PRS Lupple och Ginerva2003

” lugn allt kommer bli bra jag blända du så försök sov så tar jag dig hem till mig” sa han.
Han satte hennes ansikte mot hans bröstkorg så att om hon tittade skulle inte hon se att när han nu började springa sprang han fortare en det var möjligt.

"Mamma och pappa." Viskade hon, de måste ju berätta. Hon måste berätta. Men hon kände hur hon kom närmare hans bröstkorg och hon lyckades faktiskt somna till lite.
Hon kände hur vinden liksom blåste på henne men hon låg så stilla, stabilt i hans armar att hon inte riktigt reflekterade över vinden.

När han var fram gick han in i sovrumet och bäddade ner henne i sängen sedan tvekade han innan han gav henne en snabb puss på hennes panna.

Hon kände den mjuka sängen och det varma täcket och föll bara djupare in i sömnen.
Morgonen där på så vaknade hon till av den värsta huvudvärk hon någonsin upplevt.
Hon försökte öppna ögonen men det lilla ljuset hon märkte av gjorde allting värre så istället drog hon täcket över huvudet och försökte sova vidare men det var omöjligt.
Det dunkade så otroligt i hennes huvud.

” hur mår du” frågade han oroat.

När hon hörde hans röst så ville hon först sätta sig upp och verkligen se ifall hon var vaken men vid närmare eftertanke så var det kanske bäst att gömma sig under täcket.
Vart var hon ens?
Hon försökte minnas gårdagen, festen men bara bitar kom tillbaka.
Leon, hon hade ringt. Hon hade ringt Adrian.
Hon svalde hårt och kände efter så hon var påklädd. Vilket hon var.
Drog försiktigt ned täcket lite så hon kunde kika ut.
"Bra tack." Viskade hon lite generat, detta var jättepinsamt.

” vill du han något att äta eller liknade” frågade han.

Hon kunde knappt fatta att han var så vänlig, att han var så hjälpsam.
Hon insåg att hon verkligen behövde tacka honom ordentligt för kvällens räddning.
Hon tvingade sig att sätta sig upp lite försiktigt i sängen och försökte rätta till klänningen som satt lite konstigt.
" Vatten bara. " Sa hon lågt och drog försiktigt upp sina ben till hakan, med täcket fortfarande omkring sig.

Han gick ut i köket och hällde upp ett glas vatten.
Sedan gick han till backa.
” du har väll inga skador” frågade han henne.

Hon tog emot glaset och drack upp det direkt, på bara några klunkar och det var det godaste hon någonsin druckit, i alla fall kändes det som det vid detta tillfälle.
Hon såg på honom och vände sedan bort blicken.
Skador? Varför skulle hon vara skadad?
"Nej inga skador." Viskade hon, hon trodde inte det i alla fall.
Hon hade vissa smärtor, men det kändes mer som blåmärke och något hon kunde fått när som helst.
Och då plötsligt slog det henne.
"Mamma, " Utbrast hon,
"Pappa." Fortsatte hon och försökte ta sig ur sängen men fastnade i täcket, så hon kom inte speciellt långt.
Det var när hon stod där, halvt i sängen och halvt utanför som hon såg. Hon hade ett gräsligt blåmärke på benet. På armarna. Vad hade hon gjort?
Hon kunde tänka på det senare.
"Jag måste ringa." Sa hon och försökte finna sin väska för att hitta sina saker, sin mobil.