[PRS] Step brothers

Edward förstår inte varför den andre sjuttonåringen skrattar, inget roat skratt alls. Han låter sin blick vika undan från Dereks ögon, vill inte drunkna som han gjort så många gånger tidigare.
"Du kanske borde klargöra det med honom.." viskar han, känner hur Derek försiktigt stryker bort de mörklila lockarna från ögonen. En sån liten gest som får blodet att koka, får kinderna att bli allt mer rosa. Det är aningen förbryllande, hur Derek kan göra honom så generad genom att bara snudda vid honom. Generad är något Edward sällan blir, men när det kommer till Derek blir det bara allt vanligare.
"Om du säger det så," lägger han till i tyst ton, låter sina fingrar pilla med den andres lockar bakom nacken.

Derek drar retsamt på munnen, kan inte låta bli trots situationen. "Skulle du önska det, Edward Baker?" frågar han tyst, låter sin hand falla ner från Eddies hår, stryker den över Eddies rosiga kind. Varifrån Derek får modigheten att röra den andre sådär vet han inte, men så länge han har den tänker han inte låta chansen rinna iväg.
"Jag säger så för att det är så", mumlar han.

Edward himlar lätt med ögonen mot den andre, låter ett litet leende pryda hans läppar. Även om frågan gör honom än mer generad, försöker han att inte visa det. "Jag skulle inte föreslå det annars," berättar han, låter sina ögon gå vilse i Dereks. Känslan han får när Derek stryker sin hand över hans kind är överväldigande. Minnena från tidigare har ristat in sig djupt i hans minne, Edward saknar känslan han fått när deras läppar mötts för fösta gången. Därför låter han sig glida närmre, sträcker lite på huvudet för att sedan pressa sina läppar mot Dereks.

"Det är i och för sig sant", svarar han tyst. "Men jag hade fått för mig att du inte brukar be om sådana tjänster."
Och Derek blir överväldigad av känslan som uppstår när Eddies mun är mot hans. Han hade inte förväntat sig att den andre skulle kyssa honom, men han klagar inte: att känna sig sådär flytande, som om han vore på cloud nine, känslan han får när de kysser varandra, är något av det bästa han vet.
Dereks ena hand kupar Eddies kind medan den andre drar honom närmare, och likt förra gången vill han aldrig slita sig loss.

"Och vad för tjänster tror du att jag brukar be om?" retas han i låg stämma. Ett litet monster i huvudet protesterar, kanske Derek bara vill vara med honom av samma anledning som alla andra. Samtalsämnet om tjänster får Edward att må illa till odds, men nu orkar han inte lyssna på sin hjärna. Bara på vad hans hjärta vill.
Hjärtat brinner innanför huden, magen vrider sig av det kittlandes pirret och läpparna skriker av lycka. Edward kommer nog aldrig kunna vänja sig vid hur fantastiskt kroppskontakten känns. Ingenting går att jämföra med det. Fingrarna pillar med den andres lockar bakom nacken medan läpparna rör sig i takt. Faktumet att deras föräldrar bara är på andra sidan väggen spelar ingen roll för honom vid denna stund.

"Jag vet inte", erkänner Derek, tvingar sig själv att dra sig bakåt för att kunna tala. "Varför, tho? Stör det dig?" Trots att han säger det som ett skämt finns en hint om att det riktiga svaret gör honom nyfiken, men han låter inte Eddie svara utan pressar sina läppar mot den andres igen.
Dereks inre skriker av lycka, jublar och det känns som om hans ådror brinner och han kan inte låta bli att le mot Eddies läppar. Edward doftar gott och tryggt när Derek andas in och det känns så bekvämt och normalt i hans omfamning. Den lite längre sjuttonåringen sluter ögonen av behag när Edwards fingrar sluter sig om hans lockar och han måste nästan dra sig undan igen då han ler för mycket.

"Stör mig?" upprepar Edward, tvingar sig själv att backa undan lite från Dereks läppar för att kunna svara. Huvudet faller lite åt sidan medan han trär en fundersam min över ansiktet. "Nej. Jag tycker bara att det är elakt att låta någon tro att en relation är mer än vad den egentligen är. Även om jag inte är särskilt förtjust i Mason." sjuttonåringen låter sina ögon vila i den andres, låter de drunkna i de ljusblå. Fingrarna glider ner från Dereks nacke, låter de vila på hans axlar istället. "Men om jag ska vara helt ärlig, så finns det en liten gnagande känsla så fort jag tänker på er två," viskar han med ett lätt leende på läpparna.

"Jag visste inte att jag gav honom falska förhoppningar", förkunnar Derek, mer åt sig själv än Edward. Han har inte tänkt på situationen i den vinkeln förut, men han har i och för sig fått höra från bland annat Mason att han är rätt ouppmärksam när det kommer till sånt. Derek vill fråga Eddie varför denne får en sån känsla, men han låter bli. Kanske måste han kunna läsa grejer själv.
"Och hur ska jag få dig att bli av med den då?" Fortsätter han, låter sin tumme rita en cirkel på Eddies kind. En cirkel som han sedan formar till ett hjärta. "Ska jag bara prats med Mason?"

Edward ler försiktigt mot den andre, det kanske är svårt för honom att veta. Även om han inte gillat Mason från det han sett, så hoppas han innerligt att de iallafall kan komma överens. Iallafall lite. De dömande blickarna och de elaka markerande orden Mason slängt över Edward när de varit hemma hos honom, är fortfarande inristade. Inte för att sjuttonåringen förväntat sig något annat.
"Därför borde du prata med honom om det," påpekar Edward i tyst stämma, låter blicken sjunka från de ljusblå ögonen till sina egna fingrar vid axeln. Försiktigt pillar han lite med ett par av den andres hårstrån, vill inte att avundsjukan speglas i ansiktet. "Du behöver inte få mig att bli av med den direkt, det är bara jag som är dum i huvudet för att ha den. Prata med honom för att se till att båda står på samma sida, och att han inte förväntar sig något från dig. Inte för att jag ber dig att göra det, okej?"

"Men..", börjar Derek, men avbryter sig själv innan han säger något han kommer ångra. Bad inte Edward honom om det nyss? Hur det än var så vet han att den andre har rätt, att han borde prata med Mason om det. Det skulle nog bara sluta dåligt ifall han blev sårad (varför han nu skulle bli det).
"Tack för tipsen, herr rådgivare", säger han tillsist med en smått retsam ton, låter sina läppar slinka över Eddies, precis innan Dereks mors röst ekar genom lägenheten, så plötsligt att han snubblar bak från Eddie och nästan ramlar.
"Maten är klar!"
En sekund senare joinar Tonys röst också korusen och han säger något om döva gamlingar.