Prinsen (sjätte året)

Trezzan


Mintygirl89 


96hpevanescence




Kapitel 53 - Torn

Åsynen av kvinnan påminde mig om det uppdrag jag så starkt önskade genomföra. Det rådde ingen tvekan om att det här måste vara den Dödsätare som rösten i mitt huvud syftade på. Men hur förnuftigt var det egentligen att lyssna till en sådan röst? Ett ögonblick av klarsynt tvivel gjorde mig alldeles kall. Å andra sidan kunde det väl aldrig vara fel att försöka avväpna någon på fiendesidan? När kvinnan riktade hela sin upprörda uppmärksamhet mot Fenrir, sökte jag hennes trollstav med ögonen. Det skulle kunna gå… men hur skulle vi göra sedan, med alla de andra? De var två stycken förutom henne, korta och satta men snabba i rörelserna och kusligt lika varandra.
“Att du aldrig kan lägga band på din blodtörst, Fenrir”, fnös kvinnan föraktfullt och såg på den gamle varulven med avsmak. “Vi har våra klara order om vad vi ska uträtta här, samt vilka vi ska låta vara.” Hennes röst hade något förnämt över sig, men handen som kramade om trollstaven var mager och kinderna tärda. Jag fokuserade ögonen på staven, bara för att genast slungas någon meter bakåt. Hon bevärdigade mig inte ens med en blick.
“Tänk inte ens tanken att försöka något”, sa hon kyligt. “För din egen skull.” Riktad mot Fenrir fortsatte hon: “Håll dig på mattan.” Han morrade men gjorde ingen ansats att sätta sig emot. Hon knyckte på nacken och vinkade fram de två korta Dödsätarna som stått och trampat bakom henne. “Skynda på. Pojken har varit där uppe alldeles för länge nu.”
“Draco!” Elli tycktes få energi och gjorde ett försök att smita förbi men blev infångad av en av de tjocka små Dödsätarna, en liten kvinna som hade ett elakt flin i sitt runda ansikte. “Åh nä, så lätt kommer du inte undan!” Hon nöp Elli förtjust i armen. “Vart hade du tänkt ta vägen då? Springa och hämta en liten lärare kanske?” Hon fnissade.
“Jag har redan en lärare med mig!” fräste Elli och knyckte med huvudet åt mig till. “Vänta ni bara.” Rädslan rusade genom hela mitt system när samtliga Dödsätare betraktade mig för en kort sekund, dock med mycket svalt intresse.
“Bah!” fnös kvinnan. “Vad skulle hon kunna göra?” Elli såg trotsigt på henne. Varmt bruna ögon mötte kyligt blå, när den yngre och den äldre betraktade varandra, båda med styrka och envishet. Så sa Elli långsamt: “Miriam räddade precis mitt liv.”
Den magra handen greppade nästan omärkligt lite hårdare om trollstaven. Kvinnan såg på Elli med ett sammanbitet uttryck. Så kröktes hennes läppar i ett föraktfullt leende.
“Vad skulle du upp till pojken och göra?” frågade hon kallt. “Jag har uppenbarligen underskattat din intelligens. Att du fortfarande inte har fattat vad det här rör sig om!” Hon skrattade till, kort och hårt. “Då måste jag tyvärr delge både dig och din lilla fröken här en obehaglig sanning. Draco är en av oss.”
Jag böjde sorgset på huvudet, men Ellis ögon blixtrade till av ilska. “Nej!” skrek hon och kastade sig framåt som för att slå till kvinnan. Dödsätaren höll henne dock tillbaka. “Ni ljuger!”
“Gör jag?” Den mörka höjde på ögonbrynet. “Eleonora…” Elli hajade till vid ljudet av sitt fullständiga namn. “Du kommer att upptäcka att vi har rätt”, fortsatte kvinnan med saklig röst. Hon såg alltmer svartvit ut och förde mina tankar till Severus när han spelade sitt spel. Märkligt berörd såg jag från henne till Elli som ilsket vred sig i Dödsätarens grepp. “Det är lika bra att du håller dig borta från den pojken”, konstaterade kvinnan och nickade mot trappan. “Alecto, du kan släppa henne. Vi måste fortsätta.” Så fort Alecto lydde, trängde sig Elli förbi dem och rusade uppför trappan.
“Var det där verkligen så klokt, Jessica?” muttrade den andre Dödsätaren och fick ett gläfsande medhåll av Fenrir, som lystet spanade uppåt tornet.
“Jag vet vad jag gör, Amycus. Kom nu, allesammans, och håll er i skinnet.”



Jag stirrade på de svarta gestalterna som försvann uppför den branta trappan utan att så mycket som bevärdiga mig med en blick. Alecto viftade visserligen pliktskyldigast med staven åt mitt håll, men hejdades av Jessica: “Bah! Slösa inte dina gnistor. Hon är fullständigt harmlös.”
“Men…”
“Vi är klara där uppe långt innan hon ens har hunnit skvallra.”
Hennes ord fick mig att flämta till. Jaså minsann? Jag var så ofarlig att det inte ens var värt att förhäxa mig. Men det fick mig också att inse en sak: om jag skulle kunna uträtta något praktiskt här, måste jag följa dem. När den sista svarta manteln försvunnit uppför trappstegen smög jag mig alltså efter. Virvlande damm efter de svartklädda föll genom luften och landade framför mig på de branta, höga trappstegen.

Jag skulle fara med osanning om jag inte erkänner att rädslan påverkade hela kroppen och att alla instinkter sa åt mig att vända om. Kalla regndroppar träffade mig från det läckande taket och trots tornets höga belägenhet luktade det starkt av unken källare. Men det gick helt enkelt inte att ge efter för dessa primitiva rädslor. Jag skulle inte kunna leva med mig själv utan att ens ha gjort ett försök. Strida. Avväpna henne. Tänk vilken stolthet att äntligen ha uträttat något. Men det bästa måste ju vara att försöka smyga sig på dem, annars skulle de bara vifta bort mig med någon nonchalant magi. Med bultande hjärta kikade jag upp över sista trappsteget och såg dem stå där alldeles stilla och speja utåt bröstvärnet. Var fanns Elli?

Först efter några evighetslånga sekunder fick jag syn på ett mörkt bylte som rörde sig vid väggen. När jag skärpte synen såg jag att det var Elli, som omtöcknat famlade efter sin trollstav. De måste ha förhäxat henne. Hon var tillräckligt hotfull för dem… men mig hade de bara låtit gå… vänta, hur kunde jag ens tänka på mig själv nu? Vilken möjlighet hade jag att hjälpa Elli - och Draco, som tydligen befann sig där ute? Nu kunde jag uppfatta hans röst, ganska hög och gäll i regnets smattrande.
“Jag har inga alternativ!” sa han och rösten var som ett nödrop. “Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.” Hon ryckte till i sitt hörn. “Jag måste”, fortsatte Draco och förtvivlan i hans röst var fruktansvärd att höra.
“Du har fortfarande alternativ, Draco. Tänk efter nu.” Den andra rösten var svårare att uppfatta men det var ändå ingen tvekan om vem det var. Vad i all världen gjorde Dumbledore där ute? Och var fanns i så fall Harry? De hade ju lämnat skolan tillsammans.
“Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och jag såg hur en av Dödsätarna tog ett fastare grepp om sin trollstav. “Jag har inget annat val”, fortsatte Draco. “Jag har redan dödat… jag kan inte…” Dödsätarna kastade blickar sinsemellan och Elli hajade till igen. Hon tycktes fortfarande kämpa mot förhäxningen. Vem hade Draco dödat? Och vad var det han trodde att han måste göra?
“Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” Dumbledores röst hade sitt vanliga, orubbliga lugn. Det blev tyst några sekunder. Så kom det räddhågat, men lika orubbligt, från Draco: “Jag måste göra det här.”
“Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. “Du kan skatta dig lycklig att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
“Nej, det kan ni inte.” Den tunna rösten dog bort i regnet. “Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det… annars kommer jag att dö… jag har inget… val…” En dov åskknall hördes och som alltid kurade jag instinktivt ihop mig av rädsla. Severus. Tänk att ha fått vara djupt insluten i hans mörka famn, där ingen fara fanns, istället för att befinna sig här på avgörandets brant. Jag kände igen min egen rädsla i Dracos röst.
“Jag har ju kommit så här långt trots allt”, sa han sakta. “De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven. Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.” Vad menade han? Stod han där ute och riktade en trollstav mot Dumbledore? Som i sin tur sa att Draco inte var någon mördare? Men då… då…
“Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. “Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.” Det blev tyst några sekunder och jag såg att samtliga Dödsätare gjorde sig beredda. Hur skulle jag kunna avväpna dem? Så fort en attackerades skulle de andra oskadliggöra mig på nolltid. Om ändå Severus varit här. Du har alltid tyckt om att bli omhändertagen, Miriam. Det är bara att erkänna. Men nu är det dags att klara sig själv. Du har kraften från älvorna. Den är till för att användas. Men hur skulle jag göra det rent praktiskt? Även om jag mot all förmodan lyckades med Jessica skulle de andra…
“Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.” Det var Dumbledore igen. Och nu blev det alldeles tyst där ute. Det hördes en svag snyftning från Elli.
“Han sänker staven!” väste Amycus. “Vi måste ingripa.”
Hela golvet gungade när de vräkte upp dörren för att rusa ut på bröstvärnet. Det var nu eller aldrig. Kvinnan, Miriam. Sikta på trollstaven.
“Nedra unge att vara i vägen!” hördes en av Dödsätartvillingarna och i ögonvrån såg jag Elli träffas av ännu en förbannelse, så stark att det slog rykande gnistor om den. Hon slungades ut på bröstvärnets golv. Jessicas trollstav, Miriam. Och som genom ett under, trots att jag knappt såg den i mörkret, träffades den av kraften och for iväg i hörnet.

Jessica vände blixtsnabbt på stället. Mitt i allt tumult möttes våra ögon. Och plötsligt såg jag, till min förvåning, att bakom det isblå fanns en enorm trötthet. Hon suckade djupt.

I nästa sekund låg jag lamslagen på marken.

Vad hade jag trott egentligen? Att jag skulle rå på en Dödsätare? Hon hade kallat tillbaka staven som ingenting och inte ens behövt uttala besvärjelsen högt. Mitt hjärta dunkade som besatt av paniken som lamslagningen framkallade. Jag försökte minnas övningarna från DA: räkna ner, förtrollningen kommer att släppa, gradvis kommer den att upphöra, räkna ner igen… men så bröt sig händelserna igenom och fångade min uppmärksamhet.
“Dumbledore gick i fällan!” hördes en jublande röst. “Bravo Draco, bravo!” Även Dumbledore själv talade, lugn som alltid, möjligen med en viss trötthet i rösten. Vad gjorde han här med Draco? Och var fanns Harry? Jag uppfattade inget tecken av honom. Förutom rektorn var det Dödsätarna som stod för konversationen. “Men du vet ju hur mycket jag gillar barn, Dumbledore.” Jag rös till vid ljudet av Fenrir Gråryggs röst. “Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”, svarade Dumbledores trygga röst. “Och jag är nog också lite chockad över att Draco bjöd in en sån som du till skolan där han har sina vänner.”
“Det gjorde jag inte!” Nu var det Dracos röst, full av motvilja, som bröt igenom regnet. “Jag hade ingen aning om att han skulle komma!” Förtvivlan i hans uttalande var så uppenbar att jag knöt händerna och upptäckte att rörligheten började återkomma. Konstigt nog verkade inte Jessica ha använt någon starkare förtrollning på mig. Hon trodde väl inte att det behövdes och det hade hon nog dessvärre rätt i. Tårar av frustration bröt fram i ögonen. Hur skulle jag kunna hejda vad det nu än var som skedde där ute? Jag borde ha tagit risken och kallat på hjälp istället.

Och precis när den tanken for genom min darrande kropp hörde jag de välbekanta stegen i trappan, snabba och smidiga. Jag lyckades resa mig på armbågarna precis när den kära, mörka gestalten dök upp i spiraltrappan under oss. Aldrig hade jag blivit lyckligare av att se Severus svarta blick, som nu mötte min över det dammiga golvet. De oändligt älskade ögonen, som jag utan tvekan skulle låta skåda in i det mest dolda av mina djup, och som nu vaksamt spejade omkring sig, för att se var hjälp behövdes.

Situationen var räddad.

OMG OMG OMG TÄNKT ATT JAG FÅR VARA FÖRST ATT KOMMENTERA!!!!! JAG DÖR HÄR BORT1!!

Du ska veta, att det här var bland de få kapitlen i DM som jag var riktigt nöjd med. Ich det här är tio ggr bättre, men jag är inte ens lite förvånad. Det här är magi på riktigt, fan va grym du är!

Du är min fina, bästa Avis!

Och jag beundrar dig.

Att få skriva tillsammans med dig, vara en del av detta är underbart. Tack snälla för det!

Alltså, du vet, jag förflyttas sex år tillbaka i tiden när jag själv skrev det där kapitlet.

Du fångar allt så jäkla bra!

Hur kan jag inte ha haft med Mirre? Hon är så självklar nu!

Även Jessica. Hur du fångar henne, hur hon moderligt säger till Elli att hon ska hålla sig borta från Draco. Omtanken som ändå finns där någonstans, djupt inne.

Och hur Mirre verkligen försöker, frustrationen över att hon inget kan göra, att dem inte ens gör någon ansträngning att förhäxa henne.

Hur värdelös hon måste känna sig...

Sen hur han sänker staven efter att D sagt det där om Elli, det är så klockrent och helt perfekt. Jag är mållös!!

Ditt bästa kapitel hittils. Kan inte säga mer! Du får en lååång utläggning av mig i discord sen!

kan inte vänta... Hur kommer Mirre reagera när Snape dyker upp?! Vi båda vet ju... Oj oj oj.

Det här är så jäkla bra bara!!! DU ÄR BÄST AVIS. And u are mine

Å gud stackars Miriam, hon tror att Severus är där för att rädda dagen och i stället så....
Undrar hur hon reagerar.
Visserligen sa Sev en gång till henne att allt han gör ser på Albus samtycke.
Men ändå

Åh, gode Gud! Så spännande kapitlet var! Och Jessica har trätt fram! Vad ska Sirius säga, när/om han får reda på det?! Okej, det är ännu en sak att fundera på. Nu på slutet blev det en cliffhanger. Vi vet alla vad som ska hända. Dessvärre tror ju Miriam att situationen är räddad, fast jag känner en tung atmosfär. Det känns oroväckande, eller vad man ska säga.
Nu har Elli fått veta hur det ligger till. Hon kommer att vara upplöst i tårar.

Tips:

“Alecta, du kan släppa henne. Vi måste fortsätta.” Så fort Alecta lydde uppmaningen trängde sig Elli förbi dem och rusade vidare uppför trappan.

Jag tror jag skulle vilja ta bort några ord, sätta dit ett komma-tecken och gärna se till så att Elli har någon känsla när hon rusar iväg.


Så fort Alecta lydde, trängde sig Elli förbi dem och rusade uppför trappan. (Om du vill lägga till vaad Elli har för känsla/ansiktsuttryck, får du bestämma själv hur du vill ha det. )

Superbra kapitel i övrigt, och jag kommer gå som på nålar till nästa söndag.

Som du vet, så läste jag ju ditt kapitel på natten i lördags/söndags när jag var ute! Men jag lämnar en liten anekdot här med. ♥ Särskilt eftersom "jag" får vara med i detta kapitel! Även om jag börjar misstänka att det Miriam sett i sina drömmar, hennes intuition, kanske inte alls är Jessica Raven utan en annan mycket smal, mörkhårig, kvinna... hMmmmm kan det vara så?

Hursomhelst är jag djupt fascinerad av Miriams karaktärsutveckling som bara fortgår och fortgår och som naturligtvis kommer att byggas upp ännu mer, ännu starkare, i framtida kapitel!!! Jag känner igen mig i hopplösheten i att försöka sitt bästa, försöka åstadkomma någonting bra och inte förlita sig på andra men att misslyckas totalt... (Eller delvis, men ändå känns det som ett TOTALT misslyckande, om du förstår mig rätt!) Och som du redan vet så gillar ju jag att kunna sammankoppla det jag läser med känslor jag själv känner. Att få vara en del av texten, känna igen sig!

Nåja... Jag utlovar bättre och fylligare kommentarer inom snar framtid. Men just nu...? Orken är låg. ♥

Det är tack vare dig och Elzyii jag har ett uns av ork inatt!

AAAAAH, jag dör vad spännande slut! Och lite hjärtskärande om Severus uppdrag är detsamma som i boken... Det återstår att se helt enkelt

Men superbra som vanligt ♥ Känner verkligen med Miriam ich hennes frustration! Men hon kan ju ändå vara stolt att hon avväpnade en dödsätare (Trezzans Jessica va? Har de fanficsen på min to-do list!). GO MIRRE!



Längtar till imorn!

Ny story på forumet! Att Skapa Ett Liv av Trezzan. Jag njöt och fangirlade varenda rad i första kapitlet! Samma universum som Skam och Prinsen.

Elzyii


Nepflite


Mintygirl89 


96hpevanescence


Trezzan




Kapitel 54 - Avgörande

Severus såg sig omkring i de dammiga hörnen, som för att försäkra sig om att ingen dolde sig där. Så vände han sig åter mot mig och jag kände hur förtrollningen, mjukt som en smekning, lämnade kroppen.
“Miriam”, viskade han. “Stunden är inne. Och nu måste du minnas vad jag sagt. Allt är planerat. Försök gömma dig och ta skydd.”
Jag skakade på huvudet och han insisterade inte. Så lade han en av de vackra, smidiga fingrarna över munnen i en tystande gest. Jag kunde inte ta ögonen från honom. Severus.
“Jag förstår inte ens varför Mörkrets herre vill se dig död, Dumbledore”, hördes Jessicas hårda röst utifrån bröstvärnet. “Men vi ska inte göra honom besviken. Nå, pojke, tänker du göra något?”
Och äntligen föll den sista pusselbiten på plats. Jag förstod vad som var på väg att ske där ute, även om det var obegripligt varför det skulle hända på det sättet. Du kan hjälpa till, Miriam. Använd din kraft från älvorna och avväpna henne. Men vore det inte klokare att i så fall försöka avväpna Draco? Och nu, när Severus hade befriat mig, fanns det ingen förtrollning som hindrade. Det känns att hon är nära dig, Miriam. Gör det nu.
“Gör det nu, Draco!” hördes som ett eko i mitt huvud en av Dödsätarna, men i detsamma kom ett brak nerifrån och någon skrek: “De har blockerat trappan! Reducto, REDUCTO!” Severus kramade hårt om trollstaven, beredd, samtidigt som vi hörde Fenrir morra där utanför: “Jag gör det!” och ett blixtrande blått ljus, åtföljt av en smäll. Severus tog några snabba steg mot öppningen och jag var inte sen att följa efter.

Fenrir hade slungats med huvudet före in i bröstvärnets mur och sjönk vacklande ihop mot väggen. Elli halvlåg en bit därifrån, även hon med vinglande rörelser men i färd med att resa sig upp. Hon kramade sin trollstav hårt mellan fingrarna och stannade till i steget, medan hon alltjämt svajade som i yrsel. Draco stod, med två Dödsätare på var sin sida, vänd mot Dumbledore som tog stöd mot muren, uppenbart fysiskt försvagad. Trollstaven darrade i Dracos hand, som hängde slappt vid hans sida.
“Gör det nu Draco, eller flytta på dig så att någon av oss kan…”, började Alecto. I detsamma hördes ytterligare tumult långt ner i spiraltrappan och plötsligt stormade Severus rakt ut på skådeplatsen. Jag följde långsamt efter, påverkad av den kraft som alltid drog mig mot honom. Severus såg sig dock inte tillbaka, och tog ingen notis om varken Dödsätarna eller ungdomarna, men alla backade ändå undan för honom. Draco, nu med trollstaven totalt passivt hängande i handen, stirrade chockat på sin mentor.
“Snape, vi har ett problem. Pojken verkar inte kunna…” Severus viftade bara bort Amycus, som trots det fortsatte: “Vi måste nog ordna det i hans ställe…”
Severus svarade inte nu heller. Han såg bara på Dumbledores ihopsjunkna gestalt och hans svartvita ansikte var tillbaka, men med ett uns av vemod, som om han betraktande en dödligt sjuk. Så - för ett ögonblick så kort att kanske bara vi två märkte det - såg Severus på mig. Men innan jag hann reagera hade han vänt ögonen tillbaka mot rektorn, och nu var de fyllda av oförställt hat. Det var så länge sedan jag hade sett hans ansikte sådant, att jag glömt att det uttrycket existerade. Med begynnande rädsla såg jag från honom till Dumbledore, som endast såg vädjande ut.
“Severus”, sa han med mild röst. “Severus… jag ber dig…”
Då höjdes den älskade handen med sina smidiga fingrar och med samma precision, med vilken den flera gånger räddat mitt liv, riktades den nu rakt mot Dumbledore. Andlöst åsåg jag Severus nästa drag.
“Avada Kedavra!”
En grön blixt sköt ut från trollstaven och träffade Dumbledore rakt i bröstet. Hela tornet lystes upp av ett starkt skimmer. En kort sekund svävade den gamle mannen i luften under Mörkrets märke, som dominerade himlen, men sedan föll han som i ultrarapid bakåt över bröstvärnet och försvann - oåterkalleligt - mot marken.



Skriken som steg mot himlen kom från urtiden, en smärta långt bortom mänskligt förstånd. Det fanns bara ljudet som slet sin väg ur strupen och blandades med de andra. Som i ultrarapid såg jag Elli komma springande och luta sig över kanten med tomt greppande händer och tårfyllda ögon. Bakom henne syntes Dracos chockade ansikte och hans hand som krampaktigt kramade en kedja om halsen. Sedan hördes ett avgrundsvrål som jag ett ögonblick trodde kom från mig själv, innan jag blev medveten om Harry, som plötsligt fanns där med oss på bröstvärnet.
“SNAPE! Han litade på dig! Jag litade på dig, Snape!”
Och smärtan i Harrys röst var mer än någon människa kunde bära, och det var omöjligt att ta ögonen från hans tårdränkta ansikte, för inte till något pris som helst förmådde jag just då se på Severus. Då skulle jag fatta eld och förtäras. Hans röst gick som glödande kedjor genom mig: “Skynda er, vi måste iväg!” Dödsätarna började röra sig från platsen, ett virrvarr av svarta, böljande tyger - sorgens förtvivlade vingar. “Draco, kom nu!”
“Inte så snabbt, Severus.” Lupins röst? Blandad med Harrys: “JAG LITADE PÅ DIG, DIN ORM! JAG... JAG SKA…” Tumult, sorgens flaxande svarta korpvingar, rösterna som försvann utför spiraltrappan och ropen av förbannelser som skallade nere i slottet.

De var borta.

Severus hade försvunnit. Ögonblicket, mot vilket allt lett fram, var slutligen här. Och precis som han förutspått tvivlade jag på det mest fruktansvärda sätt. Severus hade ju sagt att alla hans handlingar skulle ske med Dumbledores totala samtycke.

Men han hade precis dödat Dumbledore.

Mot Avada Kedavra fanns ingen bot, ingen undergörande essens eller läkande trolldom. Den människa jag älskade och ville bli ett med, till den grad att jag låtit honom läsa av mitt allra innersta, var kapabel att avrätta effektivt och utan tvekan - för att sedan lämna mig i ovisshet. Det genomdränkta stengolvet var iskallt mot mina knän men det hade ingen som helst betydelse. Bara skriket från urtiden existerade, gråten över det som inte gick att stå ut med.

En svidande känsla mot min kind var patetisk i jämförelse med smärtan, men örfilen väckte mig ändå från skrikandet och jag såg upp i Jessicas ansikte, vackert men utmärglat och hårt som stenstatyerna.
“Ta dig samman, om livet är dig kärt.”
“Det är det inte”, rosslade jag och i det ögonblicket kändes det faktiskt så. För första gången någonsin önskade jag mig på allvar bort från existensen.
“Du vet inte vad du talar om”, avgjorde Jessica och såg sig rationellt omkring på platsen. Stålet i hennes ögon blänkte ikapp med silverkorset. “Håll dig nu stilla, så slipper du bli förhäxad. Något säger mig att du inte är så förtjust i det.” Jag stirrade på henne, förvånad över att hon visste men samtidigt likgiltig, förlamande oberörd inför hur allt nu skulle fortsätta.
“Accio!” Två kvastar lösgjorde sig omedelbart från väggen, där de stått lutade, och stannade svävande framför oss. Vid åsynen av dem kände jag en enorm trötthet skölja över mig. Vad var meningen med det här? Hon är nära dig nu, Miriam. Du kan besegra henne. Jag ruskade bara på huvudet för att bli kvitt den inre rösten. Vad tjänade det till att kämpa längre?
“Sätt dig på den ena”, befallde Jessica. “Och håll fast, även om jag binder den till att bära dig.” Jag började håglöst resa på mig, även om kroppen kändes som sten.
“STOPP! Vad tänker du göra?” Ellis röst skar plötsligt genom regnet, och jag såg henne resa sig från muren över vilken hon hängt, stirrande ner i mörkret efter Dumbledores kropp. Nu gick hon med stadiga steg mot Jessica, med glödande Gryffindorblick och trollstaven höjd. Det lockiga håret låg i genomvåta vågor längs hennes kinder, när hon till synes utan fruktan närmade sig den äldre kvinnan, vars mörka hår också ringlade sig som blöta ormar över den svarta kåpan. Deras ögon möttes ett ögonblick innan en röd blixt sköt ut från Ellis stav och lika snabbt studsade tillbaka.
“Du kan inte vinna den här striden, Eleonora”, sa Jessica nästan mjukt, men sekunden därpå hade hon puttat upp mig på kvasten med hårdhänta rörelser, och själv äntrat den andra.
“Elli”, mumlade jag hjälplöst och det faktum att hon hade försökt rädda mig bröt sig igenom apatin. Till och med genom de suddiga tårarna kunde jag urskilja hennes frustrerade ansiktsuttryck och hur Draco fortfarande kramade kedjan om sin bleka hals. De två var de enda som nu fanns kvar på bröstvärnet, övergivna. Två genomdränkta gestalter som långsamt blev mindre och mindre när kvastarna med mig och Jessica lyfte från slottet och flög genom regnet ut i den okända natten.

ADFGHKLKDAASJJHAKDHLA

Alltså, det här var jag inte förberedd på! Bland de bästa överraskningar jag någonsin fått i en bok, och plot twist!

Samtidigt tvivlar Mirre över det dåd som Snape utfört - om det var planerat eller ej. Kanske blir det mer svar i nästa kapitel? Eller kommer det vara dramatiskt därinnan?

Oj vad händer nu då?
Kommer den där Jesssica att föra henne till mörkrets herre eller kommer någon att rädda henne?

Så reagerade jag när jag lästa kapitlet i morse! Nu har alla pusselbitar fallit på plats! Nu vet vi vad Malfoy hade för uppdrag, och att Snape tog över! Huuu! Det är så himla otäckt! Jag undrar förresten vad det är för kedja Malfoy har om halsen. Hm... det känns som om jag har missat något, men vi får kanske reda på det vid senare tillfälle!
Oj, nu känns det som om Miriam blir kidnappad, eller vad man ska säga! Undrar hur det ska gå. Vad kommer Jessica att göra med henne? Hur ska det gå? Hur ska det gå?! Nå, vi har båda avslutat våra kapitel på ett spännande sätt den här veckan, så nästa vecka får vi se hur det går! Ska bli så spännande! Jag längtar redan till nästa söndag, som du, och de flesta läsare längtar till på fredag, när det gäller "Tårar från himlen"!

Jag märkte inte ens att du hade stava fel på Alecto, men det är kul att jag kan vara till hjälp! I alla fall, eftersom det är kul att komma med tips, får du ett till, kanske fler. ♥

Fenrir hade slungats med huvudet före in i bröstvärnets mur och sjönk vacklande ihop mot väggen. Elli halvlåg en bit därifrån, också hon med vacklande rörelser men i färd med att resa sig upp.

Precis som förslaget du gav mig i fredags, skulle jag vilja byta ut det röda ordet, så upprepningar undviks, samt att ett ord byts ut, så det låter bättre.

Fenrir hade slungats med huvudet före in i bröstvärnets mur och sjönk vacklande ihop mot väggen. Elli halvlåg en bit därifrån, även hon med vingliga rörelser men i färd med att resa sig upp.

“JAG LITADE PÅ DIG, DIN ORM! JAG SKA…SKA…”

Jag skulle vilja ändra, så det låter mer naturligt.

“JAG LITADE PÅ DIG, DIN ORM! JAG... JAG SKA…”



Alla hans handlingar var ju sagda att ske med Dumbledores totala samtycke.

Meningen låter en smula skum i mina öron när jag läser texten högt. Se mitt exempel.

Severus hade ju sagt att alla hans handlingar skulle ske med Dumbledores totala samtycke.

Omedelbart lösgjorde sig två kvastar från väggen, där de stått lutade, och stannade svävande framför oss.

Om du ser den röda meningen, så skulle jag vilja ändra, så det låter mer naturligt.

Två kvastar lösgjorde sig omedelbart från väggen, där de stått lutade, och stannade svävande framför oss.


Vid åsynen av dem kände jag en enorm trötthet komma över mig.

Det röda ordet är väl egentligen inte fel, men jag skulle ändå vilja använda ett annat ord, så det känns naturligt.



Vid åsynen av dem kände jag en enorm trötthet skölja över mig.


Jag bara ruskade på huvudet för att bli kvitt den inre rösten.

Byt plats på de röda orden, så ser det, och låter, mer naturligt.

Jag ruskade bara på huvudet för att bli kvitt den inre rösten.


“Du kan inte vinna den här striden, Eleonora”, sa Jessica nästan mjukt, men sekunden därpå hade hon hårdhänt puttat upp mig på kvasten och själv äntrat den andra. En del av mig registrerade att det var Harrys Åskvigg som just nu kramades av mina blåfrusna fingrar.

Här vill jag också peta, så det låter naturligt.

“Du kan inte vinna den här striden, Eleonora”, sa Jessica nästan mjukt, men sekunden därpå hade hon puttat upp mig på kvasten med hårdhänta rörelser, och själv äntrat den andra. En del av mig registrerade att det var Harrys Åskvigg som just nu kramades av mina blåfrusna fingrar.


Nu kan det inte bli mer spännande! Nästa söndag får vi se hur det går, liksom nästa fredag med "Tårar från himlen"!