Racing roll wolfy & Emma07

Matthew höll sig bara fortsatt tyst och fortsatte spänt att göra disken. Ville hennes föräldrar nu låtsas som ingenting så fick dem väl göra det, men han tänkte inte låtsas. William log vänligt mot sin dotter.
"Inget särskilt. Vi pratade med Matthew bara", sade han snällt och Matthew kunde inte låta bli att fnysa.

Sienna växlade blicken mellan hennes föräldrar och Matthews ryggtavla. Hon tvivlade på att det var frågan om en trevlig diskussion med tanke på den stela stämningen som låg tung över dem. En hel del grodor hade antagligen hoppat ur allas munnar, speciellt hennes föräldrars. Hon placerade en hand på Matthews axel innan hon vände blicken till sina föräldrar.
"Jaha, om vadå?" frågade hon, blev lite misstänksam då det verkade som om ingen ville berätta något för henne.

Matthew fick fram åtminstone ett litet leende mot sin älskade. Han kunde inte förstå hur dem kunde tro att han nånsin skulle kunna höja handen mot henne.
William log lugnande emot Sienna, försökte släta över det hela lite. Han ville inte bli osams med dottern, även om han tyckte hon skulle tänka över sitt val av vem hon levde med.
"Äh, inget särskilt", sade han undvikande och Matthew fnös lätt igen, vände blicken mot Sienna. Han tänkte då inte vara med på att dölja vad de pratat om, hon hade all rätt att veta om sina föräldrars misstankar.
"Dem tror att jag slår dig", sade han rent ut, undrade för sig själv ifall han verkligen var en person som man trodde det om.

Oförstående såg Sienna först på Matthew, därefter på sina föräldrar i tur och ordning innan hon riktade blicken mot hennes fästman igen. Hon hängde inte alls med i svängarna här. Hur kunde hennes föräldrar tro något sådant om hennes älskade? Var hade de ens fått för sig att han skulle vara våldsam?
"Hur kan ni tro sådant om Matthew? Han är den raraste och omtänksammaste människan jag känner," utbrast hon lugnt. Jeanine strök tungan över tänderna och skakade lite på huvudet. Det var ju just typiskt hennes dotter att tänka och säga så.

Matthew skakade lätt på huvudet, han kunde själv inte riktigt fatta deras anklagelser. Det fanns inte i hans värld att göra något sådant. Han log lite snabbt mot Sienna, glad för hennes stöd. William däremot suckade lite, såklart att hans dotter var så naiv.
"Jag vet att du vill tro det bästa om honom raring, men du får försöka se till faktan. Se bara på hans far och hur han höll på, sådan far sådan sån", sade han förklarande, som om han förklarade för ett barn nästan.

Sienna gillade inte alls tonfallet hennes pappa använde sig av, varken gentemot Matthew eller sig själv. Hon var inte ett litet barn. Inte heller hade hon svårigheter med att förstå saker såsom hennes pappa nästan fick det att låta som nu.
"Vi vill bara ditt bästa, raring. Varför tror du att han så snabbt friade till dig och dessutom bad dig flytta in hos honom? Ringer inga varningsklockor alls hos dig? Fyra år är en stor skillnad, speciellt just nu med tanke på att du inte ens är arton än."

Matthew fnös lätt igen, förstod inte alls hur dem tänkte. Han hade ju frågat henne om de båda sakerna eftersom han älskade henne så enormt mycket. Han kunde nästan ännu vara som nykär och alldeles tokigt helkär i henne, han skulle gjort vad som helst för henne. Men att han nånsin skulle höja handen mot henne? Aldrig nånsin.
"Om ni nu vill hennes bästa, varför kan ni då inte vara glada för att hon är lycklig här? Jag skulle aldrig nånsin lyfta en hand mot henne, det är ju inte klokt att ni ens tror det", sade Matthew, som inte kunde hålla tyst längre. Han var tämligen irriterad på alla dem här anklagelserna nu, och han försökte låta trevlig på rösten - men misstänkte att han misslyckades ganska stort med det.

Då Sienna kom hem möttes hon av en syn som fick hjärtat att nästan hoppa upp i halsgropen. I hallen låg hennes fullpackade väska med en lapp. Hon sträckte ut en skakig hand för att läsa vad som stod nedskrivet. Kort och gott hade Matthew kommit fram till att han inte längre var intresserad av henne, och att han ville att hon skulle ha tagit sitt pick och pack och lämnat hans hus innan han var tillbaka. Hon förstod verkligen ingenting. Varför och hur hade de kommit till denna punkt? Vad hade hon gjort för att han skulle känna på det här viset? Hade allt han sagt och gjort för henne bara varit en lögn, ett skådespel? Långsamt drog hon av sig förlovningsringen från sitt finger, la den tillsammans med lappen han skrivit på köksbordet. Därefter tog hon sin väska innan han bedrövad lämnade huset.

När Matthew kom hem ifrån jobbet en stund senare fattade han först ingenting, och blev alldeles kall då han såg lappen och ringen ligga där på bordet. Vad hade hänt? Han förstod ingenting. Och vad var det för konstigt brev? Han hade då verkligen inte skrivit det, det var inte riktigt helt hans skrivstil heller. Det måste ha blivit något katastrofalt missförstånd. Desperat försökte han genast ringa Sienna, hoppades verkligen hon skulle svara. Tänk om hon inte gjorde det? Han visste ju inte vart hon tagit vägen, så han visste inte vart han skulle leta först om hon inte svarade.

Sienna visste inte vart hon skulle ta vägen så hon styrde stegen hem till hennes föräldrar. Hon ville inte riktigt tro att det här var något Matthew skulle göra egentligen. Då hennes mobil ringde upprepade gånger bestämde hon sig för att stänga av den. Prata med honom var något hon inte var öppen för att göra just nu.
Då hon kom hem omfamnade Jeanine henne omedelbart.
"Åh lilla vännen," suckade hon och lät Sienna begrava sitt ansikte mot hennes hals.