Almost PRS

Yaosu ville inte heller tänka på det, det var en väldigt jobbig sak att sitta och fundera över när de båda två visste att tiden tickade fram utan några som helst stopp. Dock måste det ha varit betydligt jobbigare för Hayley att tänka på det hela, hon hade ju hela livet framför sig och skulle snart behöva göra upp planer för framtiden. Tjugoåringen visste ju att hon inte riktigt visste vad hon ville göra efter skoltiden, någonting som förmodligen många elever hade svårt att avgöra. För de flesta fanns det oändligt långs vägar att ta, till skillnad från Yaosu och Zihao som inte behövt välja någon riktning. De fick liksom nöja sig med det som fann, med andra ord i princip ingenting. Den äldre av dem hade bara haft ren tur som fått ett arbete.
När sjuttonåringen påpekade hur han var perfekt, drog Yaosu på munnen och lät blicken dras bort mot henne en kort sekund. Nu när draperierna inte längre var fördragna var de tvungna att vara extra försiktiga. Hursomhelst, perfekt var han verkligen inte. Långt ifrån. Men det där handlade uppenbarligen om ens sett att se på saker och ting, och den yngre flickan såg nog världen på ett helt annorlunda sätt än han själv. Det var därför hon tyckte att han var perfekt och precis på samma sätt tyckte han att hon var det.
”Har du fått i dig tabletterna? Bra.” Madam Pomfrey ställde ner glaset med vatten på nattduksbordet och började tvätta bort det torkade blodet över flickans ansikte. ”Vad hände? Vem gjorde såhär mot dig?” Fortsatte hon därefter, väldigt försiktigt, och försökte fånga femteårselevens blick. Okej, nu var det dags. Om de kunde få ett svar där och då skulle de kunna vara hundra procent säkra på vilka som låg bakom det hela. Det betydde också att de kunde sätta idioterna på deras rättmätiga plats, vilket de alla fyra troligen ville göra.

Hayley spetsar öronen när madam Pomfrey börjar ställa de där frågorna. Alla fyra sitter väl och tjuvlyssnar vid det här laget. De där frågorna är alltid jobbiga att få, särskilt när man verkligen inte vill prata om vad som nyss hänt, vilket hon gissar stämmer in på den andra flickan. Hon känner igen den frågan från något år tillbaka. Femteårseleven tittar ner på på påslakanet, det är väl rätt lätt för henne att förstå att de sitter och lyssnar på vad som sägs. Att ha en publik gör det bara ännu värre. Därför håller hon blicken borta och börjar leka med Elmo igen.
”Jag vill inte riktigt prata om det,” mumlar hon tyst, knappt så att sjuttonåringen kan höra. Hon är tillräckligt smart för att inte komma med någon ursäkt, som att hon trillat. Det gjorde hon själv, förgäves eftersom att skadorna inte skulle ha uppkommit om man bara ramlat ner för trappen. Nej, det var så uppenbart att både såren och blåmärkena var från slag och sparkar. Hon hade ändå försökt sig på det, men men.
”Ms Fawnley, jag vet att du är rädd för att något värre kommer hända om du berättar vilka det är.. Men jag ska se till att ingen lägger ett finger på dig igen, eller någon annan på skolan.” Försöker professor McGonagall där hon sitter på en pall bredvid sängen. Det är viktigt att komma på vem det är som gjort det, för att bestraffa dem över det de gjort, men också se till så att de inte går på några andra elever. Så som Hayley egentligen borde ha gjort. Flickan gömmer ansiktet i händerna ett slag, det är verkligen ett svårt val att ta. Om hon varit i samma situation igen är hon fortfarande inte säker på vad hon skulle ha gjort..
”Kan ni lova att det inte kommer hända igen?”

Det var ganska självklart att hon inte ville prata om det som hänt. För så snart man började tala om det var man på sätt och vis tvungen att återuppleva det hela. Sedan hade det säkert att göra med att hon inte visste vad som skulle ske om hon nu berättade, och tydligen gjorde inte rektorn det heller. Hon hade kunnat ljuga och lova att det aldrig skulle hända igen, men det gjorde hon inte. Istället fattade hon tag om en av flickans händer och böjde sig framåt en smula.
”Jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att det inte ska ske igen”, svarade McGonagall och rätade därefter på ryggen igen. Det var lite lustigt hur hon kunde se så vänlig ut i ena sekunden och sträng den andra. Yaosu hade typ inte förmågan att se sträng ut, han såg liksom naturligt snäll ut med sina varma ögon och mjuka drag. Visst kunde han se sur ut om han ville, men sträng? Nej, det var svåra grejer det.
”Jag tror inte att hon har så många vänner”, mumlade tjugoåringen tyst, diskret riktat mot Hayley. ”Hon var en enkel måltavla gissar jag..antar att det gör allting tusen gånger värre för henne, hon har liksom inga vänner att falla tillbaka på.” Det var mycket möjligt att han hade fel, men varje gång han sett Miranda under lektionerna, korridorerna eller den stora salen hade hon alltid hållit sig för sig själv. Kanske hon hade vänner, däremot tvivlade han på det. Däremot var hon en väldigt duktig elev, kanske lite av en besserwisser, men ändå snäll och begåvad. De duktiga eleverna stod alltid ut från mängden och det var nog bara deras namn han faktiskt lärt sig hittills.
”Tycker synd om henne..det är aldrig roligt att vara ensam på det sättet”, fortsatte han tyst och betraktade Hayley medan hon lekte med Elmo. Väldigt gulligt, så mycket grått fluff. Snart skulle madam Pomfrey nog komma och slänga ut katten, men för stunden var hon upptagen med att pyssla om den femtonåriga flickan.

Flickan från ravenclaw är betydligt modigare än Hayley själv, åtminstone när det kommer till det här. Det chockar henne att hon bara är femton, för efter en stund tystnad och en del med tanketid bestämmer hon sig för att dela med sig om vilka det varit som gjort henne illa. Hon kan höra två bekanta namn, Jackson och Hunter. Hon ryser bara av tanken på de där två idioterna. Hon hoppas innerligt att de två kommer till helvetet, men det skulle inte förvåna henne om en högre makt är på deras sida och istället slänger de två flickorna i helvetet. Det är ju så samhället fungerar just nu. När den äldre av ungdomarna sedan börjar prata med henne dras ögonbrynen ihop. Varför han nu tar upp det förstår hon sig inte på, men hon känner igen sig i det där. De år hon inte hade några vänner, vilket faktiskt är för två år sedan när hon också var femton, hade allting varit värre. Nu hade hon inte blivit misshandlad under den tiden, men alla skitsnack, tafsande och knuffande hade varit betydligt värre då än vad det är nu. Just för att hon träffat Joshua och Aeron under femte året, och allting blev så mycket bättre då.
”Jo, det gör allting tusen gånger värre.” Mumlar hon. Nu har hon säkert bara missförstått något, överanalyserat så som både hon och hennes bästa vän brukar göra. . Menar han då i jämförelse med Hayleys egna upplevelse, att den inte var lika dålig för att hon hade vänner som tröstade henne? Det är antagligen inte så Yaosu menat, men det hade åtminstone varit så det låtit. Ett vara ensam gör verkligen allting värre, kanske hon borde gå fram till henne och försöka finnas där för henne.. men att en främling plötsligt dyker upp under det här kan nog kännas rätt obehagligt.
”Jo, jag tycker väldigt synd om henne.. borde man gå fram och prata med henne eller ska man hålla sig borta?” Frågar hon tillslut efter en stund medan blicken fortfarande är fäst på lurvbollen i knät på henne.

”Du vet, jag hade inte heller speciellt många vänner när jag var elev här..okej, jag hade inga vänner, även fast det kanske verkade som det. Det känns minst lika ensamt när folk hänger med en bara för att ens föräldrar är rika”, mumlade tjugoåringen och vände blicken mot täcket istället, där han började pilla med tyget. ”Det jag försöker komma till är att troligen alla av oss som befinner oss härinne nu kan relatera till henne på ett eller annat sätt, vilket bara gör att jag vill göra livet surt för Jackson och Hunter ännu mer”, fortsatte han och ryste till. Den som kunde relatera till henne mest var dock Hayley, utan tvekan. Hon hade genomgått precis samma sak som den yngre flickan innan, för att inte tala om missfallet som de två idioterna uppenbarligen framkallat med sina handlingar. Nu kanske han var ute och cyklade helt, men Miranda och Hayley skulle kanske komma ganska bra överens med tanke på deras erfarenheter och tja, det skulle kanske vara bra för dem båda två att tala med någon som verkligen förstod. Självfallet försökte tjugoåringen verkligen sätta sig in i det som hänt den yngre flickan, men när det kom till kritan var det nästan omöjligt för honom att göra det till hundra procent - av ganska uppenbara anledningar.
”Helt ärligt tycker jag att det låter som en bra idé, tror helt klart att hon skulle uppskatta det och det kanske du också skulle göra? Ni har ju trots allt något gemensamt, även om det inte är någonting positivt direkt”, svarade den äldre och följde madam Pomfrey och rektorn med blicken, när de gick in på skolsysterns kontor. Den femtonåriga flickan behövde nog vila, däremot var hon fortfarande vaken. Att lämnas ensam med tankarna efter att något så hemskt nyss hänt måste vara jobbigt.
”Gå du, så ska jag försöka klura ut hur vi ska hindra dem från att göra någonting liknande igen.”

Juste, det har de pratat om tidigare. Yaosu hade lagt näsan i studierna så mycket att han inte riktigt kunnat njuta av ungdomen. Hayley tycker väldigt synd om de bägge två, hon hade haft turen att träffa både Joshua och Aeron sitt femte år. Åren innan dess hade varit rena helvete. Förhoppningsvis får Miranda samma tur och träffar någon de kommande åren som hon kan bli bra vän med, tyvärr hade inte den tre år äldre fått det. Gud vad ensamt det måste ha känts.
”Du har rätt, vi alla kan nog relatera till henne.. önska jag kunde gå tillbaka i tiden och bli din vän när du gick här.” svarar hon med rynkade ögonbryn. Egentligen kan hon inte relatera jättemycket med flickan, bara att de har samma hemska mobbare och bägge två har haft det svårt när det kommer till vänner. Eller ja.. det kanske är mycket egentligen.. tillräckligt mycket för att det inte ska vara okej. Sjuttonåringen ruskar på sig och drar försiktigt benen över sängkanten. Det gör fortfarande ont i både buken och magen, men hon får helt enkelt knipa ihop. ”Jag tar och gör det.” Hon nickar för sig själv och tar en av askarna med choklad hon fått dagen därpå. Hayley mår nästan lite illa av de där gåvorna, det visar bara hur ytliga många i skolan är. Hayley börjar röra sig mot flickans säng gnagandes i underläppen. Kanske hon inte vill ha någon sällskap alls.. i såna fall får hon helt enkelt sticka därifrån senare.
”Det är väldigt modigt av dig att berätta vilka det var som gjorde det här,” påpekar hon med ett varmt litet leende och lägger chokladasken på sängen bredvid henne. ”Vet inte om du gillar choklad.. men jag hoppas på det. Femtonåringen tittar storögt på henne. Så storögt hon kan med tanke på att hon har en stor blåtira. Hon hade åtminstone inte förväntat sig sällskap av henne.
”Modigt eller dumdristigt, vi vet inte än.” Svarar hon med ett genuint leende på läpparna och tar tacksamt emot chokladen. ”Den med vit choklad är min favorit.”
”Min med!” Okej, faktiskt en rätt bra start på det hela

Blicken följde Hayley när hon rörde sig bort mot Miranda. Ett litet leende befann sig på tjugoåringens läppar efter det den yngre flickan sagt. Det hade varit roligt att ha haft åtminstone en genuin vän under skoltiden, men såhär på efterhand klagade han inte. För det var ju tack vare studierna som McGonagall ens erbjudit honom tjänsten på skolan, och hade han inte fått den tjänsten hade han inte lärt känna sjuttonåringen.
”Så, vem ska göra det?” Undrade Zihao, medan Yaosu satt och lyssnade på de två flickornas konversation med ena örat.
”Göra vadå?” Frågade tjugoåringen frånvarande och slutade därmed upp med sitt tjuvlyssnade. Usch, han höll på att bli en sån där jobbig person som inte tillät andra att hålla privata konversationer, typ som den yngre brodern.
”Hur är det med minnet? Skrämma dem såklart!” Utbrast artonåringen och slog handen för munnen. Hoppsan, han hade yttrat sig alldeles för högt, men förhoppningsvis hade varken femteårseleven eller de två damerna inne på kontoret märkt detta.
”Åh..du vet att jag inte kan förvandlas utan fullmånen”, mumlade Yaosu tyst och gnagde sig själv i underläppen. ”Men egentligen hade det varit bäst om vi var båda två? Eller bara jag? Jag menar, jag är på skolan hela tiden, som sagt”, fortsatte han med en axelryckning och vände blicken ner mot täcket igen.
”Det kan du visst, du har bara aldrig försökt”, påpekade Zihao och började pilla med Joshuas mörka lockar. ”Om du tror att det skulle vara värt det, kan jag hjälpa dig”, konstaterade han efteråt och vände de gulaktiga ögonen mot den äldre brodern. ”Men det kommer göra ont och risken finns alltid att det i slutändan leder till att väggen mellan din mänskliga sida och..det andra, blir betydligt tunnare. Typ som min, men jag är ju praktiskt taget normal, så det är inte det värsta scenariot direkt.” Artonåringen vände sig mot pojkvännen igen och drog fingrarna genom håret på honom istället, med underläppen smått putandes. ”Joshua älskar mig ändå, eller hur?” Jösses. Yaosu himlade med ögonen och vände de mörka ögonen upp mot taket istället med en suck.
”Visst, visa hur man gör. Fotona och det överhängande hotet borde hålla dem i schack, åtminstone tills de lämnar skolan.”

Båda hade blivit misshandlade av samma personer, båda vet hur det är att vara helt ensam på skolan och båda gillar den med vitchoklad bäst i chokladasken. Hayley ångrar att hon tänkt att hon inte kan relatera mycket med flickan, för det kan hon ju verkligen.
”Jag beklagar förresten.. helt sjukt att många i skolan fått reda på det, något så privat.” Säger Miranda, aningen osäkert. Hon vet väl inte om det är passande eller inte. Hennes ord låter betydligt mer genuint än de som kommit dit och lämnat små saker till henne. Inte för att hon inte är tacksam över det, för det är hon, men ja, femtonåringen verkar inte lika ytlig som de andra. Nu har hon ju inte jättemycket att basera det hela på, men det är åtminstone den uppfattningen Hayley har fått. Med ett litet leende kollar hon ner mot magen och sätter sig ner på stolen bredvid sängen. En del av henne undrar hur hon fått reda på det, om någon hade berättat för henne eller att hon snappat upp det när hon gått förbi några. Hur som helst sprider sig nyheten likt löpeld, varför förstår hon verkligen inte.
”Jo, det är rätt sjukt. Men är inte så förvånad, eleverna här älskar att skvallra och skit.. och tack,” svarar hon med ett genuint litet leende. Hon verkar snäll, och hon verkar inte döma henne efter alla rykten. Kanske hon är omedveten om dem, eller så bryr hon sig inte. Hayley hoppas på det sistnämnda. ”Det var faktiskt Hunter och Jackson som triggade igång det. Därför tycker jag verkligen att det du gör är modigt. Är väldigt tacksam över det.” Flickans mörka ögon blir än större och munnen öppnas lite av förvåning. Se där, hon hade berättat det för en främling. Till hennes försvar kändes det som något Miranda bör veta.
”Jag visste inte att de gjorde så mot andra, trodde det bara var jag.”

”Alltså tror inte direkt att jag kan visa dig hur man gör, det är mer en process”, påpekade Zihao och satte sig lite rakare upp i sängen, så att han kunde låta blicken glida över salen. Blicken fäste sig på de två flickorna lite längre bort och man kunde riktigt se hur han spetsade öronen för att kunna höra vad de talade om.
”Du är så otroligt kryptisk, förstår mig inte på dig hälften av tiden”, muttrade Yaosu och skakade på huvudet. Hans egna, mörka ögon följde därefter den yngres och lade sig slutligen borta på Hayley istället. Det verkade som om de hade en ganska trevlig konversation sinsemellan, uppmärksamheten hade i alla fall varit uppskattad. Miranda såg betydligt mindre nersjunken ut än vad hon gjort tidigare, det var nog skönt för henne att kunna prata med någon som genomgått ungefär samma sak. Och sedan hade hon ju också fått sig en liten låda med choklad, vilket alltid var ett plus. Till och med tjugoåringen själv hade blivit glad om han fått en sån, även om han inte gillade choklad. Jo, mjölkchoklad med karamell på insidan var gott, men allt annat avstod han gärna från.
”Jag är inte alls kryptisk”, protesterade Zihao och sköt ut hakan. ”Bara..typ möt mig någonstans en bit in i den förbjudna skogen ikväll och ta med dig allt jag nämnde innan”, fortsatte han och såg sig omkring. ”Kommer säkert ändå bli utslängd snart, men kan inte direkt gå någonstans förrän jag fått tillbaka mina kläder.” Ännu en gång himlade Yaosu med ögonen åt sin yngre bror, bara för att komma upp på fötterna och snart därefter knacka på på dörren in till madam Pomfreys kontor.
”Ja?” Skolsystern stack ut huvudet genom en ganska liten glipa och synade tjugoåringen från topp till tå.
”Zihao behöver sina kläder, kommer inte kunna schasa ut honom utan dem”, sade den äldre Huaze brodern och kikade in i det lilla rummet. McGongall satt på en stol framför Poppys skrivbord, det såg ut som om de satt och diskuterade hur de skulle handskas med situationen som lagts ut framför dem.
”Vänta lite.” Dörren gled igen ett slag innan den öppnades igen och en bunt med kläder slängdes i famnen på Yaosu. ”Sådär, se till att han inte komma tillbaka igen, annars kommer jag sätta en permanent bjällra på honom.”

Det förvånar inte Hayley att den två år yngre trott att det bara varit hon, för det var ju precis så hon själv tänkt den där gången för ett år sedan. Det är väl klart att Hunter och Jackson inte kommer nöja sig med att bara vara på en person, det är mycket roligare om de torterar flera stycken stackars elever. Den gemensamma nämnaren är antagligen mugglarfödda, för jösses vad de avskyr mugglarfödda. Precis som deras föräldrar.
”Det visar hur viktigt det här är, eller hur?” Undrar hon trevandes och pillar lite med nattlinnet hon fått av skolsystern. Hur hon nu ska ta sig till antingen sovsalen eller Yaosus kontor vet hon inte. De kläderna hon haft när hon fått missfall är alldeles blodiga och går säkerligen inte att tvätta, vad ska hon ha för kläder på sig när hon rör sig ut ur sjukhusflygeln? ”Det är nog många som inte riktigt vågat berätta att deras olyckor varit pågrund av de där två äcklen.” Hon lutar sig tillbaka mot ryggstödet ett slag och andas ut. Sjuttonåringen finner sig själv lyssna på vad det är de två bröderna säger. Juste.. så pojkvännen kommer vara ute i förbjudna skogen för kvällen, det betyder att hon inte kan hänga med honom till kontoret. Aw. Hon hade sett framemot det, däremot är det här betydligt viktigare.
”Kanske vi kan få de avstängda, eller åtminstone att de får något straff, om vi är fler som talar om det?” Funderar Miranda, för det borde väl fungera? Om det kommer ut att Hunter och Jackson gjort illa flera elever i skolan så kan de ju inte tillåta dem att vara kvar i skolan? Jo.. de skulle nog tillåta det, bara pågrund av deras rika, fullblod föräldrar. Femtonåringen öppnar chokladasken och håller fram den lilla asken till Hayley. Läpparna spricker upp i ett leende, trots allvaret av det de pratar om. Hon håller sig borta från den med vitchoklad, så att Miranda kan få den, och tar någon med mörk choklad istället. Fortfarande riktigt gott.
”Tack så mycket,” egentligen behöver hon inte få i sig mer choklad. Igår hade hon och Joshua tagit några bitar och hon hade ätit chokladpudding. Men hon gillar det, och med tanke på att hon tar hand om sin kropp vanligtvis är det väl okej att fuska lite? Det tycker iallafall hon. ”Man kan ju hoppas.. men deras föräldrar har nog stor kontroll på ministeriet.”