PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Jag vet inte heller riktigt vem den där Percy är," sa Fanny aningen förvirrad medan de skyndade över gårdsplanen.
"Han är typ den kändaste halvguden här omkring. Han är son till Poseidon och har gjort flera uppdrag," sa My.
Fanny såg en större folkmassa en bit bort och de skyndade dit.

Ana var förvirrad några sekunder, men hon antog att percy måste vara den svarthårige killen som alla flockades omkring.
Kieron och Dionysus kom gående ut från stora huset. Bredvid honom stod en blond tjej, Ana kände igen henne, Annabeth Chase hade varit bra vän med Luke när han fortfarande bodde på lägret, vilket betydde att hon och Ana hade varit ytligt bekanta.
"Snälla, gå härifrån! Det här har inte ni med att göra!" sade Dionysus och viftade mot samlingen halvgudar som snabbt skingrades.

Av alla halvgudarnas beteende verkade Percy defenitivt vara lägrets hjälte. Fanny tyckte sällan om typiska hjälte-personer så hon fick något emot Percy direkt även om hon aldrig ens pratat med honom och visste att det var löjligt.
En man som vad hon hörde från andra halvgudar var Dinonysos stod där också. Han var alltså en gud? Men han stod här i fysisk form bland alla andra tydligen. Dinonysos viftade bort alla men Fanny och My bestämde sig för att försöka stanna kvar så länge det gick.

Lana kände sig ångestfylld. Hon hatade att vänta. Lägret var varmt, luften stod stilla, stämningen var tryck. Alla bara väntade på en attack. Och Dionysus lät dem inte ens ta del av informationen. Raslöst gick hon fram och tillbaka i Apollostugan. Hon hade försökt sätta sig och skriva på sin musik, men fick ingen inspiration. Hennes kreativitet kändes lika torr som en öken.
"Lana, kan du sluta vanka av och an så där. Det ger mig ångest," muttrade Michael till henne från sin säng.
Lana satte sig irriterat ner. Sedan reste hon sig och gick ut ur stugan.
När hon tittade upp mot himlen var molnen svarta.

Fanny och My blev snart ivägkörda av Dinonysos. Helst av allt hade Fanny velat gå och lägga sig och sova, men något sa henne att Hermesstugan ochbderas oroliga kampare inte var rätt plats för det. Istället gick hon till stranden och satte sig i skuggan av ett stort träd. Luften var varm och tjock men Fanny lyckades faktiskt somna med huvudet mot stammen. Hon vaknade av ett högt olycksbådande ljud och till att himlen var full av mörka moln.
Åska? Nej, eller? Fanny reste sig upp och gick för att leta upp det andra. My hade Fanny lämnat vid Hecatestugan men hon visste inte var Lana och Ana var. Förhoppningsvis var de i sina stugor.

Alla kampare samlades utanför stugorna och stirrade upp mot himlen med orloiga blickar.
"Det är dags," mumlade någon med ångest i rösten. Lana kände det också. Titanerna var på väg. Någon från Aresstugan ställde sig framför alla kampare.
"Vi måste rusta oss!" ropade tjejen. Alla kampare for iväg åt varsinna håll för att för att förbereda sig för strid. Lana rusade in i Apollostugan.
"Kayla, Lee," sade hon "Ni har hand om sjukstugan!" hon vände sig mot Lee. "Michael.. du och jag slåss," sade hon. Michael nickade. Kayla och Lee verkade acceptera planen.

Fanny hittade allihopa på gårdsplanen utanför stugorna. Alla halvgudarna såg väldigt oroliga ut, till och med Keiron gjorde det. Fanny hittade My först och gick och ställde sig bredvid henne.
”Är du rädd?,” frågade My.
”Jag vet inte,” sa Fanny. På sätt och vid var hon rädd, väldigt rädd. Men samtidigt var detta något hon på sätt och vis valt att göra.
My tog med sig Fanny för att leta reda på ett vapen åt henne. De hittade ett svärd som Fanny fastnade för med en gång. Sedan gick de tillbaka till gårdsplanen och ställde sig bredvid Mys syskon som redan hade förberett sig.

Lana skyndade sig ut från stugan. När skulle attacken komma? Varför var allt så obehagligt tyst? Alla halvgudar stod tysta och spända. Minuter förflöt. Lana kände hjärtat slå hårdare och hårdare för varje minut och hon kunde inte avgöra om det var adrenalin eller nervositet. Kanske båda två.
Sedan hördes ljud från skogen. Som tusen fötter som slog mot marken. Alla halvgudar vände sig ditåt.

My stod i mitten av gruppen halvgudar tillsammans med Fanny och sina syskon. Hon antog att Lana och Ana också var någonstans bland alla de många halvgudar som samlats där.
Det värsta var den tryckande tystnaden som var innan i väntan på att något skulle inträffa. Ingen sa något, ingen rörde sig, inte så mycket som en sten rullade över marken.
Sen kom ljudet från skogen, som om massa fötter eller hovar dundrade genom skogen. My vände sig ditåt precis som alla andra halvgudar.
"Vad är det där...?," mumlade Fanny bredvid henne. Precis när hon skulle öppna munnen för att svara dundrade något, eller någon ut ur skogen.

Ana såg Lukes armé komma rusande ut ifrån skogen. Hon kanske borde varit rädd, men hon hade ju vetat precis vad hon skulle förvänta sig. Det var sammanlagt kanske 300 eller 400 halvgudar, monster och andra varelser kombinerat.
Ana höll sin dolk hårt i handen. Hon hade knappt någon rustning, bara en tunn skyddströja gjord i celestial bronze. Hennes hår var uppsatt i en fläta på ryggen, så att det inte skulle vara i vägen. Runtomkring henne stod hennes halvsyskon från Hermesstugan. Det kändes konstigt att hon nu slogs vid deras sida när hon för bara en vecka sedan varit på väg att slåss vid Kronos.