[PRS] Step brothers

Edward himlar lätt med ögonen och skakar på huvudet, försöker att glömma bort det lite mer seriösa samtalsämnet de nyss haft.
"Inga problem, kan bli din egna lilla rådgivare från och med nu, du behöver nog det en hel del." skämtar han, känner hur hjärtat sjunker när han hör Dereks mammas rop från andra sidan väggen. En kyla slår hans svartklädda kropp när Derek backar bakåt. Dock kröker ett litet leende över hans läppar när den längre sjuttonåringen nästintill ramlar ner på golvet. "Ditt balanssinne är inte särskilt bra heller, märker jag." påpekar han, tar tag i Dereks hand för att krama om den, känna värmen från kroppskontakten en gång till. Edward lämnar en liten, enkel kyss på dennes läppar innan han öppnar dörren från rummet, ut till resten av den röriga familjen.

En rodnad sprider sig över Dereks kinder; hälften förolämpad, hälften skamsen och han skyndar sig ut ur sitt rum efter Edward.
"Du, lillpojken, jag har faktiskt riktigt bra balanssinne", försvarar han sig, putar med underläppen och drar ihop ögonbrynen. Tomheten, känslan av att inte känna sin kropp mot Eddies, är överväldigande, men han försöker att inte låtsas om den. "Hur tror du annars jag skulle kunna gå på de sporter jag går på?"
Och sedan lutar han sig närmare Edward, såpass diskret att det för föräldrarna och Tony ser ut som om han viskar åt den kortare.
"Hörru kortis, du gillar i alla fall att kyssa mig så det spelar väl ändå ingen roll?" andas han, flinandes, och han drar sig ifrån den andre när de når köket.

Med ett leende strykandes över ansiktet skakar Edward på huvudet, aningen road av den andres ord.
"Och vad är det för sporter du går på, som kräver ett så gott balanssinne?" frågar han skämtandes, säkerligen tror han inte att Derek har något fel på sitt balanssinne, men att retas lite då och då är något han uppskattar. När den längre sedan viskar de små orden i hans öra, och Edward känner andetagen varmt mot sin nacke, kan han inte undgå att rodna lik förbannat. "Tja.. det är en väldans tur att du inte är lika dålig på att kyssas som du är på att hålla balansen," viskar han tillbaka, nyper Derek lätt i armen när han kallar honom kort. Edward kan känna lukten av vällagad mat, och slår sig ner vid bordet bredvid Derek.

Derek låter sin mun hänga öppen och han placerar förnärmat handen på bröstkorgen, precis ovanför hjärtat.
"Jag trodde att du, din smarta jävel, skulle listat ut det med tanke på mitt rum, men nej nej", fnyser han, drar ut stolen bredvid Edwards för att sätta sig. "Jag spelar dataspel. Det är sporten jag går på. "
Edwards andra kommentar får blodet att flamma upp hans kinder och han döljer det med en hostning i armvecket.
"Så jag är bra på det?" muttrar han sedan, låter rodnaden sjunka och han flinar mot Edward.

Edward himlar lätt med ögonen, låter sina ringdekorerade fingrar dras mot varandra i besväran. Att se sin pappa så glad vid Ms Chavrones sida, så oskyldigt lycklig, ger sjuttonåringen skuldkänslor. Blicken glider ner mot fingrarna, försöker lugna ner sig själv med att krama om dem. Det är dags att bli en bättre skådespelare märker han, om han vill bli en duktig advokat. Edward vrider därför uppmärksamheten återigen mot Derek.
"Vad jag vet behöver man inte något oändligt bra balanssinne för att köra fotboll, så tyckte bara din ursäkt var irrelevant." påpekar han och ler nöjt mot den andra sjuttonåringen. "Verkligen? Det förklarar puckelryggen," Edward skrattar till av sitt egna skämt, innan han skakar roat på huvudet åt Derek som flinandes sitter bredvid. "Hyfsat, iallafall."

Dereks mamma ser så glad ut där hon sitter bredvid Mr Baker. Hennes ögon verkligen lyser när hon ser på honom och det får honom att känna sig som en inkräktare, som om deras gemensamma glädje är för fin för honom att snudda vid.
"Ska du ha nåt, hjärtat, så får du ta det själv", säger hans mamma plötsligt, spänner blicken i honom på ett nästan genomträngande sätt. "Och du kan passa på att ge till Edward också, eftersom att du är en sån gentleman?"
Det sista låter mer som ett hot än ett erbjudande, och med en suck sträcker han sig efter skålen med rykande mat.

Du får komma på nån mat själv breh har begränsad fantasi

Edward låter blicken följa Dereks hand när han lägger upp den varma, baconlindade kycklingen på tallriken. Det är som att all ljud runt omkring blockeras, och det enda Edward kan fokusera på är sjuttonåringen bredvid sig. Försiktigt gnager han sig i underläppen, biter upp en bit skinn och tvingar bort blicken. Det verkar som att de glada, lysande ögonen klädda över deras föräldrars ögon har väckt Dereks uppmärksamhet också.
"Tack.." mumlar han tyst när den andre ställer ner tallriken framför honom. Klyftpotatisen och kycklingen känns bara som klumpar i munnen. Som papper, han inser att det antagligen skulle vara utsökt om hans smaklökar fungerat som de brukar. Men nu känns allting torrt, kanske pågrund av skuldkänslorna. Edward tar försiktigt tag i Dereks hand under bordet, försöker hitta tröst i hans värme. Sakta låter han sina fingrar flätas ihop den aningen längres.

Derek känner sig själv slappna av när Edwards slanka fingrar sluter sig om hans, men han tvingar sig själv att försöka fokusera på samtalet mellan föräldrarna och Tony (som verkar ha åsikter på allt, precis som Eddie).
"Ingen orsak, Edward", säger Derek, låter sin blick möta de svarta irisarna som han låter sig slukas upp av i några sekunder innan han vänder bort blicken mot tallriken.
Med andra handen sticker han in gaffeln i en klyftpotatis, som han sedan för till munnen. Han tuggar snabbt och han är glad att modern är för uppslukad av Mr Baker för att lägga märke till hans matvanor, för Derek vet att då kommer helvetet bryta ut och han tror inte han vill att Eddie ska vara med då.

Aptiten sjunker för varje tugga Edward tar, känner hur han behöver tvinga ner näringen. Det är något nytt, aldrig har han haft såna överväldigande skuldkänslor. Aldrig. Klumpen som växer i magen nästintill kväver honom. Edward tar några klunkar av vattnet, kanske det kan hjälpa mot den täppta halsen. Ögonkontakten med Derek lugnar ner honom en aning, det är som att Derek kan få stressen och oron att försvinna på bara någon sekund. Edward hoppas att han kan göra det samma för honom.
”Helt ärligt, jag röstade på hund,” hör han Tony säga medan han bittert skakar på huvudet. Samtalsämnet hade gjort en drastisk vändning verkar det som, för sist Edward lyssnade på deras konversation pratade de om festivaler. ”Visst de behöver mer uppmärksamhet, men katter fäller så sjukt mycket hår det är sjukt. En Golden retriver skulle aldrig göra något sådant!” Edward ställer genast ner glaset på bordet, slänger dödande blickar på sin storebror.
”Simba är en gudinna, hon fäller mindre hår än vad du gör,” skjuter han tillbaka, märker hur deras far himlar aningen roat med ögonen. Ett förolämpat ansiktsuttryck träs över Tonys ansikte, tuggar snabbt på kycklingbiten i sin mun för att kunna svara.
”Hundar är bättre sällskapsdjur! Du har en jävlans tur att hon följde dig hem och avsedde dig som ägare mitt från ingenstans. Annars skulle pappa här ha tagit mitt parti, och köpt en hund.” Edward blåser sakta upp sina kinder i besvikelse.
”Så ni köpte inte katten?” Frågar Ms Chavrone förvirrat.
”Nej, Edward här såg henne stå på bilvägen, en sjukt osmart katt det där. Och när han bar bort henne därifrån så följde hon efter honom hela tiden. Vi skulle käka på restaurang, han bestämde att katten var viktigare än oss.” Berättar Tony och lutar sig tillbaka mot stolryggen.
”Skulle fortfarande välja henne över dig alla dagar i veckan,” muttrar han och stoppar in en gurkbit i sin mun med gaffeln, kramar om Dereks hand. ”Snart kommer vi få kattungar också, det ser du väl fram emot Tony?”

Det pirrar till i Dereks kropp när Eddie kramar åt hans hand. Kontakten får det att surra i blodet och han kramar tillbaks.
Maten smakar vanligt, hemlagat och gott, men Derek verkar inte kunna njuta av den alls.
"Jag har alltid velat ha en katt", berättar han för de andra vid bordet. "Men varje gång jag frågat är svaret 'när du blir äldre'. Jag är sjutton nu."
Det sista är riktat mot modern, som ger honom ett inte-så-skyldigt leende tillbaka och skrattar. Hon verkar inte ens irriterad över Dereks snäsiga ton och det får honom att undra vad för slags pilar Eros egentligen skjutit på dem. Han märker att Eddie granskar föräldrarna vid andra sidan bordet. Han är inte så diskret, men det är knappast som om Mr Baker och Dereks mamma skulle lägga märke till det. Inte Tony heller, för den delen. Han är alldeles för uppslukad av maten framför honom och att vinna argumentet mot sin bror.
"I alla fall", fortsätter Derek sedan, vänder ner blicken mot tallriken för att välja ut nästa stackars potatis han tänker hugga gaffeln i. "Så tycker jag att jag har rätten att hälsa på era kattungar sen."