Flowers in the dark [PRS]

När Hayley är ensam ger det henne lite tid att fundera på allt som gått fel under tystnad, lite för mycket tid helt ärligt. Det är väl typiskt henne att göra bort sig helt och hållet. Faktumet att hon slänger ur sig en massa ord som bara sårar andra ibland är fan inte acceptabelt. Trots att hon inte kan kontrollera det de flesta gånger. Ord har konsekvenser, dags att verkligen påminna sig om det varje gång hon har något att säga. Liggandes i sängen pillar hon frenetiskt med täcket som ligger över kroppen. Jag älskar dig. Det var verkligen inte så hon ville berätta för den tre år äldre, definitivt inte så hon slängt ut sig det. Nu skulle hon kanske säga de tre orden till vem som helst som gav henne chokladpudding, men aldrig att hon genuint skulle mena det. Förutom när det gäller Yaosu, och hennes vänner.
Efter en lång stunds ensamhet i sängen hör hon äntligen hur dörren öppnas och stängs ute i hallen. Det får henne att öppna ögonlocken innan hon trevande sätter sig upp, och drar benen över sängkanten. Okej, så hon ställer sig vid dörren, men precis när hon väl ska öppna den blir hon upptagen med att lyssna in på vad som sägs. Fel? Definitivt. Men hon uppskattar hur den tre år äldre står upp för henne, trots att hon gjort väldigt mycket fel. Zihao har lite rätt när det kommer till kritan, hon är dryg. Alltid varit och kommer antagligen alltid vara. Men hon skulle definitivt inte säga att hon är på samma nivå som honom. Men så kommer det där… älskar henne. Det får kinderna att hetta upp, och bröstkorgen att bli alldeles överhettad. Jösses vilken reaktion. Efter en stunds tystnad öppnar hon dörren, de vida, blåa ögonen fastnar på honom.
”Kan vi prata?” Undrar hon med lätt hes röst, och låter blicken glider mellan de två Huaze bröderna. Helst utan Zihaos sällskap.

Åh, hade Hayley hört allting som sagts? Det hade inte varit hans mening att hon skulle höra, inte på det sättet. Lite på samma sätt som hon förmodligen inte menat att slänga det ur sig som hon gjort innan. Men det här var nästan ett ännu värre tillfälle att säga det på, med tanke på nittonåringen som låg och vred sig på golvet och det lilla bråket som nyss varit i fullgång.
Tjugoettåringen slängde en sista blick mot Zihao innan han vände de svarta ögonen mot den tre år yngre flickan istället. Hennes ögon verkade nästan större än de brukade, alldeles vida och nästan glittrande. De såg verkligen ut som kristaller, gnistrande, vackra kristaller. Den hesa rösten väckte Yaosu från de beroendeframkallande tankegångarna och han ruskade lätt på sig. Okej, tillbaka till verkligheten.
”Jo, jag tror att det kan vara en bra idé”, mumlade den äldre och masserade en av tinningarna, med en liten grimas strykandes över ansiktet. Fan, han borde inte ha klått upp Zihao på det där sättet, inte nu när han var så pass sliten och ömtålig. Förhoppningsvis var det ingen fara, men tänk om han gått för långt den här gången? De där gula ögonen var åtminstone ingenting mindre än olycksbådande, det var ett som var säkert.
”Kom, vi går in på rummet istället”, fortsatte Yaosu, efter att han hjälpt upp sin yngre bror på fötter och borstat av dammet från axlarna på honom. Därefter fattade han tag om en av Hayleys händer och marscherade bort mot den öppna sovrumsdörren. Kanske lite för fort, kanske lite för aggressivt? Han kom i alla fall på sig själv inom några sekunder och saktade ner.

Lyckligtvis säger inte Yaosu nej till förslaget, trots att det skulle ha varit mer än förståeligt om han gjort just det. Efter det hon slängt ut sig skulle det vara förståeligt om han totalt ignorerade henne, men han blir mer och mer förstående för varje dag som går. Blicken fortsätter att glida mellan de två bröderna, den mellersta av dem ser fortfarande riktigt bedrövlig ut..stackarn. Den äldsta har tårar som rinner ner över kinderna, det kanske inte är den mest perfekta stunden att ha samtalet på, men det är lika bra att få det gjort. De verkar inte behöva ha samtalet framför ögonen på nittonåringen heller, vilket gläder henne. Hon skulle nog bara göra bort sig ännu mer. Hayley blickar ner mot deras händer, och följer lydigt efter den tre år äldre. De går snabbt, och det känns inte som den mest vänliga kontakten, men hon försöker att inte ta åt sig. Han har all rätt att vara upprörd med henne. När de väl kommer in i rummet så släpper hon taget om hans hand, bara för att stänga dörren efter dem två.
”Förlåt, jag tänkte mig inte för.” Viskar Hayley, och gnager sig frenetiskt i underläppen. Med dörren stängd om dem griper hon tag om de betydligt större händerna återigen, och kramar om dem innan hon rör sig mot sängen för att få sitta ner. Både att stå och gå är lite jobbigt vid det här laget, tyngden från magen gör verkligen alltid mycket svårare i vardagen. De kristallblå ögonen flackar mellan golvet och Yaosu, medan hon sjunker ner i tystnaden som lagt sig över dem ett tag. ”Jag menade det.. men det var inte så jag ville berätta för dig. Men jag menade det verkligen.” Hon har nog inte känt så mycket för en person innan Yaosu klev in i bilden, inte ens Joshua eller Aeron. Hon älskar honom definitivt, orden hade bara kommit ut på helt fel sätt.

”Det är ingen fara, Hayley”, svarade Yaosu, efter att han slagit sig ner bredvid den yngre flickan. Det verkade vara jobbigt för henne att både gå och stå, vilket inte var särskilt underligt. Hon var ju faktiskt höggravid och magen var både stor och förmodligen ganska så tung. Den äldre kunde inte ens föreställandet hur jobbigt det måste varit för henne. För den där vikten och obekväma känslan försvann aldrig, utan hon var tvungen att dras med den dag ut och dag in - när hon skulle sova, gå på toa, när hon blev väckt mitt i natten för att det lilla fostret fick för sig att sparka hejvilt. Nej, det kunde verkligen inte vara lätt.
”Jag vet hur din lilla mun fungerar”, fortsatte Yaosu trevande och drog på sin egen mun. Försiktigt fiskade han upp hennes betydligt mindre händer och började lämna små pussar över dem. Förmodligen kändes det inte särskilt annorlunda från de små varg-pussarna, förutom att läpparna var mjukare och ingen dum nos var i vägen.
“Du slänger ur dig saker utan att tänka dig för..jag trodde att du bara hade gjort ett misstag, men tydligen hade jag fel”, fortsatte den äldre och kände hur tårkanalerna öppnade sig ännu en gång. ”För du vet att jag inte kan förstå hur du skulle kunna älska mig. Jag är en enda stor röra, Hayley..”
Tjugoettåringen snyftade till och kupade händerna runt de fräkniga kinderna, strök tummarna i små cirklar över den mjuka huden. Därefter lutade han sig slutligen närmare den tre år yngre flickan och pressade varsamt läpparna mot hennes respektive mjuka, röda läppar.
”Jag älskar dig också, men antar att du hörde det innan?”

Med tanke på att de känt varandra ett bra tag nu skulle det vara i princip omöjligt för Yaosu att slippa undan faktumet att hennes mun är helt okontrollerbar. Axlarna sjunker av lättnad, och hon känner att hon åtminstone kan andas ut där och då. Fingrarna stryker sig över den stora magen, åh vad skönt det skulle vara om bebisen bara poppade ut. Minus all smärta, bara kom ut och lämnade hennes kropp ensam. Så att hon kan gå som vanligt, sova som vanligt och äta som vanligt.
”Men det var riktigt dumt gjort ändå..” Envisar hon, som inte är redo att förlåt sig själv för att slänga ut sig så dumma saker. Fokusen glider bort från magen till den tre år äldre mannen, hon kan inte undgå att le åt de små kyssarna som han lämnar över händerna på henne. Precis som han gjort tidigare under dagen. Hon kramar om de betydligt större händerna och flyttar sig lite närmre honom. Greppet hårdnar om händerna ännu mer när tårar börjar slingra sig ner över kinderna igen… inte för hårt, utan bara ett litet hårdare grepp som en försäkring. En enda stor röra. Han går igenom väldigt många panikattacker, och har en del hjärndemoner förvisso, men hon kan relatera till det, de kan relatera till varandra. Det är nästintill perfekt.
”Om du är en röra är jag det också… tro det eller inte Yaosu, men jag älskar dig, och har nog gjort det väldigt länge.” Försiktigt stryker hon fingrarna över de våta kinderna, så att tårarna ska lugna ner sig lite. När hon känner sig nöjd med beröringen glider händerna ner mot de bredare axlarna, där de per automatik börjar pilla med de märka, lätt blöta lockarna. Regnet hade visst blivit värre under dagens gång, då det verkat vara en rejäl skur. Den varma kyssen gör dock susen, och förhoppningsvis kanske det gör tjugoettåringen mindre frusen. Jo, det är väl självklart att hon besvarar den, och inleder än en till.
”Jo, jag hörde. Tack,” hon själv brukar inte heller höra de orden genuint särskilt ofta.

Visst, han kunde hålla med till en viss del - det hade varit en gnutta dumt av henne. Men som sagt gjorde det ingenting och det var inte hennes fel, inte egentligen. Yaosu drog på munnen och snörvlade till, höjde långsamt blicken mot Hayley medan tårarna fortsatte slingra sig nerför den bleka huden. Återigen kunde han inte annat än att konstatera för sig själv att han inte förtjänade någon så innerligt perfekt. Hon var så otroligt genuin och god rakt igenom, lyckades på något underligt vis alltid lugna ner sin hysteriska..tja, vad de nu var. Ett par? Kanske inte riktigt ännu, men de skulle nog kunna bli det inom en snar framtid.
”Vi är kaotiska på två helt olika sätt”, svarade den äldre efter ett slag och nickade lätt för sig själv. ”Men..det gör ingenting, för du älskar mig ändå”, fortsatte han och hade god lust att gny till. Känslorna svällde inom honom på ett sätt som inte gick att beskriva. Glädje, sorg, lycka och allting däremellan. Lyckligtvis låg fokuset till största del på de små kyssarna de utbytte med varandra. Läpparna passade väldigt bra ihop för den sakens skull, som om de var menade att vara halvt om halvt sammankopplade. Kroppen skälvde fortfarande en smula, men allteftersom stunden intensifierades, avtog de. Kyssarna smakade lätt av te, en hint av choklad och någonting han inte riktigt kunde sätta fingret på. På samma sätt doftade hon svagt av kokosnöt och chai, perfekt sammanbundet. Det var väl troligen hennes feromoner som fick det att kittlas så behagligt i näsborrarna. Tjugoettåringen kunde inte låta bli att undra hur det var från Hayleys perspektiv. Kunde människor ens urskilja feromonernas avsöndring? Han hade faktiskt inte funderat över just det innan. Troligen så kunde de väl inte det, vilket i sin tur betydde att han med största sannolikhet luktade blöt hund. Usch, det var så Zihao brukade gå omkring och lukta enligt dennes äldre bror, men återigen var det kanske någonting bara de själva kände av.
”Du..vad luktar jag som?” Frågade Yaosu mumlandes innan han lät läpparna fortsätta med sin lilla dans. Det var ju nämligen så att han inte hade någon som helst lust att avbryta kyssen. Helt ärligt var det lite beroendeframkallande och well, han kände på sig att det skulle bli extremt svårt att dra sig undan. Sättet han hungrade efter den yngre flickan var något helt nytt och därmed någonting han hade ungefär noll kontroll över. Lite läskigt, men samtidigt grymt underbart.

Jo, det är väl sant det där. De bägge två är kaotiska på två helt olika sätt. Hayley ser sig själv definitivt som en stor röra, och kaotisk. Det hela med att ha svårt att vara intim förutom när hon är helt fullkomligt packad, eller hur hon inte har någon kontroll på sin mun. Nu kan hon inte direkt rå för det första, det är en konsekvens efter väldigt lång tid av utnyttjande. Kanske det inte är det som gör henne till en röra, men det är då en av anledningarna till att hon är som hon är. Hur som helst tänker hon inte hänga upp sig på vad det är för fel på henne, utan på stunden framför henne.
”Ja, jag älskar dig ändå,” instämmer artonringen medan händerna glider tillbaka upp mot Yaosus kinder. Hon vill inte se honom gråta, trots att hon egentligen vet att det kanske är glädjetårar. Hon kan inte riktigt avgöra om det är glädjetårar eller ej, men hon hoppas åtminstone på det. Fingrarna fortsätter att stryka sig försiktigt över kinderna, innan de glider över den lena huden, upp mot de mörka lockarna där de gräver ner sig. Läpparna rör sig i takt med varandra, och det verkligen kittlas i magen på henne. Aldrig, aldrig har hon känt något liknande. Värmen som sprider sig under huden på henne, rodnaden som bubblar upp över kinderna. Hon har som sagt aldrig riktigt känt ett brus i magen när hon kysst någon, vilket gör allting så mycket bättre. Hon kan inte undgå att le in mot de lena läpparna. Och den här gången kommer inte tankarna om graviditeten och förstör, lyckligtvis. Nu vet hon inte riktigt om hon vill ligga med någon när hon har den stora magen, men just nu spelar det ingen roll, hon får helt enkelt se hur det blir. När frågan sedan kommer måste hon stanna upp och fundera lite. Smaken som når henne är en liten blandning, en blandning hon verkligen uppskattar.
”Hmm.. lite som grönt te och vårblommor,” efter hon svarat på frågan glider hon närmre, och fortsätter med kyssen.

Grönt te och vårblommor, det var ungefär så det doftade därhemma i Kina. Särskilt under just våren, när teplantorna frodades som bäst och all grönska på berget slog ut. Yaosu älskade att sitta i tehuset under våren, med en kopp matcha mellan händerna och kakor smaksatta av lotus. Åh, han saknade verkligen hemlandet något alldeles förskräckligt ibland och nu var verkligen en sådan gång. Det var nästan så att han började önska att han kunde känna av sina egna feromoner, då hade han kanske fått lite bukt med sin eviga hemlängtan. Vad skulle Hayley ens tycka om det där? Att han ville flytta tillbaka till Kina alltså? Hon skulle troligen inte vilja följa med, det var inte många som skulle överhuvudtaget.
”Det var så det brukade dofta hemma under vårarna”, viskade tjugoettåringen och slöt ögonlocken, innan han återgick till att rikta all uppmärksamhet mot den underbara kyssen. Armarna slingrade sig runt kroppen på henne, på samma hungriga sätt som innan. Han ville ha henne, men det kändes fel att gå alldeles för långt. Hon var fortfarande gravid, med annan mans barn. Det kändes liksom inte helt bra att gå längre, särskilt då Yaosu mest agerade på instinkt för tillfället. Dock var det mysigt, så otroligt mysigt och allmänt härligt.
”Jag är nästan lite avundsjuk på Isaac”, erkände han mellan kyssarna, på gränsen till andfådd. ”Erat barn kommer säkert bli jättevackert, med alldeles ljust hår och gnistrande ögon”, fortsatte han och strök några fingrar över magen på henne. ”Jag undrar hur vårt barn skulle se ut..förhoppningsvis som dig, du är så otroligt vacker. Helt ärligt, allting med dig är fantastiskt..är du helt säker på att du är riktigt mänsklig?” Den äldres händer vandrade uppför den slanka kroppen, förbi magen. Väldigt odiskret. Som sagt, driven av instinkter. Kanske han inte var särskilt mycket bättre än sin enfaldiga bror trots allt?

De kristallblå ögonen glider över varje liten del av det vackra ansiktet framför sig. Hayley kan riktigt se hur minnen glider framför honom, från sin tid i hemlandet. Det måste ha väldigt mysigt, bara smaken av grönt te och vårblommor får henen att bli en smutta avundsjuk. Det är nog jättevackert, välkomnande och varmt. Precis som den tre år äldre mannen framför henne. Man kan verkligen se hur han saknar det, han har ju berättat för henne att han vill tillbaka dit. Det får henne att le, samtidigt som en av händerna glider upp mot pannan på honom, och stryker bort en hårtest som fallit ner över ögonen. Kanske han vill flytta tillbaka dit.. det är en liten tanke som får det att skava i hjärtat på henne, för hon vill ju vara med honom. Osäkert på om han skulle vilja ha med henne dit.
”Funderar du på att flytta tillbaka dit?” Undrar hon, nu är hon väldigt upptagen med att tänka på de varma kyssarna, men hon kan inte undgå att fråga. Yaosus händer som glider runt kroppen på henne får henne att sjunka ännu mer i kyssar. Hennes egna händer är upptagna i håret på honom, samtidigt som kyssarna blir allt djupare. Dock kommer hon på andra tankar där Isaacs namn sägs. Varför skulle han bara avundsjuk på Isaac? Ja, de har varit intima, men det var aldrig mer än så. Åtminstone i hennes ögon. Graviditeten är konstant påminnelse som hon tyvärr inte hoppats på, men det är inte mycket hon kan göra åt det. ”Varför är du avundsjuk på honom?” Komplimangerna om det lilla barnet får henne att le, samtidigt som hon återigen drar honom intill sig för att kunna fortsätta med kyssarna. Sen blir hon ännu mer förvånad när han tar upp hur deras barn skulle se ut. Det får ögonbrynen att höja på sig en aning. För närvarande kan hon inte ens fundera på att ha ett till barn, men det känns inte riktigt rätt att säga det där och då. Främst pågrund av hur jobbigt det är med den stora magen. Och för att hon inte skulle vara en bra förälder, alls. ”Jaså? Jag hoppas att det skulle se ut som dig… du är så vacker på alla sätt och vis.”

”Jo, någon gång”, svarade Yaosu och rynkade lätt på de mörka ögonbrynen. Att flytta tillbaka till hemlandet var lite som en avlägsen dröm, men definitivt någonting han strävade efter. Däremot hade han inga planer på att lämna Hayley bakom sig, det ville säga om hon nu var öppen för att följa med. Det var kanske ingenting som var aktuellt just där och då heller, dock skulle det förmodligen bli det någon gång i framtiden.
”Du får följa med mig någon gång..och om du fortfarande älskar mig när jag tänker dra härifrån, tänker jag släpa med dig”, sade han och skrattade mjukt till. Kyssarna började bli mer och mer sporadiska nu när de tagit upp en konversation igen. Ingenting konstigt med det, det var ju liksom lite krångligt att sitta och prata med läpparna pressade mot varandra. En liten rysning letade sig nerför ryggraden på den äldre när hon strök bort en test med hår från den släta pannan.
”Varför? Åh, för att han fick chansen att vara så nära dig..för att det inte är mitt barn som ligger och kurar härinne”, förklarade Yaosu och kände hur rodnaden steg. ”Jag vet att det är själviskt och jag älskar ändå den lilla krabaten som om det vore mitt eget barn, men..du vet..” Han tystnade och lät fingrarna stryka över den lilla bullen ännu en gång. Fast egentligen spelade det ingen roll, för fostret var en del av den tre år yngre flickan och det var nog ändå det viktigaste. ”Någon gång, när du är redo och om du vill, vill jag också få uppleva det Isaac nu får göra”, avslutade den äldre efter en stunds tystnad och lämnade en liten drös med kyssar över magen på Hayley. Sedan rätade han på sig och började knäppa upp knapparna på skjortan. Den var fortfarande ganska så blöt och det var inte vidare komfortabelt, plus att han inte ville göra sängen alldeles fuktig. Försiktigt lirkade han loss armarna från de våta ärmarna och vek under tystnad ihop klädesplagget.
”Förlåt, det jag sa var otroligt själviskt, jag vet”, upprepade Yaosu i en liten viskning och reste sig upp, för att dels placera skjortan i tvättkorgen, dels börja ta av sig de blöta byxorna. Som sagt, verkligen inte komfortabelt alls. ”För det måste vara jobbigt att gå omkring och bära på ett litet liv dag ut och dag in, eller hur? Jag hade tagit din plats om det var möjligt, bara för att göra det lite lättare för dig..”