Kraften (femte året)

Omg vad så bra!♥♥♥

jättebra!!!

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥YellowFlowers♥♥♥


Kapitel 47 Skvaller

Det var med tungt hjärta jag återupptog mina sysslor dagen därpå. Helst hade jag bara velat stanna för mig själv, men nu om någonsin kändes det som om det var läge att utföra sina rutiner utan avvikelse. Som om inget hänt.

Severus och jag hade skilts som vänner i lugn stämning, men djupt inom mig grodde insikten om svårigheterna det kunde komma att innebära att vara så fäst vid honom. Och då gällde det inte enbart alla yttre hinder i vår väg, utan även de inre.

Det kan göra väldigt ont att hålla av någon som inte tror sig vara värd att älskas.

Skolgården var kall och blåsig, nästan som om vinden ville driva en tillbaka. Jag fick syn på trion i ett hörn, tätt tillsammans med ytterst hemlighetsfulla miner. Skolklädnaderna fladdrade runt dem i vindbruset och deras röster hördes inte förrän jag var alldeles nära.
“Harry hade en ny dröm igår kväll”, sa Ron kort och såg sig spejande omkring, men alla andra befann sig långt borta på ställen där vinden suddat ut alla ljud. “Du-Vet-Vem pratade med Rookwood, en av de förrymda Dödsätarna.”
“Rookwood hade tydligen arbetat på Mysterieavdelningen tidigare”, fyllde Harry i.
“Ständigt den där Mysterieavdelningen”, mumlade jag.
“Dödsätaren Avery hade trott att Bode skulle kunna ta sig in där”, sa Harry. “Men Rookwood sa att det var omöjligt … och jag är säker på att Voldemort bestraffade Avery för de felaktiga upplysningarna.”
“Det är så uppenbart att Voldemort vill ha något därifrån”, sa Hermione. “Sturgis Podmore, som blev arresterad i höstas, försökte ta sig in genom en dörr i ministeriet … det måste ha varit den … och även Bode försökte alltså. Så klart att de var tvungna att döda honom! De kunde inte riskera att han blev frisk, återfick talförmågan och kunde berätta alltihop.”
“Men hur kunde Voldemort använda människor från den goda sidan för att få tag på det han vill ha där inne?” undrade jag, fylld av onda aningar och åter med Quirinus i tankarna.
“Rookwood nämnde i min dröm att Lucius Malfoy förhäxade Bode med Imperiusförbannelsen”, sa Harry. “Han kan ha förhäxat Podmore också. Det finns någonting där inne, något de vill åt desperat. Ett vapen, något som ska hjälpa dem. Kanske skickar de Rookwood dit nu.”
“Så säkert som aldrig det”, sa Hermione tankfullt, men så vände hon sig plötsligt häftigt om mot Harry: “Du borde ju aldrig ha sett det där!”
“Men …”, protesterade Harry, “det kan vara viktig information!”
“Det är inte meningen att du ska se det”, vidhöll Hermione. “Det är farligt och inte ditt ansvar. Orden har andra sätt att hitta upplysningar, det är jag säker på.”
“Absolut”, sa jag och tänkte på Severus och hans uppdrag, samtidigt som jag brottades med dilemmat om han borde få veta den här informationen. Men jag lugnade mig med att han säkert redan visste. “Hermione har rätt. Det är därför du har ocklumeneringen. Den är till för att skydda dig.”
“Du borde arbeta hårdare på den”, sa Hermione strängt och bytte ämne innan Harry hann öppna munnen för att protestera: “Jag blir så irriterad på mitt hår!” utbrast hon och försökte förgäves dra bort de stora, rufsiga massor som vinden oavbrutet drev upp framför ansiktet på henne. “Det är helt oregerligt nu på vintern, alldeles elektriskt och det är i vägen hela tiden, speciellt när jag pluggar! Så här kan jag inte ha det. Jag skulle behöva gå till frisersalongen i Hogsmeade, men det är evigheter till nästa planerade besök.”
Så lyste hon upp: “Du kanske kan klippa mig, Miriam?”
“Tyvärr”, sa jag, “det mesta jag gör med mina händer tenderar att få ett lite … speciellt resultat. I så fall är det bättre att du ber Harry eller Ron”, fortsatte jag men fick förskräckta blickar från de nämnda gossarna. Även Hermione höll avvärjande upp händerna: “Aldrig i livet att jag låter Ron sätta en sax i mitt hår.”
“Ni kan få låna osynlighetsmanteln”, erbjöd sig Harry. “Då kan ni besöka Hogsmeade en helg, utan att utsätta Miriam för någon risk eller dig för poängavdrag.”
“Ja, Miriam, det vore trevligt med lite tjejsällskap”, sa Hermione. “Även om killarna också skulle behöva en dejt med saxen.”
“Sällan”, sa Harry och Ron med en mun och drog nöjt genom sina långa kalufser, vilket fick både mig och Hermione att brista ut i skratt.



Så kom det sig att Hermione och jag drygt två veckor senare - då hon äntligen kunnat befria sig några timmar från alla läxor - fnittrande kryssade mellan vattenpölarna på väg till Hogsmeade under osynlighetsmanteln. Det kändes som ett oerhört äventyr att vara utanför slottsmurarna och pirrade i magen av förväntan. Detta var en busig utflykt i marginalen, en parentes bredvid allt allvar. Veckorna efter reportaget hade varit riktigt tunga med all uppmärksamhet och de uppslitande känslor detta orsakade mellan mig och Severus. Även om han försökte lägga band på sig, var han fortsatt frustrerad över de nya risker som nu fanns, både utanför och innanför murarna. Dessutom hade jag fått nya oväntade problem - en av mina elever, förutom Malfoy, verkade tyvärr ha fattat agg mot mig.



Det hade kommit som lite av en chock, när jag som vanligt följde upp läxan i början av lektionen och bad Cho börja. Hon brukade alltid vara väl påläst och skulle vara ett säkert kort som start på proceduren. Denna gång skakade hon dock på huvudet så att det glänsande svarta håret flög om henne:
“Jag har inte gjort läxan.”
“Ingen fara”, sa jag lugnt, “en gång är ingen gång. Jag vet att ni har mycket nu. Michael, kan du …?” Jag tänkte gå vidare, men avbröts av Chos tunna men bestämda röst:
“Vi har inte alls mycket nu. Inte mer än jag klarar i alla fall. Men det här är faktiskt meningslöst!”
Jag blev alldeles paff. Aldrig hade det yttrats en kommentar av detta slag i latingruppen. När jag mötte Chos ögon såg jag att hon inte hade långt till tårarna. Med hårt hopknipna läppar reste hon sig, slängde ner sina saker i väskan och skyndade ut genom dörren som hon smällde igen efter sig.
“Vet ni varför …?” Jag såg frågande på de andra, men de skakade alla på huvudet. Malfoy såg nöjd ut.
“Tänker ni ge Ravenclaw poängavdrag?” frågade Padma sorgset.
“Nej, nej. Jag får tala med henne vid ett senare tillfälle.”
Kanske var Cho ledsen för något, som inte alls hade med mig eller klassen att göra, och så brast det för henne i den lilla gruppen där hon kände sig trygg. Eller så hade jag oavsiktligt råkat göra eller säga något olämpligt. Övertygad om att kunna reda upp det, hade jag försökt söka upp Cho under den påföljande veckan, men hon undvek mig skickligt och min starka sida var inte offensiva konfrontationer. Speciellt inte då Cho alltid var omgiven av en avsevärd mängd viskande eller fnittrande väninnor, som körde ihop sina huvuden och sneglade på mig. Alltså kvarstod problemet och låg där och gnagde i bakgrunden.



Den halvt förbjudna utflykten till Hogsmeade var alltså ett välkommet avbrott i tillvaron. Att det kunde vara så befriande att vara osynlig! Ingen som kikade, viskade eller vände sig om. Solen tittade försiktigt fram mellan de tunga regnmolnen, speglade sig i de djupa pölarna på vägen och lekte över de toppiga taken i byn. Hermione drog med mig in genom en dörr som var utformad som en stor sax, där öglorna var två små runda fönster.

En rundnätt liten häxa i skimrande syrenlila klädnad hälsade oss välkomna med ett förtjust leende, då vi drog av oss manteln.
“Åh, en sådan där ser man inte varje dag! Speciellt inte eftersom det inte är meningen att man ska se dem, hihi! Men om man är i rejält behov av en ny look kan den vara bra att ha … jag ser att vi har mycket material att arbeta med idag!” Hon betraktade Hermiones enorma hårburr och mitt långa, vågiga hår som inte var klippt sen i somras och därmed ganska slitet i topparna.
“Hur ska vi ha det, mina vänner? En rejäl förändring? Av med hela rasket och ny färg, eller något mer diskret?”
“Något mer diskret, tack.” Något sa mig att Severus inte skulle bli överförtjust över en alltför radikal förändring av mitt utseende, till råga på allt annat. “Klipp bara av det slitna, så blir det bra.”
“Och jag behöver se texten i boken när jag pluggar”, sa Hermione med en gest åt sitt vilda hårsvall.
“Aha, jag förstår. Då skrider vi till verket! Sätt er i stolarna här, flickor … Hitåt, Kaspar och Max!”
I spegeln såg jag hur två glänsande saxar började knipsa sig iväg genom luften åt vårt håll, alltmedan de ivrigt pratade med varandra. Hermione brast i skratt åt min smått förskrämda min och hur jag satt blixtstilla i stolen:
“Miriam, ibland tror man att du inte alls kommer från den magiska världen!”
Mitt hjärta for ytterligare ett steg upp i halsgropen och jag försökte se ut som om jag tyckte det var helt naturligt, när en av saxarna började fara runt huvudet på mig, medan den yrkesmässigt betraktade mitt hår med de två små öglor som utgjorde ögonen.
“Bara topparna var det här, ja. Vi tar väl av en decimeter, det kommer inte att märkas alls … du får mer att göra idag, Max!” sa han till sin blänkande kollega, som redan börjat bita av Hermiones lockar. Stora hårtussar föll på golvet. Kaspar och Max pratade hela tiden ivrigt med varandra under proceduren och lät sedan svepa in oss i varsin parfymdoftande lila turban, som på magisk väg skulle göra håret så glänsande att man kunde spegla sig i det.
“Det blir lika blankt som min yta!” lovade Kaspar. “Men det tar fem minuter av er tid, så här får ni lite lektyr under tiden.” Två skinande veckotidningar landade i knäet på mig och Hermione och saxarna sköt iväg mot fikarummet, medan de ivrigt fortsatte att snattra med varandra.
“Jag läser ju aldrig sådant här”, sa Hermione skeptiskt och började tveksamt bläddra i det färgskimrande magasinet. “Det är Häxornas värld, bara skvaller och inget att lita på …”
Nyfiket vände jag bladen med rörliga bilder och rubriker som lovade saftiga nyheter. Som en vildkatt - livsfarliga Bellatrix Lestranges hemlige älskare talar ut ... Maktkampen i ministeriets irrgångar … Gå ner tjugo kilo med Fudge - den berömda bantnings-kolan.

Hermione rynkade kritiskt på ögonbrynen när hon läste artikeln.
“Krum åter i topp fem över årets sexigaste quidditch-spelare”, suckade hon. “Drunknar i beundrarbrev. Att de aldrig kan fatta att Viktor inte bryr sig om sånt där … Miriam?”

Men jag satt alldeles tyst, med det stora lysande mittuppslaget i mina darrande händer.

Jag hade precis förstått varför Cho var sur på mig.

så bra!!!

Jätte bra, älskar Miriam och Snape, och jag hoppas verkligen inte det händer samma sak mellan Miriam och Snape som det hände mellan Lily och Snape.
För båda deras skull.

Underbart kapitel! När det gäller det du skrev i spoilern: Jag fattar precis! Nå, Umbridge är inte bara en sadistisk skitstövel, hon är lättlurad också! Haha! (Skönt att vi är överens om Snape! )
Oj, Både Hermione och Miriam får klippa håret! Inte visste jag att det fanns frisörer i trollkarlsvärlden.

När det gäller du vet vad: Jag försöker räkna ut vilken dag du postar det, alltså om det blir en torsdag eller söndag.
Jag blir dock chockad över Chos beteende! Det är nästan så jag blir lite besviken på henne. Även om hon är ledsen, ska hon inte låta det gå ut över Miriam. Tur att Miriam kanske inte kan dra av poäng. Då skulle Cho få skit för det. (Gå tillbaka "Minnen" )

Haha! Hermione slog huvudet på spiken, när hon sa att hon tror att Miriam inte kommer från den magiska världen.

Lite tips:

“Nej, nej. Jag får ta reda på senare vad som hänt.”

När jag läser texten högt, låter det lite konstigt. Kolla hur jag skulle jag skrivit.

“Nej, nej. Jag får tala med henne vid ett senare tillfälle.”

Hermione läste med kritiskt rynkade ögonbryn.

Jag skulle vilja ändra den röda delen.

Hermione rynkade kritiskt på ögonbrynen när hon läste artikeln.



I övrigt var kapitlet lika suveränt som alltid!

Jag fattar dock inte varför Cho är sur på Miriam. Vad har hänt? Ja, vi får väl veta det i nästa kapitel, hoppas jag. Miriam borde kanske prata med trion om saken. De kanske vet.
Jag kan tyvärr inte känna sympati för Cho just för tillfället! Ledsen, men hennes beteende var lite väl omoget. Hoppas Flitwick får reda på det och ger henne straffkomendering.

Längtar till nästa kapitel.

Jo, det var kul att dela med mig av teorierna! Roligt att du gillade dem. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Hiiiiimlaaaaa braaa!!! Loooooveeee Kraften!!

100 kapitel! 52+48 på drygt ett år. Oh my - HUR har ni orkat? Tack för allt, verkligen tack.

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Nepflite♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


Kapitel 48 - Rykten

“Det är ju bara så fantastiskt fånigt!”
Jag slog frustrerat igen veckomagasinet och slängde iväg det mot Harry, som likgiltigt fångade och rullade ihop det, för att sedan omilt trycka ner rullen bakom de röda soffkuddarna. Vi satt i Gryffindors uppehållsrum i behaglig närhet av brasan och hade precis visat Harry mittuppslaget i veckans Häxornas värld, artikeln jag helst av allt skulle ha velat glömma.

En om möjligt ännu mer redigerad bild på mig och Harry, ihopklippt direkt från Hört och sett, prydde större delen av sidan och kompletterades av den röda rubriken Traumat som förde dem samman - Pojken som överlevde och okända svenska skönheten talar ut. Redigeringen hade förstärkt Harrys begynnande manliga drag samt suddat ut en del linjer i mitt ansikte så att jag såg ännu yngre ut. Det hjälpte alltså inte att Rita Skeeter hade hållit sig i skinnet. Någon på Häxornas värld hade helt enkelt tagit bilden direkt från Hört och sett, brett på och dragit sina egna slutsatser.
“Jag kan kasta den på elden om du vill”, erbjöd sig Harry tjänstvilligt, men jag ryckte på axlarna:
“Alla som läser den typen av tidningar har ju ändå redan sett det.”
Vilket förklarade att de övriga eleverna i latingruppen varit ovetande, liksom förmodligen hela lärarkåren. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig Severus med en uppslagen Häxornas värld i händerna och tack Merlin för det. Med en rysning drog jag mig till minnes en del av formuleringarna: Ryktet gör gällande att den unga, vackra Miriam numera är lärare deltid på Hogwarts, men trots detta frekvent umgås i Harrys närmaste kretsar. Kan vi ana en förbjuden romans?
Harry såg närmast trött ut.
“Det lägger sig så småningom”, suckade han. “Förra våren parade de ju ihop mig och Hermione. Vi har i alla fall sluppit exploderande hatbrev den här gången.”
“Åh, ta inte ut något i förskott”, mumlade jag uppgivet och tänkte på bunten av närgångna beundrarbrev i skrivbordslådan.
“Hejsan kärleksparet!” Fred och George hade släntrat fram och slagit sig ner mittemot oss. Då de numera nästan alltid uppträdde med osynliga huvuden, för att göra reklam för sina egentillverkade huvudlösa hattar, var det om möjligt ännu svårare att se skillnad på dem.
“Så ni vågar störa vår romantiska stund?” sa jag ironiskt. “Vi skulle just utbyta ringar här i eldskenet.” Harry skrattade till.
“Men ta av er de där hattarna, för Merlins skull!” utropade Hermione, som låg i soffan med en spinnande Krumben i famnen. “Det är oerhört irriterande att inte kunna se den man talar med i ögonen.”
“Äsch”, kontrade Ron, “när det gäller de där två tycker jag inte att det är någon större förlust. Snarare en förbättring faktiskt.”
En av tvillingarna - omöjligt att veta vem - hytte varnande med trollstaven åt Ron till: “Passa dig, broder, om du inte vill ha din öron ersatta av sparrisar. Även om det också vore en förbättring.”
“Skönt att ni två i alla fall inte tror på de här dumheterna om mig och Harry”, sa jag erkännsamt och flackade sökande med blicken i luften ovanför tvillingarnas axlar, medan jag försökte le mot dem. “Ni får gärna sprida den uppfattningen.”
“Vad snackar du om?” flinade den ene.
“Vi tänkte just ge alla en blänkare om förlovningen”, tillade den andre.
“Men vid Merlins kalsonger!” Jag kastade en av de röda kuddarna mot dem och de flydde hastigt fältet.
“Frågan är”, återtog jag fundersamt, “hur vi gör med Cho. Om någon av oss ska försöka prata med henne … och hur.”
“Att hon reagerade på det här är ju ett tecken på att hon bryr sig mycket om Harry”, funderade Hermione vidare, medan hon förstrött kliade Krumben bakom öronen.
“Jag är inte jättebra på sånt här”, fortsatte jag tankfullt, “men kanske kunde jag försöka säga till henne att vi är nära vänner och på det sättet vet jag att du gillar henne, Harry … men hon är svår att komma till tals med, alltid omgiven av väninnor …”
“Jag vet”, sa Harry lite generat, “det var samma sak när jag försökte bjuda henne på julbalen förra läsåret … men säg inget till henne, Miriam, det kanske blir konstigt. Jag tar hand om det här själv.”
Hermione och jag utbytte en snabb blick, men innerst inne var jag tacksam att inte behöva konfrontera Cho. Min erfarenhet av svartsjukedramer var i det närmaste obefintlig.



“Potter är försenad.” Severus hade en missnöjd rynka mellan ögonbrynen. Tillsammans hjälptes vi åt att röja skrivbordet från ömtåliga föremål inför kvällens lektion i ocklumenering.
“Han kommer om några minuter, Severus”, skyndade jag mig att säga, medan jag försiktigt, med hjälp av kraften, fick en enorm behållare med lysande giftgrön vätska att sväva bort och landa på en tom hylla. “Harry och jag undviker att bli sedda ensamma tillsammans just nu.”
Severus nickade bekräftande, medan han med en häftigt svepande rörelse på sin stav befriade skrivbordet från det sista:
“Det går rykten om dig och pojken.”
“Åh, har det där eländet nått fram till lärarkåren också?”
“Förvisso.” Han sa inte mer, utan påbörjade istället proceduren att flytta sina gåtfullt skimrande tankar över till minnessållet. Jag såg på dem och kände plötsligt en intensiv längtan. Prövande såg jag på honom i det svaga skenet från substansen.
“Hur tänker du om det hela, Severus? Både Harry och jag tycker att det är irriterande.”
“Som jag sagt tidigare”, sa han entonigt, i det han överförde ännu några lysande trådar - fler än vanligt, tycktes det - och lät dem slingrande landa i sållet, “så kan varje koppling mellan dig och Potter just nu fungera som ett skydd. Dock kan just detta faktum göra att det i framtiden slår om till det rakt motsatta. Du måste ta dig i akt, Miriam.”
Jag försökte fånga hans blick, men han såg inte tillbaka. I detsamma stod Harry i dörren och Severus vinkade in honom med trollstaven, för att sedan med en hastig snärt försegla kontoret med de nödvändiga gränserna.



Flämtande och blek låg Harry med huvudet i mitt knä, medan jag fylld av medlidande torkade svetten ur hans panna. Han var på väg tillbaka från legilimeringens omtumlande syner. Severus hukade sig ner bredvid oss i samma ögonblick som Harry slog upp ögonen.
“Det där sista minnet, vad var det?” undrade Severus med skärpa i rösten.
“Vilket … Det där min kusin försökte tvinga mig att stå i toaletten?” mumlade Harry. Jag skakades på nytt av medkänsla och strök honom instinktivt över det rufsiga håret.
“Mannen som knäböjer i ett mörkt rum”, sa Severus kort. “Varför finns den personen och det rummet i huvudet på dig, Potter?”
“Åh, det var en dröm jag hade”, mumlade Harry och jag förstod att de förmodligen just sett Rookwood, i den senaste drömmen med Voldemort.
“Hur många andra drömmar om Mörkrets herre har du haft?” fortsatte Severus strängt, men Harry svarade inte. Han tycktes plötsligt bli medveten om att han låg med huvudet i mitt knä, reste sig hastigt upp och ställde sig åter mitt emot sin lärare.
“Du vet väl varför vi är här?” sa Severus till honom i en ton som gjorde mig knäsvag, men Harry blängde trotsigt framför sig på en av hyllorna och svarade inte.
“Du vet väl varför vi lägger våra kvällar på detta, Potter?” upprepade Severus med skräckinjagande röst.
“För att jag ska lära mig ocklumenering”, svarade Harry motvilligt och tittade åt ett annat håll med ett fast grepp om trollstaven.
“Har du på något sätt förstått hur viktigt det är att du stänger medvetandet för Mörkrets herre? Har inte miss Silver också berättat det för dig?” Severus gav mig en blick.
“Jo, det har hon”, sa Harry genast och såg skuldmedvetet på mig.
“Hur kommer det sig då att du inte lyder oss?” återtog Severus mellan sammanbitna tänder och lyckades fånga Harrys blick. “Du är inte oumbärlig, Potter - inte på något sätt, förstår du det? Det är inte din uppgift att ta reda på vad Mörkrets herre säger till sina Dödsätare. Det finns andra som har tagit på sig det uppdraget.”
“Som ni själv, sir?” slängde Harry plötsligt ur sig med glödande ögon.
Severus svarade inte, men hans ögon gnistrade på ett nytt sätt, nästan nöjt, när han åter höjde trollstaven:
“Gör dig beredd, Potter, vi börjar igen. Ett … två … tre … Legilimens!”
Och den här gången ändrades energin i rummet. De båda trollkarlarna, den äldre och den yngre, hade på något sätt blivit mer jämspelta. Harry stod alldeles stilla och bredbent på stengolvet och plötsligt höjde han sin stav: “Protego!”
Severus vacklade till och hans trollstav flög uppåt. Jag skrek till och började rusa fram mot honom, men han drog sig snabbt och vacklade bakåt i rummet med flackande ögon. Det såg oerhört skrämmande ut. Under några ögonblick fäktade han vilt omkring sig och det var omöjligt att närma sig honom. Så sträckte han ut händerna och både jag och Harry kastades omilt bakåt.
“NU RÄCKER DET!” vrålade han med de stora handflatorna framför sig som en skyddsmur. Det långa håret såg rufsigt och vilt ut och hans svarta ögon brann. Jag såg på honom alldeles tagen, men han tog sig snabbt förbi mig fram mot Harry som fått en av burkarna över sig.
“Reparo,” väste han och återställde snabbt ordningen. “Det var en förbättring, Potter. Din skyddsförtrollning var effektiv.” Han slängde en vaksam blick på minnessållet och fortsatte: “Ska vi försöka igen?”
Harry kravlade sig upp från golvet och såg på sin lärare. Det fanns något nytt i min unge väns ögon och med ens såg jag vad det var: medlidande. Vad hade hänt? Men jag hann inte fundera över det förrän skeendet på nytt var igång. Den här gången sänktes Harry snabbt mot golvet, men tycktes inte göra motstånd utan gled allt längre in i sin värld av syner. Severus avancerade framåt och såg allt mer rasande ut, tills han stod alldeles över honom.
“Förklara dig!” sa han upprört och Harry svarade genast:
“Jag vet inte vad som hände - det var korridoren som jag brukar drömma om, men den här gången öppnades dörren …”
“Du anstränger dig inte tillräckligt! Du ger honom tillträde till din hjärna, Potter!” Severus såg alldeles vild ut av ilska och frustration. “Du öppnar dig för Mörkrets herre!”
“Varför kallar ni Voldemort för Mörkrets herre?” fräste Harry plötsligt och reste sig på armarna medan han stirrade på Severus. “Jag har aldrig hört andra än Dödsätare kalla honom det …”
I detsamma hördes ett hjärtskärande skrik utifrån slottet. Bara riktigt höga ljud kunde tränga igenom de tjocka bergsväggarna. Severus stelnade till och ögonblicket därpå var han framme vid dörren med trollstaven i beredskap. Harry kravlade sig upp från golvet och vi följde försiktigt efter ut i slottet. Skriken kom från entréhallen och synen som mötte oss, när vi kom dit, var om möjligt ännu mer hjärtskärande än skriken varit.



Professor Trelawney, en mager kvinna med stora glasögon och otaliga sjalar lite planlöst lindade runt sin darrande kropp, satt storgråtande på en av två väldiga koffertar mitt i den stora hallen. På den breda trappan stod Umbridge med ett myndigt ansiktsuttryck och händerna i sidorna.
“Kom inte och säg att ni är chockad”, sa hon kallt. “Ni måste ju ha insett för länge sedan att detta var vad ni kunde vänta. Jag är i min fulla rätt att avskeda er.”
“Hogwarts har varit mitt hem i sexton år!” grät den stackars Trelawney förtvivlat. “Ni kan inte bara kasta ut mig så här!” Eleverna, som strömmade till och blev allt fler, såg illa berörda ut. Några flickor från Gryffindor grät med armarna om varandra. Själv svalde jag en snyftning och såg mig hjälpsökande om efter Severus. Borta vid den stora porten skymtade jag hans svarta gestalt, som höll upp dörren för att ge plats åt Dumbledore.
Rektorn skyndade fram mot sin avskedade lärare och lade en tröstande hand på hennes späda axel.
“Inte behöver du ge dig iväg, Sibylla”, sa han med det bestämda lugn, som var så karaktäristiskt för honom. “Det är min önskan att du blir kvar här i ditt hem.”
“Och när jag, i egenskap av överinkvisitor, tillsätter en ny spådomslärare?” undrade Umbridge syrligt.
“Det är du i din fulla rätt att göra”, sa Dumbledore lugnt, “såvida inte rektorn redan skaffat en, och det gläder mig verkligen att säga, att jag funnit någon mycket lämplig.” Ljudet av hovar hördes plötsligt vid porten och utifrån de kyliga dimmorna trädde nu en varelse in, vars like jag aldrig förr sett. Det var en mans huvud och bål på en gyllene hästkropp. Mycket värdigt skred han in i salen och svepte med sina himmelsblå ögon över eleverna innan han vände sig mot Dumbledore. Silverblont hår svallade över hans bara axlar. Jag försökte dra mig till minnes vad sådana varelser som han kallades. Så kom jag på det: kentaurer.
“Det här är Firenze”, klargjorde Dumbledore. “Vår nye spådomslärare.”



“Jaha”, sa Harry efteråt, när scenen i hallen var över, Trelawney tryggt återförd till sitt rum och den nye läraren hade försvunnit iväg med Dumbledore. “Undrar hur det blir att ha Firenze som lärare.”
“Det blir säkert bra”, sa jag, “men det är fruktansvärt synd om Trelawney. Tänk att Umbridge har befogenhet att göra så här.”
“Ja, tydligen kan hon avskeda vem hon vill”, sa Harry, “men inte få bort dem från skolan.”
Vi såg dröjande på varandra. Egentligen borde vi skiljas åt nu. Det var sent på kvällen, snart dags för elevernas utegångsförbud i korridorerna och högst olämpligt att bli sedda ensamma tillsammans. Men jag ville fråga honom en sak, och det märktes att även han hade något på hjärtat.
“Jag följer dig till uppehållsrummet”, sa jag. “Folk får väl prata om de inte har något bättre för sig.”
En stund senare satt vi i den mjuka röda soffan med Krumben spinnande utsträckt mellan oss. Ron sov redan tungt efter träningen och Hermione hade dragit sig tillbaka med en bok som skulle vara utläst följande dag. Vi var ensamma i rummet.
“Det var starkt av dig idag att försvara dig mot legilimeringen”, sa jag. “Hur kändes det?”
Harry smekte sorgset Krumbens täta, rödrandiga päls.
“Jag antar att det var bra att jag kunde skydda mig”, sa han, “men det gjorde också att jag … i min tur … såg något.”
“Såg vadå?” Jag visste inte varför mitt hjärta hade börjat banka som besatt. Det hördes högt över kattens förnöjda spinnande.
“Hans minnen”, svarade Harry lågt med en spejande blick runt sig, trots att vi var ensamma.
“Och … ?” viskade jag, oförmögen att dölja min upphetsning. “Hur var de?”
“Det var en man och en kvinna som bråkade”, viskade Harry tillbaka. “En liten pojke som grät i ett hörn. Sen en kille som låg ensam på en säng och sköt ner flugor med sin trollstav … och … så var det någon s-som … piskade … Han rös till och tystnade. “Alla minnena … kändes liksom väldigt … sorgsna.”
Jag bet mig hårt i läppen för att hålla tårarna tillbaka.
“Han måste ha haft det svårt i livet”, sa jag sakta.
“Ja. Säkert. Det är därför han är så där …” Harry avbröt sig, suckade och gned sig trött i pannan. “Jag måste lägga mig nu.”
“Godnatt, Harry. Hoppas du får sova … Tänk på att försöka tömma medvetandet. Lita på honom”, bad jag ännu en gång.
“Du säger det, ja …” Harry drog sig tillbaka mot sovsalarna. “Vi ses.”

Långt efter det att Harry försvunnit satt jag kvar, sakta smekande Krumbens varma päls. En stark längtan hade väckts hos mig. Fortfarande var Severus bakgrund som ett tomt pappersark. Så fort man nämnde något, som hade med det att göra, var det absolut stopp. Jag visste inte ens namnet på hans föräldrar. Än mindre hade jag fått veta hur han fått de där stora ärren. Han lät mig kyssa dem, men andades inte ett ord om hur de kommit till. En stor tår landade i kattpälsen. Och ännu en.

Skulle han någonsin låta mig veta sin historia?

Så bra!!!

Superbra kapitel! Haha! Ja, det stämmer, livet vore inget utan ett frisörbesök. (Klippte mig ju tidigare i år! )
När det gäller Cho: Aha! Nu förstår jag varför hon var arg! Men... jag trodde att Rita Skeeter skulle hålla sig på sin kant, med tanke på att Hermione har en hållhake på henne. Ja, ja, Harry ska prata med Cho, så vi får se hur det går. Fast i min mening, så tycker jag att Miriam borde ge henne straffkommendering, för Chos beteende var inte uppskattat. Hon kunde ju ha bett att få prata med Miriam i enrum och då hade det löst sig direkt. Ja, vi får se hur det går.

Angående du vet vad: Då vet jag. Jag räknar på fingrarna hur långt det är kvar. Men jag kan väl få cred för att jag haft hyfsat bra tålamod?!

Ja, nu har Miriam fått veta att Harry sett några scener från Snapes barndom, och det har fått henne att bli sorgsen. Ja, vi får se om han öppnar upp sig för henne. Hon har ju trots allt börja ana var ärren kommer ifrån, så han borde vara ärlig. Vi får se hur det går. Nu har vi fått se hur det gick med Trelawney och hur Miriam reagerade. Umbridge kan inte sjunka lägre.

Tips:

Rysande drog jag mig till minnes en del av formuleringarna:

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre när man läser texten högt.

Med en rysning drog jag mig till minnes en del av formuleringarna:



Jag visste inte rätt, varför mitt hjärta hade börjat banka som besatt. Det hördes högt över kattens förnöjda spinnande.

Ta bort ett ord och ett komma-tecken, så blir det bättre.

Jag visste inte varför mitt hjärta hade börjat banka som besatt. Det hördes högt över kattens förnöjda spinnande.


“Alla minnena var … kändes liksom väldigt … ledsna.”

Ta bort ett ord, och ändra ett, så låter det lite bättre.

“Alla minnena … kändes liksom väldigt … sorgsna.”

I övrigt var kapitlet bra, och jag tycker Miriam ska konfrontera Snape om minnena Harry såg.

Jo, jag glömde säga att det är kul att Fred och George kan retas lite mitt i eländet!