Flowers in the dark [PRS]

Huvudet faller ner på sniskan en stund, följa med till den tre år äldres hemland? Dör det doftar grönt te och vårblommor? Helt ärligt ser Hayley nog inte framemot till något mer. Hon har aldrig varit utomlands, nästan inte i någon annan stad, plus så fil hon gärna se vart den andre kommer ifrån. Hur han levt, hur det ser ut. Hon önska att hon växt upp på ett ställe värt att visa, så att hon kunnat imponera på något sätt. Men icke. Den lilla byn är otrevlig, förvisso vacker, men otrevlig.
”Jag vill jättegärna följa med.. och jag tror inte jag kommer sluta älska dig någon gång,” mumlar artonåringen, medan fingrarna fortsätter att pilla med lockarna bakom nacken på Yaosu. De trivs bra där bak, hemmastadda. De mörka lockarna är silkeslena och luktar fantastiskt, trots att de är lätt våta av de eviga regnet som piskar mot regnet. En liten del av henne vill gärna fråga vad det var för något han gick ut för, vem mannen i lobbyn hade varit. Men hon vill inte tränga sig på, de har precis påbörjat ett förhållande, antar hon, och vill inte förstöra det så strax inpå. Hon har antagligen ingenting med det att göra, så hon bestämmer sig för att hålla käften. Istället fokuserar hon på konversationen de redan påbörjat, samtidigt som fingrarna är fastsnörade i lockarna.
”Det är inte själviskt, helt ärligt hade jag hellre velat att det varit din,” lite för uppriktigt? Kanske. Men hon och Isaac har aldrig varit så nära varandra, och om det varit Yaosus och inte bara från ett one night stand.. ja, då hade det underlättat. Blicken glider ner mot magen, där han börjar lämna en drös med små kyssar över den stora bullen på henne. Kinderna blir alldeles varma när han börjar knäppa upp skjortan, men hon påminner sig själv att det inte är av den anledningen. Han vill nog bara bli lite varmare, bort från de blöta kläderna. Hon tvingar sig själv att inte stirra på honom när han byter om, hon bär trots allt på någon annans bebis för närvarande. ”Den är inte särskilt liten, hon är såååå tung,” gnäller hon och petar lite på magen. Skulle vara skönt att slippa.

Aldrig sluta älska honom? Det kändes bra att höra henne säga det, men han förväntade sig knappast att det var helt och hållet sant. Hon visste liksom inte om hans fulla identitet, vem han egentligen var och vad han sysslade med. Mannen som hade stått och hängt utanför komplexet hade varit där med en trevlig liten hälsning från en viss tjuv. Kvinnan som stulit en av beställningarna för några månader sedan hade varit en av hans tidigare kunder, men som övergått till att försöka stjäla familjen Huazes imperium. Egentligen kanske han borde ha låtit henne ta det och på så sätt bli av med det, däremot hade han valt att försöka skydda det istället. Dåligt val, extremt dåligt.
”Man kan ju alltid hoppas”, mumlade den äldre till svar och vek undan med blicken. Hoppas, precis som han gjorde när det kom till mycket annat. Men å andra sidan var livet inte mycket värt om man inte hade hopp om saker och ting, så det var väl lika bra att inte stöta bort det helt och hållet.
”Hade du?” Frågade tjugoettåringen och drog lätt på en av mungiporna. Han vred en gnutta på nacken så att han kunde betrakta henne medan han ordnade allting i tvättkorgen. Ordning och reda, det var viktiga grejer det. Nu var han dock inte riktigt lika manisk som han varit tidigare, när de först träffat varandra. Men men, hon verkade ju stå ut med honom i alla fall och respekterade hans knasiga små anvisningar. ”Nåja, det gläder mig i alla fall,” fortsatte han tyst och drog fingrarna genom de fortfarande lätt våta lockarna. Efter att underkläderna också åkt av, svepte han in den långa, slanka kroppen i en morgonrock av silket.
”Hon? Hur vet du att det är en flicka?” Undrade Yaosu nyfiket och satte dig ner bredvid Hayley igen. Därefter slingrade han armarna runt henne och drog med både henne, samt den lilla bullen, ner på den mjuka madrassen. Där började han genast överösa de fräkniga kinderna med små kyssar, innan han så småningom övergick till de underbart mjuka läpparna.

Aw, det var inte riktigt den respons Hayley hade hoppats på. Detsamma hade varit lite bättre. Hur som helst får det åtminstone henne att tystna, vilket inte händer särskilt ofta. Istället låter hon den tre år äldre mannen byta om i fred, och blickar istället ner mot magen. Den är så mycket större än den brukat vara, och hon längtar verkligen till den lilla bebisen kommer ut och hon kan komma tillbaka till sin vanliga form. Adoptivföräldrarna kommer bli lyckliga, och hon kan känna sig lite mer bekväm. Med putande underläpp petar hon lite på magen, och känner hur det dunkar tillbaka. Dunk, dunk, dunk. Hon vill egentligen slänga en blick mot honom, men hon vill inte få honom att känna obehag. Japp, hon har vissa principer. Vilket förvånar henne, det brukar liksom inte vara ett problem. Hayley stryker en hand genom de raka, långa lockarna innan hon drar håret bakom öronen. Lämnar ansiktet utan en massa kittlande hårstrån.
”Ja, det hade jag.. tror det skulle ha underlättat en hel del,” mumlar hon och drar benen intill sig. Inte mot överkroppen, det är alldeles för svårt, utan under benen så att hon kan sitta i skräddarställning. Mer bekvämt på det sättet. Tillslut verkar Yaosu ha blivit klar, och kommer tillbaka mot sängen i den där så himla lena morgonrocken. Hon skulle kunna begrava sig själv i det där och aldrig lämna den. Ögonen stryker sig över honom, hon kan aldrig riktigt få nog att kolla på honom. Varje gång finner hon ansiktet lika fascinerande och vackert, och att stryka fingrarna över den lena huden är något hon praktiskt taget avgudar. Hon följer gladeligen med ner mot madrassen, och ena handen glider upp mot hans kind. Där börjar fingrarna försiktigt att stryka över huden, samtidigt som ett brett leende glider över läpparna när han börjar lämna små kyssar över hennes kinder.
”Åh, ultraljudet,” hade hon inte berättat det? Kanske inte. Men hon hade faktiskt haft på känn att det varit en flicka redan från början. Varför vet hon inte. ”Men föräldrarna vill inte veta, så sch.” Läpparna verkligen skriker efter uppmärksamhet efter de där kyssarna, och Yaosu verkar inte ha något emot den tanken. Självklart försvarar hon kyssen, lika perfekt som de innan.

Förmodligen hade det väl gjort det, underlättat om det varit Hayley och Yaosus barn israpport för Hayley och Isaacs. Hon bodde för det första under samma tak som tjugoettåringen och de kände varandra mer än väl vid det här laget. Den enda punkten där nittonåringen låg snäppet före var att han hade legat med den yngre flickan, vilket den äldre inte gjort. Och inte heller tänkte han göra det förrän hon kände sig redo. Personligen hade han gjort det ett tag nu, däremot kunde han vänta. För nej, han var faktiskt inte så jävla kass att han inte kunde göra det.
”Det hade underlättat mer än en hel del”, instämde tjugoettåringen mumlandes. Ögonen spärrades sedan upp och han lutade sig tillbaka en gnutta. Inte mycket, utan ytterst lite. Så hon visste alltså att det faktiskt var en flicka? Dock hade hon tydligen glömt att berätta det för Yaosu, då detta var stora nyheter för honom.
”Åh, varför berättade du det inte för mig?” Gnällde han lätt förnärmat och putade genast med underläppen. Nu var han egentligen inte alls förnärmad eller så, utan retades mest bara. Fast han hade nog ändå uppskattat att få reda på det när hon väl fått det. Då hade de kunnat fira, eller någonting i den stilen. Han knäppte löst till Hayley på nosen innan läpparna lydigt fortsatte smeka över de respektive röda.
”Du kan vara lugn..jag har inte direkt några planer på att förstöra det för dem”, svarade tjugoettåringen mellan kyssarna, som verkade bli djupare för varje sekund som passerade. Åh, han älskade henne verkligen - personligheten, hur hon smakade, doftade och allting däremellan. Ögonen var gudomligt vackra, läpparna mjuka och fylliga, håret lent som sammet..perfekt på precis alla sätt och vis. Det var som sagt ganska svårt att hålla sig i styr, speciellt då han väntat så länge efter att få ha henne sådär nära inpå. Fan, det var nästintill omöjligt. Fast det var ju fel, fel att tränga sig på och hon var rejält gravid. Nej, han fick helt enkelt försöka hålla sig själv i tyglarna. Hårt. Extremt hårt.

Var det lite elakt mot Isaac? Kanske det, men det är inte som att nittonåringen skulle bli besviken om hon inte blivit gravid med hans barn. Nej, det hade bara varit skönt att slippa, som ett vardagligt ligg han haft med flera andra. Det hade varit mer bekvämt för honom, och Hayley. Väldigt skönt för Hayley. Att vara förälskad i den person vars barn man går och kånkar på känns lite bättre. Om det varit så.. ja, kanske adoption inte varit det lika självklara svaret. Hon skakar på huvudet, de här tankarna har hon faktiskt haft i flera månader, däremot har hon inte kunnat lägga lika mycket tid på att kyssa Yaosu, så just nu är faktiskt det mycket viktigare. Läpparna rör sig i takt med varandra, precis som en vacker liten dans. Värmen får henne att för engångsskull känna sig någorlunda avslappnad, samtidigt som fingrarna stryker sig över armen på den tre år äldre. Åh så bekvämt, både kyssen och ärmen på morgonrocken. Dock putar hon med underläppen när han drar sig undan, ojdå. Så hon hade glömt att berätta det. Konstigt, för det känns definitivt som information Yaosu förtjänar att veta. Har hon berättat det för Isaac? Fan också. Så hemskt glömsk.
”Jag trodde jag gjort det!” Hon har samma gnälliga röst som honom, mest förtvivlad över sig själv. Varför glömmer hon bort sådana viktiga saker? Hon kan verkligen inte göra någonting rätt för närvarande. Hur som helst verkar det inte riktigt som att han tänker bestraffa henne något länge, då kyssarna snabbt kommer tillbaka. Händerna stryker sig över armen på honom än en gång, drar honom lite närmre med rörelsen innan den glider upp mot det så vackra ansiktet. Där kan hennes fingrar börja pilla med de mörka lockarna, som blivit lite som deras nya hem. Hon vill aldrig släppa taget om Yaosu, aldrig. Förhoppningsvis kommer hon inte behöva göra det.

”Det gör ingenting, Hayley”, försäkrade Yaosu och betraktade henne stillsamt, lät de mörka ögonen glida fram och tillbaka över det vackra ansiktet samtidigt som några fingrar strök över en av kinderna. ”Du berättade nu, eller hur? Även om det kanske inte var meningen”, fortsatte han och skrattade svagt till. Den där gnälliga rösten hon utstötte var bedårande, precis som resten av henne. Det var underligt det där, hur hon kunde vara så otroligt söt och vacker på samma gång. Vacker som en ros i morgonens första ljus.
Kyssen var varm, så pass att känslan som spred sig påminde om den man fick när man satt framför en sprakande brasa. Kanske han borde införskaffa en eldstad? Tänk att ha den monterad framför den stora sängen, då kunde de ligga där och smälta under regniga dagar som denna. Ett leende spred sig ännu en gång över läpparna på tjugoettåringen allteftersom läpparnas mjuka sammanstötningar blev mer och mer intensiva. Igen. Den här gången hade han däremot på känn att han inte skulle ha vilja nog att dra sig tillbaka. Hayley var som en drog - både med sin doft, smak och närvaro. Han hade aldrig velat ha någon på det sättet, aldrig känt någonting som ens liknade det han kände nu. Det var lite läskigt på sätt och vis. Kontrollen och all den där självbehärskningen hade glidit rakt mellan fingrarna på honom och han kunde inte för sitt liv fatta tag om dem igen. Troligen för att en del av honom inte ville det, utan föredrog att släppa loss för en gångs skull. Bara det var främmande och lite obehagligt, men återigen ingenting som direkt stoppade honom. För fingrarna som var nergrävda i lockarna, doften som kittlade i näsborrarna..de var tillräckligt för att begrava allt det där andra.
Morgonrocken började så sakteliga glida ner över axlarna och vidare ner mot armbågarna. Okej, började det gå för långt? Yaosu skakade irriterat av sig ärmarna innan han slingrade armarna runt den yngre flickan igen. De hade bara varit i vägen, inget underligt med det. Nejdå, inte alls.

Okej, bra det iallafall. Han tänker åtminstone inte döma Hayley alldeles för mycket för sitt lilla misstag, hon kommer nog inte ha lika tur med den ett år äldre killen däremot. Tyvärr. Man kan ju alltid hoppas, de bägge två har känt henne ett litet längre tag nu, och att hon glömmer saker lika snabbt som hon får reda på dem kanske inte kommer som en lika stor förvåning längre.
”Men det är pinsamt av mig, att jag inte delar med mig av det…” det är liksom information som de två förtjänar att veta. Inte bara hon själv. Hade hon berättat för Joshua? I såna fall vill hon ge sig själv en riktigt hård käftsmäll. Trots att hon gärna delar med sig av saker till sin bästa vän så borde inte han ha fått reda på det först. Aja, som sagt, det här kan hon helt enkelt fundera på senare. sällskapet hon har just nu är mycket viktigare. Allt är så perfekt, fingrarna nergrävda i de mjuka lockarna, de röda läpparna i kontakt med den andres respektive, och kropparna lätt pressade mot varandra. För varje sekund som går verkar det bli svårare och svårare att hålla sig borta från Yaosu. Anledningarna hon haft till att velat vänta tidigare under dagen verkar ha försvunnit. Puff. Men de ligger och gnor långt där inne i huvudet på henne. Hur kan han vilja ha henne när hon själv känner sig långt ifrån bekväm med den stora magen? Det kan hon inte riktigt förstå, men hon är glad över det. Osäkerheten är inte lika aktiv nu när hans armar är slingrande runt henne, och morgonrockens ärmar lämnar armarna bara, ifred. Åh, hon vet inte riktigt hur hon ska hantera det hela. Hon kan inte riktigt hålla sig borta från den lena huden, alls. Fingrarna som tidigare varit nergrävd i håret på Yaosu glider ner, längs hans käke, ner mot hans nacke och sedan över hans axel och arm.

Pinsamt var väl det sista den äldre skulle beskriva det som. Snarare klumpigt, vilket verkade vara den yngre flickans motto hälften av tiden. Socialt klumpigt. Men det var ingenting som störde honom, utan det var mest charmigt. Och det gjorde det även lite lättare att närma sig henne. För även om det var klyschigt och hon förmodligen skulle himlar med ögonen åt Yaosu om han sa detta högt, var hon så vacker att det nästan var lite skrämmande. På ett bra sätt, dock också på ett sätt om gjorde honom osäker i sig själv.
”Du är pinsam hela du ibland, men det är en del av dig och jag älskar det”, svarade han slutligen och lossade trevande på bandet som höll fast morgonrocken i midjan. ”Fast det är jag också, pinsam alltså..så pinsam att jag ibland bara vill sjunka ner i jorden”, mumlade tjugoettåringen mellan kyssarna och lät det tunna silkestyget glida åt sidan. Jo, det kändes ändå ganska underligt att sitta spritt språngande naken framför någon annan. Den långa, slanka kroppen brukade ju för jämnan dölja sig under ett tjockt lager med kläder. Kittlandet i magen blev värre när hennes händer gled över axlarna och huden knottrade sig genast. Hayley hade troligen sett honom utan kläder innan, men inte på det här sättet.
”Jag menar inte att vi ska ligga med varandra”, mumlade den äldre och lämnade små, mjuka kyssar över käkbenet på henne. ”Men jag vill bara ha dig..alltså nära”, fortsatte han. Kinderna var nu lätt rosiga igen och rodnaden spred sig snart till hela ansiktet. ”Åh, jag vet vet att jag är den som är pinsam nu men du..äsch..du är så fin och jag vill bara kidnappa dig och gräva ner dig under täcket.”

Hayleys reaktion kanske inte är helt förväntad, då munnen faller på vid gavel och ögonbrynen skjuts upp i pannan på henne. Nu håller hon hundra procent med.. hon kan vara förjävligt klumpig ibland, men utåt sett är hon för närmad. Hon tänker då inte medge det här för sig själv, hon är ju suverän i sociala sammanhang.
"Men hallå! Jag är inte så pinsam, eller?" Undrar hon, medan hon djupt där inne vet att hon visst ät så pinsam. Hon kan säga massvis med dumma saker, och ibland okänsliga saker. Som det hela med jag älskar dig. Förvisso menade hon det, men det hade inte varit rätt tillfälle. De bägge två är väl pinsamma, lite socialt handikappade. Men de är perfekta för varandra. "Och jag älskar det hos dig också." Hon kommer däremot på helt andra tankar när morgonrocken faller åt sidan, och fingrarna kan fortsätta ner över bröstkorgen på honom. Huden är lite knotttrig under hennes kontakt, men förhoppningsvis känner han samma värme som hon gör.
"Jag vill ha dig nära också," med ett litet leende lämnar hon små kyssar över hans nacke, men hon känner sig fortfarande osäker. Dumma mage. Om den inte varit där hade det varit betydligt lättare. " Men jag vill gärna bli nergrävd under täcket." Låter det lite underligt? Jo.. kanske.

Nej, riktigt så pinsam var hon inte. Inte alls, utan det hade varit en stor, fet överdrift från Yaosus sida.
”Klart du inte är, jag driver med dig”, försäkrade den äldre och grävde ner ansiktet i artonåringens axel. ”Men bara lite, för en smula pinsam är du allt..typ som när du blir sådär överlycklig över chokladpudding”, fortsatte han med en glimt i ögat. Det kanske inte kunde beskrivas som pinsamt däremot, mer överdrivet. På ett gulligt sätt, det var väldigt viktigt att tillägga. När tjugoettåringen själv var pinsam var han det på riktigt, alltså skämmig på ett ytterst hardcore sätt. Typ som nu, men det var mer hur han personligen uppfattade sig själv i den stunden. Hayley hade liksom kläderna på sig medan han satt där och kände sig pervers på alla möjliga sätt och vis. Därför dröjde det inte många sekunder efter att hon sagt det där sista, förrän han mycket riktigt grävde ner henne under det stora, fluffiga täcket som låg sträckt över sängen. Sedan kröp Yaosu ner bredvid henne och klamrade sig fast som en koala, en väldigt stor koala. De hade sovit i samma säng i flera månader vid det laget, men hade aldrig riktigt varit så nära varandra förutom när halsbandet låg i en liten hög på nattduksbordet.
”Jag har aldrig frågat det här innan men..hur såg det ut i din hemstad? Du pratar aldrig om din barndom”, mumlade den äldre försiktigt och pillade löst med tyget på den yngre flickans tröja. Han tänkte inte direkt tvinga henne att klä av sig, särskilt inte då han visste att hon inte kände sig helt bekväm i sig själv med magen och allt. Nåja, någon annan gång. Kanske. Möjligen. Nu fick han nöja sig med att hålla sig nära henne och det räckte mer än väl.