[PRS] Step brothers

Det är en viss värme som sträcker sig längs Edwards fingertoppar, glider upp i handleden och dalar in i hjärtats grop. En värme mer beroendeframkallande än droger. En värme som Edward inser kommer ta något förskräckligt på honom. För visst är den härlig, men om deras aningen annorlunda relation går till ett slut, kommer det att förstöra honom.
"Du kan alltid sno Simba från den här herrn," påpekar Tony och vickar lätt på ögonbrynen. Än en gång blänger Eddie mot sin äldre bror, innan han bestämmer sig för att ignorera honom och flytta sin uppmärksamhet till Derek.
"Har du rätten att hälsa på våra kattungar? Vad får dig att tro det?" undrar han skämtsamt, lägger ner besticken då han inte har någon lust att äta något mer. Edwards slanka fingrar pillar försiktigt med Dereks under bordet, låter den kittlande känslan skjutas direkt upp mot hjärtat. "Om du har tur kanske du kan få en ut av dem, och irritera din mamma."

Derek tuggar på potatisen, långsammare den här gången. Känslan han får av att ha Edwwards hand ihopflätad med sin egen får honom att för ett blott ögonblick tänka att fastän föräldrarnas glädje för fin för honom kan han ha sin egen med Eddie. Tanken är nästan absurd för honom, så han skakar på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten.
"För att", börjar Derek, låter sin blick söka Edwards mörka ögon som så lätt får honom uppslukad. "Jag är ganska säker på att vi kommer komma hem till er och för att jag vet att åtminstone din pappa skulle bli glad över det."
Derek stoppar en kycklingbit i munnen, tuggar snabbt och sköljer ner den med en klunk vatten. Han är oerhört tacksam över att Mr Baker är där för tillfället, så att modern håller sina vaksamma ögon över någon annan än honom.
"Bra, för om jag inte fick nån skulle jag med all säkerhet kidnappa en och jag tror att jag kanske skulle få en hjälpande hand från Tony. Eller han skulle nog inte klaga?"

"Bara för att ni kommer komma hem till oss, betyder det inte att du helt plötsligt får rätten att träffa mina kattungar. Nepp." protesterar Edward skarpt och skakar på huvudet med missnöje. Retsamt nyper han till Derek i handen med ett oskyldigt leende hängandes över de röda läpparna. Edward känner sig generad över ögonkontakten med den längre sjuttonåringen. Kanske det är för att deras händer är hopknutna under bordet och deras föräldrar sitter mittemot. Kanske det är för att han inte varit i båda föräldrarnas sällskap sen innan de två kysst varandra. Hur som helst är han djupt generad. När Derek dock öppnar munnen igen, och påpekar att han kan kidnappa en ut av kattungarna, dras den mördande blicken till honom istället för Tony.
"Jag skulle absolut inte klaga!" lägger Tony på och flinar medan han försiktigt tuggar på maten.
"Då kommer definitivt ingen av er i närheten av dem, det kan ni glömma."

Derek blänger tillbaks mot Edward, fnyser ljudlöst.
"Jag tror faktiskt att om jag och Tony skulle jobba tillsammans för att kidnappa en av kattungarna spelar det ingen roll om du har rörelsesensorer i deras päls för att identifiera okända människor eller nåt sånt", säger han bestämt, flyttar sin vikt bakåt på stolen så att den bara har två ben i marken. "Jag sköter det fysiska medan han sköter, du vet" Derek pausar och knackar sig i tinningen med sin fria hand "tänkandet."
Ett litet, belåtet flin letar sig upp på hans läppar och han vickar på ögonbrynen mot Edward. Derek rör på fingrarna som är slutna kring Edwards, och vrider om den andres med ett litet knak.

"Jag skulle aldrig sätta en rörelsesensor i deras päls, förstår du hur ont det skulle göra på dem? Hur som helst, om jag är vid deras sida alla minuter om dygnet, har ni ingen chans." berättar Edward. Det är lite som att de är i sin egna värld, medan de andra tre pratar med varandra. Deras händer samman flätande, deras ögon som vilar i en lugn ögonkontakt. Båda tänkandes på deras lilla hemlighet. Edward låter dock sin blick glida ner mot stolbenen när Derek väger på stolen, har stor lust att rycka i stolen så att den andre faller ner pladask på golvet. "Du vet, du kommer antagligen ramla på stolen förr eller senare." påpekar han, innan han återigen för sin uppmärksamhet till de blåa ögonen. "Jag är en hel del smartare än honom, det förstår du va?Visst har han sina stunder, men han är en lika stor idiot som du är." Av någon anledning blir Edward än mer generad när Derek vickar på de markerade ögonbrynen med ett flin över läpparna. Kinderna blir svagt rosa, men tvingar sig själv att borra in sina naglar i Dereks handflata för hämnd.

Derek skrattar till, men det låter rätt tomt, i alla fall i hans egna öron.
"Vadå, som om du skulle kunna vinna över oss tillsammans?" fnyser han, skakar på huvudet som en besviken förälder. "Alla vet att Tony själv skulle vinna över dig, Edward. Jag skulle inte ens behöva anstränga mig, vet du." Derek blinkar med ena ögat mot Edward och ler så att tandraden är synlig. Han lägger märke till den svagt rosa färgen som skuggar den andres kinder och det gör honom alldeles varm inombords. Varför vet han inte.
"För det första är ingen av oss idioter - du är, och för det andra kommer jag inte ramla med stolen", försäkrar Derek sedan, nyper Edward i handflatan med naglarna.

Förolämpat glor Edward på Derek, drar bort handen från den andres. Inte pågrund av förolämpning, utan för att han inte orkar bli än mer generad.
"Ursäkta men du känner inte Tony hälften så bra som jag gör," Edward himlar lätt med ögonen, skakar på huvudet åt Dereks ord. "Du må vara duktig på fotboll, men jag har inte gått på karate i tio år för ingenting, vet du. Ni kanske är fysiskt starkare båda två, men när det kommer till detta skulle jag vinna lätt. Underskatta mig inte, jag skulle gladligen slå ner er båda två för att skydda mina kattungar." muttrar sjuttonåringen, lägger sin ena hand på ryggstödet till Dereks stol. "Jo, en idiot är jag definitivt, det har du rätt i. Och om jag puttar, ramlar du inte då?"

Derek känner sig underligt kall när Edward släpper hans hand, men han försöker skaka av sig känslan.
"Hörru du", fnyser han, blänger på killen bredvid sig. "Tror du på riktigt på det? Och tror du att jag på riktigt inte blivit det minsta vältränad från fotbollen eller nåt?"
Den mörkhåriga smackar med läpparna, lägger armarna i kors över bröstkorgen.
"Om det hjälper dig eller nåt tvingar mamma mig att stretcha, vilket betyder att jag inte är helt stel", påpekar han, viftar md fingret framför Eddies näsa. "Och eftersom att Tony känt dig hela livet vet han nog om du är kittlig eller dina svaga punkter, fattar du väl?"

"Jag sa aldrig att du inte blivit vältränad. Det tror jag säkert att du har. Men, jag kan utan någon större eftertanke berätta att jag lätt kan få ner båda er på marken. Spelar ingen roll hur vältränade ni är, taktik och tanke är precis lika viktigt, om inte viktigare." berättar Edward och höjer nonchalant på ögonbrynen mot den andra sjuttonåringen. "Du kan fråga Tony här själv, han må vara biffig, men om han försöker kittla mig kan jag hur som helst få ner honom platt på golvet." Tony tittar dumt upp på dem, blinkar ett par gånger innan han sväljer maten i munnen.
"Det var roligare när du var sju och inte kunde göra mig illa." säger han och tar några klunkar av vinet han tagit åt sig av.
"Stretcha är det viktigaste på dagen! Klart du ska bli tvingad om du inte redan gör det! Stretcha varje dag i tio år så kanske du blir lika vig som mig." Edward ler stolt för sig själv, innan han knäpper fingret mot Dereks panna. "Om Tony vet vart jag är kittlig, så vet jag vart han är kittlig."

Derek muttrar tyst åt sig själv och förbannar Eddies förmåga att plocka ut argument. Ännu mer svär han över faktumet att Eddie alltid har rätt och den andre vet det. Han överväger faktumet att fortsätta, men sjuttonåringen har aldrig varit ett stort fan av låta sig förlora, så att låta Tony bråka med sin bror verkar vara det enklaste alternativet i situationen.
"Jag kan inte fatta att vi på riktigt diskuterar om hur man ska kidnappa kattungar", mumlar Derek för sig själv, låter blicken svepa förbi Tony, för att sedan stanna på Edwards ansikte. Han låter sina ögon vara fästa ett tag, men när han sedan känner rodnaden sprida sig över kinderna vänder han bort blicken. "Då har du en del valmöjligheter skulle jag tro. Zlatan gick väl också på karate eller nåt? Och gymnast kan du också bli", säger han sedan. "Jag har blivit vigare, Edward."
När den nämnda sjuttonåringens knä stryker mot Dereks undrar han hur folk kom på det där med "fjärilar i magen" - för honom känns det som om någon avlossat fyrverkerier i hela kroppen, som om blodet i ådrorna sjunger och han gillar det på samma gång som det gör honom obekväm.