[PRS] Step brothers

Huvudet faller på sned, låter lockarna falla över pannan. Edward försöker att urskilja vad det är den andre tänker, vad han tycker, men finner inget. Vanligtvis kan han läsa folk som öppna böcker, men av någon anledning är det annorlunda när det kommer till Derek. Om han vill att Edward ska gå därifrån eller om han vill att han ska stanna. När den andres fingerspetsar sträcker sig mot sina egna läppar, kan Edward inte undgå att följa dem med blicken, saknaden är alldeles för stor och krävande.
"Kanske," upprepar han och nickar lite på huvudet. Han vet inte riktigt vad han förväntat sig, klart inte Derek skulle säga om han vill att han ska stanna eller inte. Klart han inte vill det. Edward känner en viss besvikelse, tar tag i Dereks hand som vilar på läpparna innan han låter sina läppar möta den andres. I en liten mindre kyss den här gången. "Du borde kanske ta lite is på den där näsan," säger han och går därefter mot dörren.

”Det borde jag nog”, konstaterar Derek, andlöst. Han vill sträcka sig efter Edward, dra honom intill sig, kyssa honom igen och igen, men han gör det inte. Gå inte, vill han säga, men han gör inte det heller. Munnen verkar inte vilja forma de orden, och antagligen ser han ut som en idiot, stirrandes och utan att kunna säga något vettigt, men tillsist tar han i alla fall tag i Eddies hand, kramar om den. Kort, sedan låter han sin egen falla till sidan.
"Du borde kolla upp ditt bakhuvud", mumlar han tillsist, drar bak det bruna håret ur ögonen. "Det ser rätt illa ut."

Besvikelsen stiger för varje liten sekund. Varför Edward blir så besviken förstår han inte, det är riktigt fånigt av honom att hoppas att Derek vill ha honom. Blicken vilar på Derek i tystnad över axeln när han tar tag i Edwards hand, känner värmen stiga från den andres granna fingrar. Det är nytt, vanligtvis brukar han inte behöva bekräftelse, han brukar inte bry sig om folk gillar honom. Det är så många nya känslor som svämmar över i Dereks sällskap, och Edward vet inte hur han ska känna för det. Kanske det är bäst att hålla sig borta från honom, om han inte tycker om honom tillbaka. Att bli sårad och än mer besviken är inte något han ser fram emot. Edward släpper ut ett andetag när Derek låter händerna glida ifrån varandra, och vänder bort blicken från den längre sjuttonåringen.
"Det ska jag göra," är det enda han svarar innan han stiger ut ur det mindre rummet, stänger dörren efter sig bara för att möta Larissas nyfikna blick. "Jag tvättade bara såret."

Derek stannar kvar vid toabåsen tills Larissas och Eddies fotsteg och röster tonat bort. En snabb blick i spegeln säger honom att han ser ut i princip som han känner sig; de blå ögonen tindrar, kinderna är röda. Ett litet, drömmande leende kröker hans mungipor och än en gång finner han sina fingrar mot läpparna, försöker återkalla minnet av Eddies läppar mot dem.
Mobilen surrar till i hans ficka och han fiskar upp den; fem missade samtal från Mason, åtta från Liam och ett från Jacob. Derek pressar ihop läpparna innan han bestämmer sig för att ringa upp Mason.
"Herregud Derek, är allt bra? Vi börjar snart och-"
"Jag vet", svarar den andre, suckar. "Mason, jag är på toan. Tvättade näsan."
Sedan, innan den andra hinner säga något, lägger han på.

Edward kastar en sista, längtandes blick mot dörren till killarnas bås, innan benen tvingar honom bort därifrån. Det har aldrig känt så bra att bli kysst förut, och även om Derek inte verkar vara helt villig att prata om det, så skulle han inte ha något emot kroppskontakten igen. Helt ärligt kändes det underbart, och läpparna skriker efter den andras, vilket han tvingar sig själv att ignorera.
"Hur är det med dig? Du är alldeles rödflammig i ansiktet," påpekar Larissa med rynkade ögonbryn, stannar upp för att kunna ta en närmare titt på sin väns allvarliga sår. Edward harklar sig, blicken glider ner i golvet. Han vet att om han möter vännens ögon kommer han definitivt inte kunna ljuga,
"Tror jag håller på att bli lite febrig kanske.." viskar han och drar sig ifrån hennes grep, knackar på skolsysterns dörr.

Derek skjuter upp dörren till killarnas bås och börjar jogga åt motsatt håll Larissa och Eddie försvunnit åt.
Dels för att han inte vill riskera att stöta på dem igen, dels för att hans nästa lektion tar plats åt det hållet.
Och med den här näsan och tröjan skulle det nog vara bäst om han helt enkelt går hem.
Han drar ut jackan och väskan ur skåpet innan han trycker igen låset.
Det är rätt så öde i korridoren och de få elever som ändå är där ger honom inga speciella blickar. Slagsmål är ändå rätt vanligt och att folk drar hem mitt under skoldagen är ännu vanligare.

Huttrandes öppnar Edward lägenhetsporten, håller den öppen åt en lika frusen Tony, som förgäves försöker att dra sin bomberjacka allt närmare. Sjuttonåringen slår skorna mot det filt täckta golvet, snön lossnar lite för varje slag.
"Kan du påminna mig igen varför vi var tvungna att gå? Bilen stod bara där, redo att köras." påpekar nittonåringen, grimaserar åt sina isiga kinder.
"Frisk luft, kände att ni två kunde behöva det," muttrar fadern och börjar gå upp för trappen, leder sina söner mot sin flickväns lägenhet. Edward skulle vanligtvis klaga med sin storebror, reta och irritera sin far, nu är det annorlunda. Det enda han kan tänka på är Derek, hur kommer det att vara nu? Försiktigt lägger han sina frusna händer över sina röda kinder, vinden har markerat sina slag. Biter ihop käkarna och följer efter fadern med långsamma sega steg, blicken nere på sina knutna kängor. Han kan känna sin brors brinnande blick på sig, undrandes varför Edward beter sig som han gör. Mr Baker klagar inte, tystnaden tycker han är lugnande.

Med en sista blick i spegeln, som säger honom att han ser duglig ut, skyndar sig Derek ut ur badrummet för att hjälpa sin mamma med matlagningen. Visserligen brukar hon klara den rätt utmärkt själv, men Derek vill ha något att sysselsätta sig med.
Hela kroppen verkar surra av elektricitet så fort han tänker på Edward och han kan inte sitta still eller koncentrera sig på något vettigt.
”Kan jag göra nåt?”
Dereks fråga verkar överraska Ms Chavrone såpass att hon rycker till. Det mörkblonda håret faller i mjuka vågor över ryggen och hon har för en gångs skull inte på sig smink när hon träffar Mr Baker. 
Det slår Derek att hans mamma inte sett så glad ut på länge; de ljusa ögonen tindrar mot honom, som en reflektion av hans efter ”incidenten” med Eddie.
”Du behöver inte göra något”, säger hon och en mild förvåning gör sig tydlig i rösten. ”Huvudrätten är fixad.”

Derek höjer ett retande ögonbryn åt sin mors håll, och hon rodnar, fullt medveten om att Derek tycker att det hela lite lustigt, att hon ansträngt sig så mycket med maten.
Ringklockan skräller genom hela lägenheten och Dereks hjärta hoppar över ett slag.
”De är här”, sjunger Ms Chavrone, slätar ut den redan skrynkelfria blusen och dansar mot hallen.

Fadern rättar till sina svarta, nystrukna byxor medan han visslar lätt för sig själv. Försöker att finna fel för att kunna fixa det, vill se så presentabel ut som möjligt i Ms Chavrones närhet.
"Hur tycker ni att jag ser ut?" frågar han tillslut och vänder sin uppmärksamhet till de två bröderna. Ena skriver för fullt på mobilen, och den andra hackar tänder medan han försöker att sjunka genom golvet. Dessa situationer är nya för Edward. Aldrig brukar han bli så självkritisk som han nu är, undrar vad Derek tycker om honom är en ut av frågorna som ekar i hans huvud. Och en viss klump finns i hans mage, trycker ner sig själv pågrund av att han besvarat en kyss från sonen till kvinnan hans far är så förtjust i. Hur skulle han reagera? Edward tvingar dock upp sin blick, ler mot sin pappa och skakar på huvudet.
"Du ser suverän ut, plus tror jag att Ms Chavrone gillar dig oavsett hur du ser ut." påpekar han. Nöjd med svaret för Mr Baker handen till dörren och knackar. Fadern är alldeles för upptagen med att hälsa på sin flickvän för att märka den konstiga stämningen mellan bröderna. Edward känner hur Tony försiktigt knuffar till sin armbåge i sin lillebrors midja.
"Du vet att jag kommer tvinga dig att prata med mig senare, det vet du va?" frågar Tony med ett aning oroligt ansiktsuttryck, försöker att läsa av sin brors tystnad. Edward kan bara nicka som svar, förhoppningsvis har han hittat på en tillräckligt trovärdig lögn till dess. "Har det med slaget i huvudet att göra? Vem var det som gjorde det?" Frågorna borde Edward ha förväntat sig, han har inte sett Tony på ett tag och tillskillnad från sin far, som gett Edward en rejäl utskällning när han ljög om att ha hamnat i ett bråk, höll Tony sig bara tyst. Extra kurserna i psykologi och berörande ämnen har gett honom ett bra öga för att bevaka, Edward lika så. Dock ignorerar Edward bara frågan och stiger in i lägenheten, känner att det bara skulle vara suspekt om de tog för lång tid på sig utanför. Han hälsar på Ms Chavrone med en kram efter han tagit av sig sina ytterkläder. Blicken glider mot Derek, låter ögonen hamna i ögonkontakt. Av någon anledning känner han sig lugnare i dennes sällskap, men definitivt inte säkrare, då den andre inte verkar bry sig om sina vänners aggression mot Edward. Men lugnare. Han kan bara tänka sig hur lugn han skulle vara ensam med Derek, utan några starka tankegångar.

Dereks andetag fastnar i halsen när hans blick möter Eddies, men han döljer det genom att hosta i armvecket.
Mr Bakers hand rufsar om honom i håret innan han blir indragen i en kram av denne; sedan är det Tonys tur, och det blir en rätt slarvig kram.
När han sedan vänder sig mot Edward är kinderna svagt rosa och han lutar sig snabbt framåt i en hastig omfamning; för han vet, att om han låter Eddies armar omsluta honom kommer han aldrig kunna dra sig ur.
”Jag kan visa dig mitt rum, om du vill”, mumlar Derek och det låter som en fråga.