PRS Lupple och Ginerva2003

Han såg blåmärken.
” nej låg dig och villa lite till först det behöver du jag ska fickas en sak år du” sa han.
Han visste att hans blod kunde hjälpa mot läkning och handbollen inte att hon skulle behöva gå omkring med dom där blå märkena.
Så han gick ut i köket tog en kniv och skar sig så att det droppade bod i glaset sedan späde han ut d med vatten såret på han arm var redan läkt.

Hon satte sig ned i sängen igen och drog täcket omkring sig och la sig sedan ned.
Det var väldigt skönt att ligga ned.
Hon följde honom med blicken när han gick iväg och gäspade lite, hade inte riktigt någon aning om vad han gjorde men hon behövde inte oroa sig över det just nu.

han gick till backa.
" drick de här" sa han.

Hon såg på glaset, mer vatten?
Hon suckade lågt och tog emot det.
"Tack." Sa hon och snurrade lite på det, var verkligen inte sugen men han verkade så angelägen om att hon skulle dricka så hon tog några snabba klunkar och glaset var tomt.
Hon la sig igen och kände hur all smärta nästan försvann.
Hon log svagt.
"Jag borde gå hemåt." Viskade hon efter en stund, hennes föräldrar skulle döda henne. Av flera skäl.
Hon slöt ögonen och fann det så otroligt mycket bättre precis här.

" nej det är betre om du stanar här" sa han för att han visste om hon blev dödligt skadad nu så skulle hon bli en vampyr så han måste skyda henne tills vampyr blodet var ute ur hennes kropp.

Summer såg på honom, slog upp sina ögon.
Fann det väldigt konstigt att han verkade känna väldigt starkt för detta.
Hon suckade lågt och såg på honom.
"Okej. Men då måste jag hitta min telefon." Sa hon, hon behövde i alla fall ringa sina föräldrar.
"Eller ringde jag igår?" Frågade hon tveksamt och såg på honom.

" det tror jag inte du har gjort" sa han

Hon nickade sakta, satte sig igen och reste sig upp, på stadigare ben denna gång.
Såg att blåmärkena var helt borta, hann inte riktigt reflektera över det då hon hittade mobilen och ringde snart upp.
Hennes pappa var vansinnig av oro. Hon förklarade så lugnt hon kunde och efter mycket om och men så accepterade han hennes historia vilket helt och hållet var sanningen.
"Kom hem ikväll bara, så pratar vi då." Sa han sammanbitet och hon la försiktigt på.

" så vad sa din pappa då" sa han fast han igentligen redan vsisste.

Hon suckade.
"Han är arg, orolig- besviken tror jag." Sa hon och satte sig modfällt på sängen.
"Vi ska prata mer sen när jag är hemma. Jag berättade vart jag var och han verkade typ okej med det. Han vet ju vem du är liksom." Sa hon och bet sig lite i läppen.