Mysterier på Hogwarts

Lily;
Jag spärrade upp ögonen.
"Även om du är en riktig skitstövel James, kan du faktiskt vara lite kul ibland!" sa jag ock kilade bort till honom.
Han räckte mig ett öra och jag matade in det i springan.
"Han kommer inte att klara sig" sa en mörk röst, jag chansade på att det var botaren.
Sedan hörde jag ett högljutt snörvlande, mamma antagligen.
Jag släppte förlängningsörat och det studsade ljudlöst mot golvet.
"Nej" viskde jag.

James:
Mina fingrar släppta örat och jag frös till is, jag kunde inte röra mig, min kropp blev kall och mina ögon stirrade på en punkt långt borta i fjärran, mitt hjärta slog inte normalt utan den slog med chockade hackningar, jag andades inte och min hjärna verkade förlamad. Jag kunde inte fatta det, Al skulle inte klara sig, han skulle inte komma hem och leva ett roligt liv, han skulle dö...

Lily;
Jag tog ett steg bakåt, sedan vände jag mig om och sprang.
Sprang bort från allt och alla...
Jag ville skrika, riktigt högt!
Jag sprang och sprang, plötsligt stod jag i väntrummet.
Det var ingen där...
Jag började vanka av och an, försökte hålla inne tårarna, men det gick inte, de kom som en flod, ett vattenfall...
Jag skulle inte leva så lång liv som jag hade hoppats, om Albus inte fanns fanns inte jag heller.
Albus... Han alltid lika glada leende... Hans ständiga osäkerhet.
"Vad har hänt?"
Jag vände mig blixtsnabbt om.
Där stod en kille, ett eller två år äldre än mig, han hade svart rufsigt hår, nästan som när pappa var liten, men inte lika mycket, men han hade bruna ögon... De vackraste bruna ögon jag någonsin hade sätt.
Jag skakade på huvudet.
Albus höll på att dö, och jag går och tänker på killar!
"Nej!" Sa jag kyligt för att få honom att gå.
"Jag vet vad som har hänt" sa han.
"Varför frågar du då?!" Fräste jag.
"För att jag ville få dig att prata"

James:
Lilys steg ekade i mitt huvud - inte smärtsamt utan mer tomt - jag drog atomatiskt upp och földe henne med mina tårar rinnande ner för kinderna.

Jag såg lily stå och titta på en äldre kille. jag sprang fram till henne och gav henne en tröstande kram och lät mina tårar rinna.
"Även om han dör, så ska han alltid finnas i våra hjärtan. eller hur Lils?" sa jag. jag tittade på killen som hade gjort Lils arg.

NEJ!!!! ALBUS FÅR INTE DÖ!!!!!
annars var de helt fantasktiskt DDD

HAN FÅR INTE DÖ!
men nu börjar det bli spännande ! fantastiskt vad ni skriver bra!

Superbra skrivet!
men albus kan väl inte dö!?

Vi får se! ♥

Lily;
Jag stötta bort James och torkade argt bort mina tårar, inte ens nu tänkte jag visa mig svag!
Han hade ju faktiskt inte dött ännu!
Jag kastade en kylig blick på killen, innan jag stegade ut ur rummet.

David;
"Är hon alltid lika arg?" Frågade jag roat till tjejens bror.
Han fräste åt mig innan han följde efter tjejen.

Ååååå, vad ni skriver bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Tack! ♥