[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Natsume gjorde ytterligare en grimas innan han följde efter Hideo, med svansen mellan benen. Fan, ska di alltid göra bort dig? För det verkar som om du aldrig riktigt lär dig vad som är okej att säga och vad som inte är det.
”Det är inte mitt fel att din hörsel är urusel”, påpekade han och marscherade förbi den äldre med hakan utskjuten och näsan i luften. ”Du hör typ sämre än en mask, och de kan inte ens höra”, fortsatte han vresigt och slängde sig ner på madrassen i hallen, där han sedan låg och blängde på dörren.

Hideo stirrar efter den yngre innan ett bittert skratt slingrar sig ur hans läppar. Åh jösses.
"Nej, jag kan inte jämföra min hörsel med dig när du varit varg i tre år, men du kan inte kalla mig korkad eller hörselskadad när jag bara är människa. Kanske du behöver anpassa dig mer till mänskligheten än jag trott." Han skakar på huvudet, och går in i köket istället. Toppen.

Som den barnungen han var, lipade Natsume bort mot kökets riktning. Sedan begravde han ansiktet i en av kuddarna för att kväva den dramatiska sucken som klättrade fram genom strupen på honom. Hideo hade ju rätt, precis som han alltid verkade ha. Han var verkligen alldeles för klok och smart för någon som nittonåringen. Även om han var nitton år låg mentaliteten någonstans vid femårsåldern. Nu kom han inte direkt ihåg hur han varit under den tiden i livet, men troligen precis lika dum som i nuläget. Vissa sker förändras aldrig.

Hade han överreagerat? Jadå.. Det hade Hideo verkligen gjort. Han sjunker skamset ner på en stol och begraver sitt svullna ansiktet i händerna. Inte förrän nu kommer alla faktum in i hans huvud, om hur hans förhållande med Kotaro är helt körd. Slut. Att Natsume kommer sticka, systern.. försiktigt stryker sig tårarna förbi över kinderna och han suckar djupt för sig själv. Åh han är så barnslig.

Natsume låg under tystnad och blängde stint på dörren, i väntan på att någonting skulle hända. Men efter att tillräckligt mycket tid passerat, insåg han att det inte skulle ske. Precis som alltid var han inte någonting annat än paranoid och dum. Den insynen betydde tyvärr inte att han gaskade upp sig och gick och bad om ursäkt för sitt beteende. Nej då, det dröjde ett ganska bra tag innan han satte sig upp och blickade ner mot sina fötter, vickade lite på tårna innan han kom upp på benen.
”Du, förlåt”, knorrade Natsume när han tassat ut i köket och stod och hängde över en av stolsryggarna. ”Jag är bara så jävla rastlös.”

Efter att tårarna runnit klart, tagit slut, så lutar han huvudet mot bordet. Det tar inte värst lång tid för Hideo att somna under tystnad, läpparna lätt särade och ögonlocken lugnt slutna. När han däremot hör Natsumes röst, öppnas ena ögat och ser på honom med våta, stora ögonen.
"Jag överreagerade." Viskar han och skakar på huvudet, alldeles besviken på sig själv. "Gå ut och gör något om du vill.. Vad som helst."

”Jag kan inte gå ut själv, kommer säkert vandra iväg och tappa bort mig”, svarade Natsume, först buttert. Sedan insåg han att Hideo med största sannolikhet suttit och gråtit, och då blev rösten genast mjukare och trevligare.
”Varför gråter du?” Undrade han försiktigt och göed sakta bort mot den äldre. Varsamt placerade han händerna på de smala axlarna och strök försiktigt över dem. Sakta och inte för hårt. ”Du måste ju inte prata om det om du inte vill, men nu när jag finnas här så får du gärna göra det.”

Var ögonen fortfarande röda och puffiga? Antagligen. Annars hade det varit en hemlighet som Natsume aldrig skulle få veta.
"Jag grät, men jag somnade.." berättar Hideo trevandes och skrattar till åt sig själv. Hur han gråtit med sin stora blåtira, och sedan somnat. Ögat måste se ännu värre ut vid det här laget, efter puffheten och den röda färgen som strukit sig förbi med tårarna. "Det var ingenting speciellt."

”Nähä, men det var tydligen tillräckligt speciellt för att du skulle börja gråta, eller hur?” Mumlade Natsume och göed istället ner på stolen bredvid Hideos. ”Och förlåt igen, din hörsel är inte alla urusel”, fortsatte han och sänkte blicken. ”Jag vet inte varför jag beter mig som en femåring hälften av tiden, så det är tyvärr ingen idé att fråga.” Ett litet skratt rymde ännu en gång de bleka läpparna och den yngre lutade sig tillbaka mot stolsryggen med en suck. Åh, varför kändes allting så jävla dystert helt plötsligt?
”Vill du inte att jag ska åka imorgon eller? För om det är så kan jag stanna. Det är bara att säga till, Hideo.”

Hideo försöker på sig ett leende och skakar på huvudet. Om den yngre skippar att åka imorgon kommer han bara få alldeles för mycket skuldkänslor.
"Du kommer snart in i det, du har ju varit i ek annan form i tre år.." påminner han och ställer sig upp från sin stol, bara för att sätta sig ner i Natsumes knä och dra in honom i en kram. "Du ska åka imorgon, jag får ringa någon av mina bröder och be dem komma hit om någonting händer."