[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

”Kanske, kanske inte..vi får väl se”, mumlade Natsume och tillät en liten axelryckning att passera. ”Det hade väl för övrigt varit ganska konstigt om de låtit besvikna, eller?” Frågade han sedan och skrattade till. ”Om de nu inte uppskattade att jag var försvunnen i tre år, det vill säga. Men det tror jag ju inte att de gjorde direkt.” Nej, det skulle vara väldigt konstigt. Ungefär lika konstigt som om Hideo inte blivit utom sig av lycka om de slutligen fann hans syster - vilket nittonåringen inte tänkte släppa. Har man bestämt sig så har man bestämt sig, och heter man Natsume på det så är det omöjligt att bryta det hela. Japp.

"Om det är så att de inte kan hjälpa dig med maten Natsume," påbörjar Hideo medan han stylat de mörka lockarna innan han nickar för sig själv. Nöjd med sitt mästerverk. "Så kommer jag att hjälpa till så gott jag kan, jag lovar och det vill jag jättegärna göra." Han backar undan 8ch ställer sig framför sen yngre. "Kolla vad du tycker.."

Nittonåringen sneglade från Hideo till sina händer, fram och tillbaka. Det dröjde därefter ytterligare några sekunder innan han kom upp på fötter och vände blicken mot spegeln, bara för stt skyggt betrakta sig själv. Jo, det såg betydligt bättre ut än innan. Faktiskt mycket bättre än på bilden. Natsumes huvud föll lätt på sned i samband med att fingrarna försiktigt började pilla med lockarna.
”Det ser bra ut”, svarade han slutligen och log svagt. ”Bättre än på bilden, det var bättre att klippa upp det på sidorna”, fortsatte han förnöjt.

"Är det säkert? Om du inte är nöjd kan jag försöka fixa till det.." påpekar Hideo sanningsenligt medan ögonen scannar ansiktet framför sig. Jo, den här vårsolen passar hans ansikte mycket bättre. Då han sett sjukt bra ut redan förut, ser han fullkomligt fantastisk ut nu. "Här, ge mig sina händer.. dags för dina naglar."

”Jag är helt säker”, försäkrade Natsume och kunde inte riktigt hålla sig från att himla med ögonen. Men kort därefter blev han genast allvarlig igen och slängde en hastig blick ner mot naglarna. Helt plötsligt var han inte så säker på att han ville bli av med dem längre. Det var ju nämligen då att allting annat var annorlunda helt plötsligt, och någonting ville han ha kvar. Om det var nu var naglarna, så fick det fan vara så.
”Ehm..jag tror inte att jag vill klippa dem”, erkände nittonåringen och fuktade nervöst läpparna. ”Kanske sen, men inte nu.”

Aningen förvirrat glider ögonen ner mot Natsumes tjocka, långa naglar. Hade han ångrat sig?
"Javisst." Säger Hideo och börjar städa undan allt hår som glidit ner över golvet. "Det är bara att säga till, okej?" Försiktigt stryker han en hand över de mörka, lena lockarna.

Säga till, eller möjligen göra det själv? Natsume var ju inte helt inkapabel, även im det defintivt var nästintill så illa. Långsamt öppnade han munnen för att påpeka detta, innan ögonen långsamt gled bort mot dörren. Förmodligen var han bara paranoid, men han kunde ha svurit på att han hört något. Det kom troligen utifrån, men ändå. Är man paranoid så är man och nittonåringen hade all rätt till att vara just paranoid.
”Hörde du någoting, eller håller jag på att faktiskt bli galen?” Mumlade han, mest för sig själv. Både och kanske? Det skulle nog inte ha förvånat någon.

Blicken glider direkt mot den stängda dörren, innan han ser tillbaka mot nittonåringen.
"Hörde vad?" Frågar han, alldeles ovetande. Det kan ha varit mycket som låtit. Eiji, en fågel, vinden.. Men kanske det varit Kotaro? I värsta fall kanske den äldre exet trött att Hideo skulle befinna sig vid skolan. Så att han kan ta sina saker. Eller så vill han sl0 till än en gång. Vem vet.

”Ljudet, uppenbarligen”, suckade nittonåringen och gjorde en grimas. ”Vad annars? På riktigt Hideo? Jag trodde att du var smartare än så”, fortsatte han med en liten fnysning, för att sedan skratta till. Han hade inte sagt det för att vara elak, utan mer som ett skämt. Eller väldigt taklöst skämt. Men, men. Tvekande tassade han tillslut fram mot den stängda dörren och gläntade på den, ögonen kisande och öronen spetsade. Natsume var bara lite vidskeplig av sig. Det var dock helt rättfärdigat, enligt honom själv. Hideo fick tycka precis vad han ville om det där.

"Efter som att jag inte visste vad det var för ljud, är det väl uppenbart att jag inte hörde det?" Frågar Hideo som inte uppskattar skämtet överhuvudtaget öppnar dörren utan att bry sig ett dugg, och glider ut förbi Natsume. "Tyvärr är jag inte lika paranoid som dig och lägger tanke på vinden. Men visst, jag kanske är helt dum i huvudet." Lättupretad? Åh ja. Men det borde den yngre ha lärt sig.