Criminal love PRS rollspelargärna och Emma07

Okej

Aaron hade övernattat hos sin mormor och morfar, hade behövt lite tid att bara tänka och själv smälta lite vad dem sagt. Men nu var han äntligen påväg hem igen, klev snart in i huset igen.

Hon hörde dörren öppnas och svalde hårt, skulle hon hälsa eller var han sur på henne?
- jag är i köket ropade hon bara innan hon satte upp håret i en knut och började hälla i pasta i det kokande vattnet.

Aaron drog av sig skor och jacka och gick in mot köket, lite osäker men han måste prata med henne.
"Hej", sade han och log lite, suckade lätt.
"Vi måste prata. Jag vet att jag kanske reagerade starkt igår, men jag var upprörd efter vad som hänt på jobbet och hos läkaren. Och jag borde ha berättat det direkt, men så var du redan så nere", sade han.

Hon höjde med ögonbrynet och lutade sig mot diskbänken
- ja du reagerade ganska starkt, berätta vad som hänt sa hon och bet sig i läppen, skulle han komma med dåliga nyheter nu? Hur skulle hon reagera då? Som han gjort igår eller som hon ville att han skulle reagerat.

Aaron såg på henne och suckade.
"Jag vet, men jag hade en del anledning till det. Det blev lite för mycket när det var problem med dig med", sade han, lutade sig lätt mot dörrkarmen och funderade på hur han ens skulle kunna säga det här bra.
"Jag börjar med det minst dåliga. Vi hade väl väntat det, men jag fick bekräftat idag att jag inte kan vara ute i fält igen med mina lungor, dem tål ingen rök alls igen efter att ha fått in så mycket innan. Vi har fått ganska stram budget för nästa år från kommunen, så dem kommer behöva göra nedskärningar. Och eftersom jag är rätt värdelös där nu kommer jag vara en av de första som får gå", sade han tyst, självklart gjorde det ont att han skulle förlora sitt drömjobb på grund av det här. Men ändå var det inte det värsta riktigt.

Hon svalde hårt och nickade sakta. Hon tog mjukt hans hand och kysste den innan hon såg upp på honom.
- och vad är det värsta? Säger du att du är döende så kommer jag slå ihjäl dig sa hon tyst och smekte hans hand mjukt. Hon ville att han skulle bli frisk och hon visste hur ledsen han var för att han skulle förlora det jobbet som han verkligen tyckte om och som ville ha.

Aaron kramade lätt hennes hand, kände nästan ett stygn av skuld utav hennes ord - uppriktigt sagt så hade han ingen aning. Det kändes bara som om det blivit alldeles för mycket på en och samma gång, och han visste inte ens hur han skulle ta all information - allt hade bara kommit på en dag.
"Det hoppas jag verkligen inte," sade han tyst och tog ett djupt andetag.
"Dem hittade nån slags liten missbildning eller bula vid lungorna. Dem vet inte vad det är ännu, har vi tur är det "bara" något som blivit av olyckan och inget allvarligt. Men dem trodde det kanske kunde vara cancer", sade han tyst, läkarna hade varit långt ifrån säkra ännu men ändå förvarnat honom för att det skulle kunna vara det.

Hon stirrade på honom och släppte hans hand, vad var det han stod och sa? Det kunde verkligen inte vara sant, han måste ljuga som någon form av hämnd.
- och du tyckte att jag höll saker hemliga för dig? Sa hon tyst innan hon nästan bokstavligt talat slängde sig runt halsen på honom och kramade om honom med huvudet mot hans bröstkorg och lyssnade till hans andetag.

Aaron blev genast lite orolig då hon släppte honom, orolig för att hon skulle ta det dåligt. Han skakade på huvudet åt henne.
"Jag fick reda på det medans jag var iväg, och skulle prata med dig när jag kom hem - det är ju inte direkt nåt man tar på telefon. Och så hittade jag dig sån när jag kom, jag kunde inte berätta det då", sade han uppriktigt, hade varken haft läge eller hjärta till att göra det. Han lade genast armarna omkring henne, lutade ansiktet emot hennes hår.

Hon nickade sakta och kysste hans läppar mjukt medan hon smekte hans kind försiktigt.
- du får inte dö, hör du det? Sa hon tyst med en stämma som var rädd men samtidigt bestämd, som om hon ville övertyga sig själv men även honom.