Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Tycker du det?" Kiliah log mjukt och nickade.
"Men du låter honom sova. Vet du vad jag tror? Han blev anfallen. Ingen skulle frivilligt simma i havet. Det är farligt och han höll på att frysa. " Hon tog Romen från honom och drack lite själv.
"Bra skit."

John mumlade bara något som svar och nickade till. Han försökte att hålla sig vaken, men sömnen tog över och snart kunde en höra djupa andetag som det låter när någon somnat.
Han vaknade till igen av att Ethan klappade honom på armen. "Kapten? Det är morgon nu. Vi har skeppet i sikte.". John blinkade förvirrat några gånger och harklade sig. När det han insett var han var, och vad som höll på att hända for han upp på fötter. "Var är pojken? Var är Francis, eller jag menar, Frank?" han såg sig om, men Ethan ryckte på axlarna. "Jag tror inte att han har stigit upp än, kapten.". John nickade. "Åh, okej. Är kanonerna laddade?". Ethan nickade, att ja, de var laddade. "Vi anfaller inom kort, vi väntar på din order, kapten.", sa han bestämt och John drog in luft. Hur länge hade han sovit egentligen? Han såg efter de andra i besättningen som såg väntande på honom. "Vad väntar ni på? Gör er redo för attack!". Och plötsligt blev det fart på hela besättningen.

Hon hade somnat och vaknat på morgonen och fiskat tidigt medan hon såg på Sam med ett litet leende.
"Så gillar du att vara på havet?" Hon såg mot Kaptenen och suckade.
"Om de inte har en flagga borde vi ta det lugnt. Herregud vi är pirater men snälla." Hon såg surt och tog hinken med fisk till byssan.
"Jag börjar med frukosten om det ska vara så."

"Du får passa på då, vi närmar oss skeppet. Och de verkar inte göra mycket för att försöka fly.. det oroar mig.", mumlade Sam de sista orden och sänkte blicken en aning. Han såg mot Kiliah. "Jag väcker de andra. Bäst vi låter kaptenen sova så länge han kan, ni var uppe så sent igår.". Han gick före Kiliah till nedre plan för att väcka de andra som ännu inte stigit upp.

Hon såg på John och log.
"Han verkar vara vaken redan." Hon föesvann in i byssan och stängde efter sig, började skära av fiskarnas huvud och rensade dem och kunde höra smällarna.
"Å" Hon sjönk ner på knä och svalde hårt.

När kapten John hade beordrat de andra att göra sig redo för anfall blev det hög fart på däck. Flera sprang, för att hinna till sina positioner, för det var tydligt att nu skulle de skepp som de hade närmat sig också attackera dem. Kanonerna var riktade åt deras håll, men John lät sig inte skrämmas. Han drog själv sitt eget svärd och ropade åt Ethan att göra sig redo för anfall. Nu syntes ett gäng pirater på skeppet som flera stod beredda att hoppa over med hjälp av rep till deras skepp och på så sätt attackera de i en svärds- eller pistolfight. John skrattade. Han tänkte inte låta de vinna. Han kände tröttheten skölja över honom, men lät sig inte bli trött, utan tog ny energi till sig och drog in luft i lungorna. "TILL ATTAAAAAACK!", vrålade han när skeppen stod nära kant i kant och i samma stund flög kanonkulor och piraterna svängde över till deras skepp med hjälp av repen. Snart fann sig både Ethan och John i en svärdsfight med sina motståndare.

Hon hoppade till när hon hörde kaptenens röst och kom ut i full fart. Frukosten kunde vänta. Hon hade en duell med en man som hånade att hon var kvinna men hon morrade svagt.
"Jag är starkare än vad du tror." Hon högg honom i armen och han föll ner på knä. Hon dödade hoom eoch såg sig om. Det var kaos.

Med kvicka rörelser kunde både Ethan och Kapten John slå ner sina motståndare. Det var en lätt match. Ännu hade inte John kommit på vilka piraterna var, han tyckte sig kunna de flesta, men de här kände han inte till. Kanske var nya i trakten? John surode runt då en annan man drog sitt svärd för att försöka spetsa John, men John parerade och gjorde sedan ett anfall med svärdet så att han högg honom i magen och mannen föll livlöst ner till golvet. John andades häftigt, det var ansträngande. Han skulle precis ge order om att sikta kanonerna mot masten för att bräcka motståndarnas skepp då han plötsligt såg och stannade upp i en sekund. Längre bort hade Sam tillsammans med några till ur besättningen en fight med piraterna. Det var hektiskt och en kunde se att de var i underläge. Ethan kom till hjälp för att slå ner de andra, men han hann inte i tid. Sam blev nerfälld och skjuten. Plötsligt hade de förlorat en man. John svor lågt och med ny kraft i form av ilska högg han febrilt för att slå ner motståndarna, de hade ingen chans nu. Ethan och de andra gjorde John sällskap för att i Sams ära slå ner motståndarna.

"NEJ!" Kiliah skrek rakt ut och hon började hugga och spetsa de som var kvar och tog sig fram till Sam och såg oroad ut.
"Sam säg inte att du har dött!" Hon slog tillsammans med sin kapten och hon hade tårar i ögonen.
Hon sjönk trött ner, blodet kletade i hennes ansikte och hon såg på Sams kropp.
"Kapten?"

En efter en hade Kapten John tillsammans med de andra ur besättningen slagit ner motståndarna. De hade vunnit slaget, men det kändes inte som en vinst. John andades tungt när han gick fram till Sams kropp. Han ställde sig bredvid Kiliah för att se ner på honom. Trött lade han en hand på hennes axel och kände hur det snörde sig i halsen. Han kämpade emot för att inte gråta. Sam som hade varit en sådan lojal vän, en så skicklig pirat, en av de bästa han visste. Och nu hade han lämnat de. Plötsligt kände John ett tomrum. "Vila i frid, Sam.", sa han och svalde. "Han måste få en begravning.", mumlade han och släppte taget om Kiliahs axel för att gå mot Ethan och de andra. De stod med huvudena böjda. "Vi ska hedra honom, han ska få en begravning.", började John. "..Men töm deras skepp på deras skatter, se om det finns någon mat, skatt eller något av värde vi kan ta med oss innan vi fortsätter resan hemåt.". Ethan nickade utan att se på John och gick sedan före de andra för att hoppa över till skeppet.