens säkert att den fungerade. Någon effekt skulle den säkert ha, men troligen inte lika kraftfull som den varit innan.
Istället för att stå kvar där och se helt jävla uppgiven ut, tassade han bort mot rummet där den tre år yngre flickan befann sig. Hon hade svimmat innan, vilket inte var konstigt med tanke på blodförlusten. Sedan hade allting kanske varit lite väl mycket för henne, med blodet och ögongloberna och så vidare. Någon vacker syn hade det minsann inte varit, det var ett som var säkert. Yaosu slängde en sista blick bort mot Joshua och skakade långsamt på huvudet. För stunden var det nog bäst att inte släppa loss monstret. Vem visste? Tänk om Zihao kanske redan återfått sina sinnen? Det var inte värt att testa utan att vidta åtgärder innan.
Med ett litet, högljutt gnällande läte, kröp tjugoettåringen upp i sängen och rullade ihop sig runt Hayley. Frågorna kvarstod - var barnet okej, skulle hon bli okej? Vad skulle hända med dem efter broderns attack?

Det tar ett bra tag för Hayley att få tillbaka sitt medvetande. Nät ögonen väl slås upp, och känseln i kroppen kommer tillbaka vill hon väldigt gärna förlora det igen. Magen gör så förbaskat ont att hon skulle kunna tuppa av igen. Men det gör hon inte tyvärr. Hon möts åtminstone av en mycket trevligare bild än den hon sett sist av allt. De kristallblåa ögonen landar på en viss lurvboll bredvid sig, samtidigt som handen stryker sig över magen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Bara att röra vid den gör smärtan värre, men hon vill ändå försäkra sig om att magen inte förblöder.
"Hej.. " viskar hon med slöa ögonen. Med ett litet gnyande händer hon på kroppen, så att hon ligger på sidan. På så sätt kan hon se Yaosu mycket tydligare. Det kanske var det höga gnällande från honom som väckt henne. Hur som helst gläder det henne lite, att se att han faktiskt klarat sig. När hon vilar blicken på honom ett tag kommer hon ihåg halsbandet, som ligger bredvid henne i sängen. "Vill du att jag ska sätta på dig det? Det är sönder, men förhoppningsvis funkar det. Vad vill du?" Du granen glider försiktigt över den lena pälsen, där ingen blod finns. Hon önska hon kunnat åka tillbaks i tiden, försökt hindra det som precis hänt. Tyvärr kan hon inte det. Fan.

Den äldre nickade vid frågan och började så sakteliga se sig om efter kedjan. Hon verkade ha den i en av händerna, troligen anledningen till varför hon ens frågat om han ville att hon skulle sätta på honom den. Och det ville han för övrigt, så att han kunde se efter henne och även låsa in Zihao i ett av rummen. Tjugoettåringen bet försiktigt tag om halsbandet, höll det löst mellan de vassa tänderna. Oroa sig över sig själv hade han ingen ro till, utan ögonen var stelt fästa på den yngre flickan. Minuterna tickade långsamt förbi och just som den äldre börjat acceptera att han var fast i sin fyrbenta form, började pälsen dra sig undan. Benen knakade och vred på sig, extremt långsamt. Det värsta var att han verkligen kunde känna precis allt - troligen pågrund av att kedjan inte längre var hel och därmed ännu en oönskad liten effekt. De nyligen rengjorda såren gjorde verkligen ingenting bättre när det kom till nivån av smärta. Dock kunde han inte klaga alldeles för mycket, då såren faktiskt slöt sig och började läka igen. Självfallet inte helt, men nästan. Skador av varulvar sades ju vara svårläkta också och de lämnade permanenta ärr. Personligen hade han nog föredragit att bara behöva dras med ärret på ryggen, men men. Nu hade han tre till och de skulle inte försvinna.
”Jag måste verkligen försöka laga den här..hur nu det ska gå till”, konstaterade Yaosu och virade kedjan runt handleden istället, så att den agerade armband. ”Är barnet okej? Finns det någonting jag kan göra?” Frågade han därefter, med stora ögon. Kroppen skakade fortfarande efter förvandlingen och blicken var glansig, men Hayley var helt enkelt hans absolut största prioritet. Den här gången orkade han inte ens bry sig om bristen på kläder. Händerna, som skakade något alldeles förfärligt, gled upp mot en av kinderna. ”Jag borde ha varit snabbare, kastat mig framför dig..förlåt”, viskade han med flertalet darrningar på rösten. ”För jag älskar dig, Hayley, och du får inte försvinna från mig..lova det?”

Hayley vet inte riktigt hur hon ska reagera på det hela. Det är så uppenbart att den tre år äldre inte mår bra, han verkligen skakar hysteriskt och ögonen är alldeles glansiga av tjocka tårar. Trots det vill han se till så att hon är okej. Det får faktiskt hennes egna ögon att bli alldeles överfyllda, och hon stryker sin hand över dem. Tvingar sig själv att inte börja storböla över det hela. Hon har inte känt sig så värdefull någonsin, och det gör ont. Det är väldigt fint förvisso, men i hennes ögon förtjänar hon verkligen inte den oron från Yaosu. Den artonåriga flickan sätter sig försiktigt upp i sängen, även om magen protesterar. Hon griper tag om de betydligt större händerna, och för honom närmare sig i sängen, så att hon sedan kan täcka över honom med det välkomnande täcket. Nu kanske inte det hjälper någonting, men förhoppningsvis minskar det skakningen en aning.
”Jag tror hon är okej.. det gör bara lite ont, tror du att hon kommer bli påverkad av själva varulv.. grejen?” Orden kommer inte riktigt naturligt till henne för närvarande, men det får duga. Det är åtminstone förståeligt. Hennes fingrar glider upp och kupar en av de svala kinderna, så att hennes tumme kan börja röra sig i små cirklar över den sköra huden. När det där andra kommer, ja då kan hon inte undgå att skaka på huvudet. Herregud, att Yaosu slängt sig över sin yngre bror överhuvudtaget var väldigt heroiskt, och alldeles för mycket. Hon skulle mycket hellre se att hon fått några fler sår än att han blivit skadad överhuvudtaget. ”Snälla, be inte om ursäkt. Det är verkligen inte ditt jobb, det måste du förstå.” Nej, om han kastat sig över henne hade han själv bara blivit skadad ännu mer, och det var det sista hon ville. Hayley lutar sin panna mot hans, och sluter ögonlocken en kort stund. Nu kan hon andas ut en kort stund. ”Jag älskar dig också.. och klart jag inte tänker försvinna från dig.”

Det var just den där frågan som Yaosu själv ville ha svar på, men med tanke på att han inte visste särskilt mycket om den magiska världen, var det svårt att avgöra. Däremot hade han ju faktiskt en hel del kunskap om varulvar, troligen mer än många andra. Ögonbrynen drog ihop sig och fingrarna strök försiktigt över magen medan blicken följde dem. Vad Zihao hade berättat behövde klorna antingen gå tillräckligt djupt eller så räckte det med ett bett. Här var såren förvisso djupa, men han tvivlade starkt på att de skulle påverka Hayley fullt ut.
”Jag tror att du kommer klara dig, även om det är med ett hårsmån”, började tjugoettåringen trevande och fäste de mörka ögonen i hennes kristallblå. ”Du kanske kommer få vissa symtom, typ som smak för lite råare kött och allmänt obehag runt fullmånen”, fortsatte han och snörvlade till. Det var skönt att få täcket runt axlarna, att ha hennes händer runt de våta kinderna där timmarna gjorde små cirklar. ”Men..jag tror att hon kanske blivit mer påverkad än dig..du är praktiskt taget vuxen, så din kropp kan enkelt stöta bort infektioner men hon..hon är så liten..” Yaosu snörvlade till och slöt ögonlocken. Att leva med en varulv var aldrig att föredra egentligen, varesig det handlade om ens partner, ett syskon eller barn. För det var alltid lika jobbigt, alltid lika smärtsamt att bevittna allt det där hemska. Den äldre undrade om Hayley tyckte att han var jobbig på det sättet, med anledning av att han inte var helt mänsklig. Sinnesmässigt ja, men inte kroppsligt.
”Jag kan inte sluta”, mumlade han och snyftade ännu en gång till. ”Du är för viktig för att jag ska kunna göra såna där misstag”, viskade han därefter och slog upp ögonlocken när deras pannor kom i kontakt. ”Vad kommer hända med barnet nu? Om det jag sagt stämmer..och om det gör det är det mitt fel, jag kan inte bortse från det.”

Det skulle väl Hayley ändå klara av? Lite råare kött och allmänt obehag runt fullmånen.. hon behöver antagligen inte gå igenom de förskräckliga förvandlingarna, eller förlora kontrollen över sig själv. Hur det än blir har hon lite extra tur, som har två erfarna varulvar nära sig. Kanske tre, om hon skulle räkna med Yaosu, men det gör hon inte just nu. Både den ett år äldre ute i vardagsrummet och Aerons lillebror kunde vara till stor hjälp, om det blir lite grövre symtom det vill säga. Hon sluter ögonlocken en kort stund igen, fokuserar på mannen bredvid sig och hennes fingrar som rör sig över de lena kinderna.
”Jobbigt att få smak för råare kött när man vill bli vegetarian,” mumlar hon, med en lätt ton i rösten. Självklart är det lite av ett skämt, trots att det är ett dilemma hon kommer behöva möta. Precis som sin bästa vän vill hon röja lite på köttet ur kosten, men med tanke på att hon inte äter särskilt mycket alls annars är det lite svårt. Ögonlocken slås däremot upp när den lilla flickan kommer på tals, och blicken glider ner mot magen. Det tar hårt på henne. Precis som det uppenbarligen tar mycket på den andre. Fingrarna som rör sig över magen på henne utger lite värme, men det knappt. Tänk om hon ska behöva växa upp med det.. fan, hon borde ha hållit både sig själv och bebisen mer säker, inte blivit alldeles svimfärdig och värdelös. Jo, precis som Yaosu vänder det hela mot sig själv, börjar hon göra det också. Hon hade kunnat göra så mycket bättre ifrån sig.
”Sluta Yaosu, lägg inte det på dig själv. Om du tänker sådär kommer jag själv se det som mitt fel också..” Hon lämnar en försiktig kyss på hans näsa, och sedan varsin på kinderna. Hon undrar däremot också hur det kommer att bli med barnet.. hon måste ju nämna det hela för adoptivföräldrarna, och det är helt klart osäkert på om de kommer vilja ha med henne att göra om så är fallet. ”Det kommer att lösa sig.”

”Jag tror inte att du måste oroa dig, Hayley..i alla fall inte för din egen skull”, mumlade Yaosu och bet sig själv löst i underläppen. ”Han bet dig inte”, fortsatte han och vek undan med blicken, slöt ögonlocken. ”Fast det betyder inte att klösmärkena inte är tillräckliga för att hon ska påverkas, som sagt.” Tjugoettåringen tog ett djupt andetag och ber sig själv hårt i underläppen. När hon sedan närmade det där med smaken för rått kött, kunde han inte låta bli att dra på munnen. Även om Hayley började sukta efter rått kött istället för grönsaker, betydde det inte att hon behövde äta det, precis på samma sätt som den äldre av dem vägrade att äta just rått kött även om han knallade omkring på fyra ben.
”Bara för att du kanske blir sugen på det, kommer du inte behöva äta det”, konstaterade han med ett litet skratt och kliade frånvarande över bitmärkena på axeln. ”Han har grävt ner klorna i mig flera gånger men har aldrig fått några särskilt jobbiga symptom..tror inte att jag kommer få det nu heller, även om han förvisso bet mig”, sade han därefter och drog genast ihop ögonbrynen. Hur fungerade det där egentligen? Kunde två förbannelser slå mot varandra på det sättet? Eller ännu värre - coexist. Hela området vid specifikt axeln hade domnat bort och allt som var kvar var en brännande sensation. Äsch, det var nog ingen fara, eller hur?
”Men om jag inte kan skylla på mig själv, vem ska jag då lägga det på? Zihao? Dig? Ingen? Det var jag som var långsam..” Yaosu sjönk ihop med axlarna och skakade långsamt på huvudet, även om de små kyssarna fick honom att känna sig en smula bättre. ”Okej, kanske det inte är någons fel”, konstaterade tjugoettåringen med en utdragen suck. ”Tror du verkligen det?” Fortsatte han sedan och lät de mörka ögonen fästa sig på den yngre flickan. ”Att allting kommer bli okej?” I stunden kändes det verkligen inte sönder, men vad visste han egentligen? Zihao var borta för stunden, Hayleys barn kanske skulle behöva dras med varulvsförbannelsen, och vad fan skulle hända nu när kedjan var trasig?