Rollspelare & Wolfy prs

Jason drog lätt undan sina läppar från hennes då hon knappt reagerade. Han smekte hennes kind och log smått.
"Förlåt att jag var så långsam." log han smått och kysste mjukt hennes läppar igen, nu när han fick kyssa henne så ville han inte riktigt sluta.

Leah mötte hans blick. Hans ögon var väldigt fina, precis som hela han var. Att det skulle gå så här hade hon inte trott men hon var glad över att det hände. Hon skakade bara på huvudet åt honom, tyckte inte att han behövde be henne om ursäkt för det, innan hon besvarade kyssen.

Jason log nöjt mot hennes läppar och la sin andra hand på hennes kind. Han avslutade kyssen efter ett tag och granskade henne lite snabbt.
"Du kommer garanterat vara min undergång." log han och drog handen över ansiktet. Han log smått och pillade med hennes hår.

Leah log mot honom. Trots att hon ville fråga honom om han betedde sig så här mot alla tjejer så ville hon inte förstöra stämningen. Det var inte värt det med tanke på att frågan kunde vänta till senare.

Jason fuktade sina läppar och kliade sig på bröstkorgen. Han bet sig på läppen och sträckte lite på sig.
"Är du klar snart?" undrade han och drack lite av hennes chailatte. Han rynkade på pannan, han tyckte inte alls att det var gott. Han grimaserade lite och tog en katt istället som han började klappa.

Hon fnissade till åt hans grimas över drycken, hon höll med honom om att den inte var särskilt god. Ändå drack hon av den eftersom han hade köpt den åt henne.
”Vi kan gå nu,” nickade hon och släppte ner katten som hade hoppat upp i hennes famn på golvet.

Jason la ner katten och tog påsarna. Han la armen om hennes midja och började gå ut från gallerian. Han log för sig själv och kysste hennes kind, kunde inte riktigt låta bli längre.
"Inget mer som du vill ha?" undrade han sedan och log mot henne. Han ville att hon skulle ha allt som hon ens kollade på.

”Jag har allt jag behöver.” Leah lutade sig lätt mot honom medan hon gick. Det var sant. Hon hade under de senaste åren allt mer lärt sig uppskatta de små sakerna i livet. Man visste aldrig när något gick förlorat. ”Hur länge kommer du vara borta?” Han hade ju inte sagt något om när eller hur länge och hon ville veta det så hon kunde förbereda sig för det redan nu.

"Jag ska åka iväg nästa helg, jag vill inte att du är ensam då. Har du familj eller nån vän du kan vara med då?" undrade han och låste upp bilen. Han la in påsarna och öppnade dörren åt henne.Han smekte hennes midja och kysste hennes kind.

”Jag kan säkert stanna hos Jessica.” Det borde inte vara några problem med den saken. Annars kunde hon alltid åka hem till sina föräldrar. Men ensam skulle hon ju också klara sig, vad skulle ens kunna hända henne på några dagar? ”Vad ska du göra?” ville hon sedan veta och lutade sig mot bilens huv.