[PRS] Step brothers

Kramen är halvhjärtad, Edward hinner knappt bearbeta vad det är som händer innan Derek släpper honom igen. Känner en viss besvikelse av den avbrutna kramen. Kanske Derek ångrar det som hände dagen innan, kanske det bara var ett misstag i dennes öga. Edward önskar att han kunde få sina egna tankar på det spåret, försöka få sig själv att inte vilja tänka på den andra, inte sakna hur dennes läppar kändes mot sina egna. När den andra sjuttonåringen sedan frågar om han vill se Dereks rum tittar Edward kluvet på honom. Kanske Derek vill prata om det som hände tidigare, eller kanske han bara genuint undrar om han vill ha rummet visat för sig. Han ler svagt mot honom och nickar.
"Visst," säger han, bestämmer sig för att iallafall låtsas att allt är normalt. Bland annat för sin pappa, men också för att om Derek tycker att det som hände var ett misstag, vill han inte visa att han tycker annorlunda. "Hoppas du har städat~" sjunger han skämtandes innan han försöker leta efter rätt rum.

Dereks läppar dras upp till skuggan av ett leende.
"Jag är faktiskt mer renlig än man skulle kunna tro, min gode herre", försvarar han sig, innan han slinker förbi Eddie och gläntar på den vitmålade dörren till sitt rum.
"Ta daaa", säger han, lutar sin vikt mot dörren så att den slår ut. Dock är han inte beredd på kraften och hans bakdel slår i golvet med en duns.
Med rosa kinder reser han sig upp och bugar åt Edward, visar åt honom att gå in, innan han stänger dörren efter dem.
Den ena vita väggen (Derek börjar känna sig rätt okreativ och fantasilös) är täckt av fotbollshalsdukar, signerade bilder från kända idrottare; Allt är såpass värdefullt att Derek organiserat det. Där finns också små hyllplan med olika små troféer från olika cupar.
På den andra väggen, däremot, hänger bilder på honom och hans mamma genom åren.
"Alltså", säger han till sist, tyst, känner hur blodet väller upp i det hettade ansiktet. "Jag... jag gillade.. du vet, det... det som hände tidigare."
Så var det sagt.

"Det tror jag när jag ser det," påpekar Edward backar undan lite så att Derek ska kunna gå in först. Dunsen får honom att blinka till, titta en aning chockat på den längre, innan han släpper ut ett litet skratt. Inte något hån i rösten, Edward tycker bara att det var en gullig lite gest. Utan att påpeka det går han in i rummet, låter blicken glida över rummet. Visst dras ögonen till alla fotbollsprydnader, troféer står uppradade och signerade bilder ligger i ordning. Edward skulle ljuga om han sa att han inte blir förvånad, men genuint tacksam över att Derek inte är någon lortgris. Säkerligen har han stött på välkomnade människor med dåliga behagligheter som att inte plocka undan efter sig, och hans åsikter om personen sjunker inte drastiskt om denne skulle ha det stökigt. Men Edward ser det som ett stort plus att ha saker på reda, tvångsstörningens fel. "Du är verkligen en sportfåne du," mumlar han, ett leende smyger sig upp över hans ansikte. Ännu en egenskap han gillar hos Derek. Blicken glider sedan över bilderna över väggen, tar in hur Derek förändrats under åren med sin mor vid sin sida. Ännu något som förvånar honom, rummet är verkligen inte som han tänkt sig måste han medge. När Derek sedan berättar att han gillat det som hänt tidigare, vänder Edward blicken mot honom. "Menar du hur du ramlade ner på golvet?" retas han, även om han exakt vet vad Derek pratar om.

Derek skrattar till, kort och frustande. Han vet att Eddie fattar; den andre är inte dum alls.
"Ja du vet", säger han sedan. "Jag älskar när mitt söta.lilla arsle slår i golvet, visste du inte det?"
Sedan vänder han bort blicken och studerar de inramade fotografierna som hänger på väggen.
Det första är svartvitt och föreställer honom och hans mamma, kramandes; Derek är kanske sju och de har vunnit sin första fotbollscup.
Ett av fotona föreställer honom och mormor när hon hjälper honom att gå; när han var typ ett, tippar Derek. Det fotot är i färg och mormor han silverblont hår, en lång fläta hänger över hennes rygg. Derek har mörkbrunt, kort hår och superblå ögon. De är i morfäräldrarnas trädgård.
Till sist vänder han sig i alla fall mot Eddie igen.
"Går du på karate?"
Han vet att det inte har med saken att göra, och han vill inte att Eddie ska tro att han slutade bry sig, men han är ändå sjukt nyfiken.

När den andre spelar med, kan Edward inte göra något annat än att le. Kanske han flytt lite från ämnet, osäker på vad det han egentligen borde svara. Det är självklart att han också tyckte om det, för honom iallafall. Men osäkerheten kommer mer från om Derek bara tyckt om kroppskontakten, eller om han genuint tycker om Edward. Han har aldrig brytt sig om det förut, förhållanden har aldrig varit en tanke, men nu, nu är han rädd för att bli sårad. Och Edward vågar inte fråga Derek heller. Han sväljer tyst, låter blicken glida över Dereks glada ansikten på de upphängda bilderna. "Du vet, du förvånar mig allt mer," påpekar han, syftandes på rummet.
När den andra sjuttonåringen frågar om karaten, försöker han inte ens gömma förvånaden. "Jag gick," börjar han. "Nu lär jag ut på sidan om, rena helvetet ska du veta," tillslut bestämmer han för att svälja sin stolthet och går fram till Derek. Låter sin hand försiktigt glida upp mot dennes kind, stryker tummen försiktigt över den. "Jag gillade det också."

"Gör jag?" frågar Derek, döljer nätt och jämnt sin belåtenhet och ler överlägset mot den andre sjuttonåringen. Eddie verkar dock se till att ersätta det malliga leendet mot en djup rodnad och en osäker min när Eddie placerar tummen på hans kind, stryker över den över kindbenet på honom.
Derek andas in, darrigt nästan, och han hoppas för Eddies skull att hans andedräkt inte luktar illa.
"Då har vi något gemensamt", muttrar den längre och vill genast sparka sig själv. Vem säger ens så?

Edward granskar förändringen på den andres ansiktsuttryck, hur det malliga, lite överlägsna leendet så snabbt blir till en osäker blick. Lite som magi. Sjuttonåringen skrattar tyst, inget hån i rösten, bara ett skratt som grundar sig i tanken med hur olika ansiktsuttryck den andre kan visa upp på ett par sekunder. Edward tycker om dem både och, både den överlägsna, lite mer dominanta och den osäkra. Varför vet han inte.
"Jag har bara en fråga," börjar han och låter sin blick glida undan från den andres, vågar inte titta på honom. Även det är något nytt, hur Derek kan få Edward att så gärna vilja sjunka genom marken. "Du och Mason.. är ni bara vänner, eller något annat?"

Frågan är nästan skrattretande, men Derek skakar bara på huvudet.
"Komplicerat", börjar han. "Alltså, inte på det sättet. Jag.. vi typ strulade på en av hans fester, vi körde snurra flaskan."
Derek vill nästan slå sig själv för hur dumt det låter - men sanningen är sanningen. "Alltså jag gillar inte honom. Inte sådär. "
'Jag gillar nån annan' håller på att slinka ur honom, men han hindrar sig i sista sekund.
Derek låter sin hand lägga sig på Eddies midja, den andra placerar han på dennes axel. "Varför undrar du?"

Svaret gör Edward aningen vemodig, han har ingen aning om varför. Blicken vilar på golvet, kluven över vad han ska säga letar han efter ord i bakhuvudet. Bilderna från kvällen han följt med Derek till Mason, plus faktumet att de strulat.. det ger honom en bitter känsla, en känsla han starkt ogillar. Fan, han hatar det. Edward saknar tiderna då avundsjuka var något helt främmande, och folk kunde röra honom utan att han skulle ha någon annan, Derek, i huvudet.
"Men.. du vet inte om han gillar dig, på det sättet?" undrar han och låter sin hand lämna Dereks kind, låter den vila mot hans nacke istället. När Edward sedan känner Dereks hand vid sin midja, och den andra på sin axel, kan han riktigt känna hur hjärtat ökar takt. Och det är inte förrän då han vågar låta blicken möta den andres. "Jag avskyr när folk är otrogna och.. ni verkar vara en hel del närmre än vänner."

Derek skrattar till, halvhjärtat och kort.
"Den saken är oklar för mig", berättar han, låter sig ta friheten att studera Edwards i princip helt felfria ansikte. De mörka ögonen, märker han, vilar på honom för en gångs skull. De lila lockarna hänger över dem och Derek lyfter, till sin egen förvåning, handen och stryker bort dem.
"Jag och Mason... vi är inte tillsammans eller på g, och vi ligger definitivt inte", klargör han. "Vi... har bara en annorlunda relation, men det är inget.. sånt."
Derek vill än en gång fråga varför Eddie undrar, och samtidigt känner han sig lite förolämpad. Trodde Edward att han var otrogen?