Pirates! PRS Medi & Vidomina

Hon kände hans hand på sin axel men lät den vila kvar. Försiktigt tog hon Sams hand i sin och höll den nära sig och det snörade sig allt hårdare.
"Sam." Viskade hon och släppte sedan.
"Självklart. Ska vi börja redan?" Hon vände sig om och svalde.
"Sen vill jag bränna det. Det kommer brinna tills det sjunker."

"Ja, sedan ska vi bränna det till grunden där Kraken sedan slukar det.", sa Ethan utan att vänta på John svar, men John bara nickade. Ethan och de andra männen hoppade över till skeppet för att genomsöka det och kom tillbaka efter ett tag med skatter och dylikt, någon hade till och med hittat lite mat. De tog med sig det till deras skepp och John nickade åt de att de hade gjort ett bra jobb. "Nu, Kiliah. Nu får du bränna det till grunden.", sa han och drog in luft i lungorna. "Sedan ska vi begrava Sam.", sa John med en låg röst och kände gråten i halsen igen, men svalde och lyckades även denna gång trycka bort smärtan.

Hon hade länsat deras skåp med och tog med grönsaker och annat som hon kunde ha. Hon tog lite av romen de stal och kastade över en fackla och såg elden ta sig.
"För SAM!"

John och de andra ställde sig för att se på elden som fattade snabbt skeppet och snart var hela skeppet i lågor. Ethan och de andra höjde sina nävar och skrek i jubel att där fick de minsann för att ha dödat en av deras. John vände på sig och gick till Sams kropp som låg livlös på golvet. Han böjde på huvudet för att se ner på honom. "Ethan, hjälp med att placera honom i en av livbåtarna. Där ska vi bränna honom. Samla något fint också att lägga intill honom.". Ethan nickade och gick till nedre plan för att hämta några ägodelar till Sam som han sedan placerade i den lilla båten. Han gick sedan fram till Sams kropp och lyfte upp honom tillsammans med hjälp av någon till från besättningen. De lade honorm försiktigt ner i båten så att den vickade till i luften. De skulle snart hissa ner honom. "Några sista ord innan vi säger adjö?", sa Ethan och vände sig till John. John hade inget svar.

Hon såg på när båten brann ner och hon vände sig om och såg på när de gjorde iordning livbåden och såg sedan på John.
"Jag kan sjunga om det skulle hjälpa?" Hon såg sorgset p honom och svalde hårt.

"Det vore fint.", sa Ethan som svar, trots att frågan var riktad till John. Han sänkte huvudet och svalde. John greppade tag i en fackla och gick fram till båten där Sam låg. Med flamman fattade han eld på båten med Sam i den och såg på när besättningen hjälptes åt att hissa båten ner till havs. John svalde för att inte brista i gråt, den var nära nu. När båten nått vattnet backade han undan för att se hur den for iväg med Sam. John knäppte sina händer och böjde huvudet. Inväntade en sång från Kiliah och tog av sig hatten. De andra männen gjorde de samma och i tystnad lyssnade de på hur det sprakande elden dansade med vattnets vågor. Sam var borta. Det var en sorgens stund.

Hon började att sjunga en sorlig sång och hennes röst ekade ut över vattnet. Hon hade ögonen slutna och gråten var nära. När hon var klar såg hon upp och viskade farväl innan hon brast ut i gråt och tog tag i liningen på sin tröja.

John stod med huvudet böjt och nu var gråten väldigt nära. Men ändå höll han sig. Han andades ut och drog in ny luft i lungorna. "Vi ger oss av. Vi har inget mer här att göra.". Någon svarade ajaj, kapten, och så styrdes skeppet i en ny kurs, hemåt. John svalde och tittade på Ethan som hade sökt sig till honom. Han verkade vilja säga något. John tittade upp. "Hm?". Ethan berättade om Frank, att han inte synts till. Hade han lämnat skeppet? John rynkade pannan. Inte hade han rymt? Blivit dödad under attacken? "Hitta pojken.", sa John och Ethan gick iväg för att bara efter en kort stund komma tillbaka med pojken i hans grepp. Han höll honom i kragen och nära inpå nästan släpade honom över golvet. "Här. Han var i Kiliahs kammare, förmodligen för att stjäla av henne.". John gick med bestämda steg fram till pojken. "Nå, Frank, var det så? Har du stulit av vår besättning? Av Kiliah?". Frank skakade på huvudet medan han försökte ta sig loss ur Ethans grepp, men det var förgäves.
"Nej, Kiliah lät mig sova där. Jag hörde kanonerna och.. jag vågade inte komma upp, jag var rädd att de var samma som dödade min besättning.". John fnös. Han kollade åt Kilians håll. Sorgen var över. "Nå, Kiliah, är det sant det Frank säger?"

Kiliah satt och såg ut över havet och torkade bort tårarna och såg över axeln.
"För fan Ethan släpp honom." Hon gick fram och ryckte till sig framk.
"Ja han fick sova i min hytt. Jag hade sovit hela dagen så jag höll Sam sällskap. Jag lät honom sova i min hängmatta för jag tror ni skulle schasa bort honom från erat rum." Hon såg på John.
"Han var nedfrusen och trött igår och jag ville att han skulle ha det bra det är allt."

Ethan såg överraskad ut när Kiliah drog lös Frank från hans grepp, men gav med sig, då han inte hade någon lust att ta diskussionen med henne. Han muttrade istället något ohörbart om henne och fnös. När John hörde Kilians svar lättade irritationen en aning, men han såg ändå bekymrad ut. "Jag gillar inte att ni går bakom min rygg sådär, jag måste få all information.". Han vände på sig igen för att se på Frank. "Och om du tror att jag litar på dig, så har du fel. Rätt var det är så är det Francis idé, hela alltihop.". John backade ett steg. "Ethan, håll ett öga på honom. Han är ditt ansvar så länge han är med oss.". Ethan nickade och rätade på sig. "Vi har en lång resa kvar, hoppas att du gillar värmen.", sa John skrattade sedan. "Fram med romen!"