Draco Memoraid
Forum > Fanfiction > Draco Memoraid
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
*Kommentar*
24 dec, 2013 04:23 |
HP sås
Elev |
Du MÅSTE göra en tvåa!!
Ge mig min julklapp nu! // HP sås 24 dec, 2013 07:50 |
Alma123!!
Elev |
kommer kanske kapitel idag! kommer kanske kapitel idag! åå vad glad jag blir!
Kramar och God Jul till alla som läser! _OCh glömm inte se kalle anka! "Man måste väl inte ha en belöning att se fram emot för att kämpa? Att ha kämpat kan väl vara belöning nog!" -Sagt under HP-eventet Riddikulus 2013. Enda gången jag backar är när jag tar sats! 24 dec, 2013 08:05 |
Borttagen
|
Kapitel idag, Elzyii!!
24 dec, 2013 08:12 |
Borttagen
|
Elzan älskar dig!!!!!! Du är så bäst!!!
24 dec, 2013 08:17 |
PPP
Elev |
24 dec, 2013 08:59 |
Bullen1
Elev |
24 dec, 2013 09:21 |
Borttagen
|
Tack Ezzy!! ♥♥
Kapitel idag!!!!!!! :-DDDDDDD ♥♥ 24 dec, 2013 09:38 |
Borttagen
|
Asså... du får inte ta min godisskål
24 dec, 2013 10:28 |
Elzyii
Elev |
OBS OBS OBS!
Innan ni mobbar Draco allt för mycket måste jag bekänna en sak. Han lider av både Borderline/Depression/Personlighetsstörning/ADHD/Psykoser/Schizofreni/Biopolär sjukdom osv osv osv... Iaf enligt mina beräkningar. Låt oss hoppas att han skärper sig inför nästa ff:n. Öh, ja det var allt... Fortsätt läs nu! GOD JUL MINA KÄRA VÄNNER! Och med det vill jag också säga, att här tar Draco Memoraid slut. Tiden har verkligen gått fort. Och det har varit min bästa tid någonsin! Dock tar inte Draco och Ellis äventyr slut här. Jag har nämligen tankar på att göra en tvåa. Och Därför skulle jag uppskatta om ALLA SOM LÄST DM (OAVSETT OM DU KOMMENTERAT TIDIGARE ELLER INTE) slänger in en kommentar, vad som helst, om du vill ha en fortsättning. Anser jag att det är tillräckligt många som vill ha det så kommer jag att börja på del2 (som jag för övrigt redan har i mitt huvud) så snart som möjligt. Så jag håller mina tummar. Tack för den här tiden med er, den har varit helt otrolig. Den bästa i mitt liv! Nedanför kapitlet har jag gjort en liten enkät som ni gärna får fylla i Det hjälper mig att eventuellt skriva en fortsättning. Jag kommer isf att tagga alla ni som läst den här. Kom ihåg att ni INTE behöver ha läst den här för att läsa tvåan, det kommer finnas en spoiler. GOD JUL! Kapitel 70 Vägens ände När Draco hade tagit sig uppför alla de hundratals trappstegen som ledde upp till Astronomitornet glänste hans ansikte av svett. Men det var inte utav ansträngning han svettades, utan av rädsla. Dumbledore stod lutad mot muren runt bröstvärnet. Han var blek om kinderna och verkade mör. Draco kunde se att den gamla mannen darrade och det fick honom att repa mod. En våg av övermakt sköljde över Draco och han avväpnade Dumbledore med en snabb handrörelse, plötsligt säkrare på sig själv. Dumbledores trollstav flög i en vid båge och landade framför Dracos fötter. Han skyndade sig att peta den utom räckhåll bakom en pelare. Sedan rätade han på sig och kastade en blick på Dumbledore för att avgöra sin rektors sinnesstämning. Till Dracos besvikelse såg han varken rädd eller särskilt oroad ut. Lugnt iaktog han Draco med ett artigt och nästan lite nyfiket uttryck i de blå ögonen som glittrade bakom de halvmåneformade glasögonen. De satt lite på sniskan och Dumbledore lyfte sakta en darrande hand och rättade till dem innan han återigen tittade på Draco, som fortfarande stod med trollstaven höjd över huvudet. ”Godkväll Draco. Jag anade nästan att jag skulle träffa på dig här. Ett sant nöje måste jag medge. Hur står det till?” ”Gaggiga gamla idiot!” Draco gav upp ett gällt osäkert skratt. ”Ni har ingen aning om vad som fört mig hit.” Hans blick föll med ens på de två kvastarna som låg slängda intill muren och han rynkade ogillande på näsan. ”Var är Potter?” Dumbledore höjde förvånat på ögonbrynen. ”I sin säng förmodar jag. Om inte det är så att dina lakejer har väckt upp hela skolan.” ”Prata inte strunt!” Dracos röst var hes. ”Jag vet att ni lämnade slottet tillsammans! Var är han?” ”Inte här som du ser”, svarade Dumbledore lugnt. ”Men om du inte tror ditt blotta öga får du mer än gärna ta dig en titt.” Han gjorde en svepande schest med handen. ”Men jag förmodar att du inte har speciellt gott om tid?” Draco svarade inte. Han kastade en blick över axeln och tog sen ett steg framåt. ”Det jag inte riktigt förstår”, fortsatte Dumbledore i samma samtalston som om de diskuterade en exalterande uppsats; ”Är varför du kommer alldeles ensam? Var har du dina medhjälpare?” ”De stötte på några av era vakter. De slåss där nere just nu. Men de kommer nog snart. Jag gick i förväg. Jag... det är nåt jag måste göra.” ”Då så. Det är väl bäst att du gör det då min käre gosse.” sa Dumbledore stilla. ”Låt inte en gammal mans struntprat hindra dig.” Det blev tyst. Draco fumlade med sin klädnad och kastade ideligen blickar på Dumbledore som om han var rädd för att han plötsligt skulle få för sig att överfalla honom. Halskedjan klingade muntert runt hans hals och Dumbledore fäste sin blick på den. ”Har du verkligen tänk till ordentligt, Draco?” Draco ryckte till som om Dumbledore gett honom en örfil. Han ilskande till. ”Vad menar ni med det?” ”Du vet mycket väl vad jag menar, Draco.” För första gången sen de stötte ihop uppe i tornet såg Dumbledore sorgsen ut. ”Draco, min käre gosse, du är ingen mördare.” ”Hur vet ni det?” sa Draco genast. Hans bleka ögon glödde i skenet från märket som stoltserade uppe i skyn; ännu mer skrämmande än miniatyren som han bar på sin vänstra arm. ”Ni vet inte vad jag har gjort!” ”Att nästan lyckas ta död på sin närmaste vän och förgifta en skock förstaårselever låter inte som något stordåd i mina öron, Draco.” sa Dumbledore. Draco blinkade ett par gånger och slickade sig över dem spruckna läpparna. ”Det var ett misstag.” Dumbledore nickade sakta. ”Misstag kan vara förövande åtskiljliga gånger. Så fatta ett klokt beslut och gör inga flera.” ”Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra!” Draco riktade trollstaven mot Dumbledores hjärta. ”Ni vet inte vad det här handlar om!” ”Visst vet jag det”, sa Dumbledore. ”Jag vet allt som du gjort och inte gjort det senaste året.” ”Men varför hindrade ni mig inte då?” frågade Draco hånfullt. ”Jag försökte, Draco. Jag gav Proffesor Snape order om att hålla dig under uppsikt.” ”Han har inte följt era order, han har funnits på min sida hela tiden.” ”Naturligtvis var det vad han sa till dig, Draco, men...” ”Han är dubbelagent, din idiot, han jobbar inte för er, det är bara vad ni tror!” ”Draco, vi är nog inte överens på den punkten. Jag råkar faktiskt lita på Proffesor Snape.” Draco flinade. ”Då har ni begått ett stort misstag.” ”Det må så vara”, sa Dumbledore milt och log. ”Men jag står fortfarande fast vid mina ord. Jag litar obevekligen på Severus.” Ett skrik hördes nedanför foten av trappan och Draco snurrade runt. Det lät som om någon föll och hans ansikte vitnade. ”Det verkar som om någon behöver din hjälp, Draco.” Draco svarade inte. Han stod som förlamad och stirrade utan att blinka mot dörren. Nu lät det som om folk slogs i själva spiraltrappan som ledde upp till dem. Draco ruskade på huvudet och vände sig om igen. Han såg sammanbiten ut. Dumbledore hade också vänt huvudet mot oväsendet. En bekymrad rynka vilade över hans panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna. ”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.” ”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...” ”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.” ”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore. ”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.” Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar. ”Jag måste.” ”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.” ”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...” ”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken. Sedan skakade pojken på huvudet. ”Jag måste göra det här.” ”Ännu är ingen skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.” ”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning. ”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.” En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick. ”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta. ”De trodde nog inte att jag skulle ha överlevt så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.” ”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt. ”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.” Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen. ”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.” Draco rös till. Långsamt och utan att släppa ögonkontakten med Dumbledore sänkte han staven. Plötsligt dundrade steg uppför trappan, och ett ögonblick senare knuffades Draco ur vägen när fyra gestalter i svarta kåpor sprang in genom dörren och ut på bröstvärnet. Fenrir var en ganska så storvuxen man. Och trots att han var både krum och mager fick hans tyngd mig att tappa andan. Som om mina flämtande andetag hade gett honom en kick flinade han och pressade sig över min tunna bröstkorg som trycktes ihop som en luftbubbla. ”Nå, hur ska du ha det?” väste han och slungade sin stinkande andedräkt i mitt ansikte. ”Jag har inte tid att diskutera tillagningen av min middag med min middag.” Han gav upp sitt skällande hesa skratt och tryckte sina långa gula naglar mot min strupe. Jag knep ihop ögonen och väntade på att allt skulle ta slut. När trycket plötsligt lossade från mitt bröst trodde jag först att jag var död. Men sedan hördes en mycket bekant röst alldeles ovanför mitt huvud. ”Är du inte riktigt klok, din byracka!” Bellatrix Lestrange slet bort Fenrir och kastade in honom i väggen. Sedan högg hon tag i hans sargade klädnad och tryckte trollstavsspetsen mot hans degiga haka och väste: ”Ingen får röra den flickan! Hon tillhör Mörkrets herre lika mycket som Potter, och han vill ha henne levande.” Fenrir morrade dovt till svar och föste undan Bellatrixs trollstav med handen. Sedan reste han sig upp och kastade en ilsken blick på henne. Men han höll sig på behörigt avstånd. Bellatrix knyckte på nacken och vinkade fram tvillingarna Carrow som stått och trampat bakom henne. ”Skynda på. Han har varit där uppe alldeles för länge nu.” ”Draco!” Jag gjorde ett försök att smita förbi men blev infångad av Alecta Carrow; en tjock liten kvinna som hade ett elakt flin i sitt runda ansikte som inte passade alls till hennes oförargliga utseende. ”Åh nä, så lätt kommer du inte undan!” Hon nöp mig förtjust i armen. ”Vart hade du tänkt ta vägen då? Springa och hämta en liten lärare kanske?” Hon fnissade. ”Till sin älskling.” Leendet på Bellatrixs smala läppar blev bredare för varje bokstav. Hon vände sitt en gång vackra ansikte mot mig. ”Att du fortfarande inte har fattat vad det här rör sig om.” Hon skrattade till. ”Draco är en av oss.” ”Nej!” Jag kastade mig framåt för att slå till henne men hölls tillbaka av Alecta. ”Ni ljuger!” ”Gör jag?” Bellatrix gjorde till rösten och låtsades snyfta. ”Stackars lilla Eleonora... Vad ledsen du kommer att bli när du upptäcker att vi har rätt.” ”Ursäkta, men jag tror att vi borde...” Amycus, den andra tvillingen Carrow, nickade mot trappan och Bellatrix krökte på läpparna. ”Du kan släppa henne.” Alecta grimaserade och släppte taget om mina armar. Jag trängde mig förbi dem och rusade uppför trappan. Det hade blivit läckor i taket och för varje trappsteg jag tog mig uppför träffades mitt ansikte av iskalla regndroppar. Hjärtat dunkade så högt att det dånade i mitt huvud och pulsen slog så fort att jag trodde att jag skulle svimma. Precis när jag satte mina fötter på det sista trappsteget knuffades jag åt sidan av fyra gestalter i svarta kåpor. ”Nedra unge att vara ivägen!” hörde jag en utav tvillingarna ropa och jag träffades hårt av en förbannelse i bröstet. Den fick mig att falla åt sidan och helt omtumlad av plågor blev jag liggande på det fuktiga golvet med slutna ögon. Runt omkring mig surrade ljudet av röster och jag försökte registrera dem. För ett ögonblick snurrade världen till innan den återgick till att bli allt mer stabil igen. ”Draco”, viskade jag och gjorde ett försök att sätta mig upp. ”Dumbledore gick i fällan!” Samma röst som hade kastat förbannelsen på mig jublade. Dumbledore? Jag ruskade förvirrat på huvudet i ett försök att få igång tankeverksamheten. Hade dem verkligen sagt Dumbledore? Men då... ”Bravo Draco, bravo!” Jag kved till och lyckades kravla mig upp i sittande ställning. Lutad mot väggen tog jag ett par djupa andetag medan jag sökte febrilt efter min trollstav innanför klädnaden. Framför mig hörde jag Dumbledores röst; lika lugn och respektingivande som alltid. Möjligen en smula förtärd. Han förde en konversation med tvillingarna Carrow innan han övergick till att prata med Fenrir Grårygg. Bellatrix verkade hålla låda. Eller var hon inte där? Med ögon som fortfarande skelade omtumlat försökte jag kika åt det håll som rösterna kom ifrån. ”Men du vet ju hur mycket jag gillar barn, Dumbledore.” Jag kröp ofrivilligt ihop när jag hörde vad Grårygg sa. Vart fanns Draco? Och Bellatrix? ”Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”, hörde jag Dumbledore svara Grårygg. ”Och jag är nog också lite chockad över att Draco bjöd in en sån som du till skolan där han har sina vänner.” ”Det gjorde jag inte!” Jag hoppade till när jag hörde Dracos röst, full av motbjudande. ”Jag hade ingen aning om att han skulle komma!” ”Seså, ljug inte nu, Draco.” Även Bellatrix gjorde entré. ”Vi vet allesammans att du har ett gott öga till Grårygg.” Jag lyckades knipa ihop ögonen så att bilden framför mig blev någorlunda stark. Synen fick mig att tappa andan. Dumbledore halvsatt med ryggen lutad mot muren längst ut på bröstvärnet. Framför honom stod Draco med trollstaven riktad mot Dumbledores bröst. Bredvid honom; två på varje sida stod de fyra dödsätarna som jag hade konfronterats med tidigare. Grårygg dreglade och stirrade som förhäxad på Dumbledores hals där det för honom pulserade saftigt uppfriskande blod. Tvillingarna Carrow stod tätt intill varandra en liten bit bakom Draco och på hans andra sida tillsammans med Grårygg, lite framför de andra, stod Bellatrix. Hon hade samma uttryck i ansiktet som ett barn på julafton. Och när hon talade var rösten full av tillbakahållen glädje. ”Du är dig lik, Dumby. Bara en massa struntprat.” Hon fnissade till, ivrigt påhejad av Alecta. ”Jag fattar inte ens varför Mörkrets herre vill se dig död. Men vi ska inte göra honom besviken. Kom igen nu, Draco, sätt igång!” Hon viftade menande med handen åt Draco som hade blivit lika vit i ansiktet som Dumbledore var om skägget. Men just då hördes ett brak nerifrån och någon skrek: ”Dem har blockerat trappan! Reducto, REDUCTO!” ”Draco!” Jag kunde höra på Bellatrixs röst att hon hade blivit stressad. ”Vad väntar du på? Gör det nu!” Men Draco bara stod där. Hans ansikte var en stelnad mask av skräck och han skakade så mycket att han knappt kunde sikta. ”Jag gör det”, morrade Grårygg och tog ett par stapplande steg mot Dumbledore. ”I flera år har jag väntat på att få slita upp...” ”Nej!” röt Bellatrix och Amycus i en mun. Med en blixt av blått ljus slungades varulven med huvudet före in i bröstvärnets mur och vacklade åt sidan med ett rasande vrål. Mitt hjärta bultade så hårt att det kändes som en under om dem inte kunde höra mig. Med en kraftansträngning lyckades jag hiva mig upp på benen och vacklade framåt. Trollstaven som jag hittat längst in i fodret på min klädnad kramade jag hårt mellan fingrarna. Jag blev tvungen att stanna för att hämta andan. Världen snurrade igen. ”Gör det nu Draco, eller flytta dig så att någon av oss kan...” Alecta blev avbruten av att ännu en person kom instormande. Men denne bar ingen förklädnad. Utan att ta någon notis om mig stövlade Severus Snape förbi. Med sin svarta ogenomträngliga blick strikt riktad rakt fram klev han utan att visa minsta spår av förvåning ut på bröstvärnet. Draco stirrade chockat från Dumbledore till Snape. Trollstaven hängde slappt i hans hand och han visade inga tecken på att använda den. ”Snape, vi har ett problem. Pojken verkar inte kunna...” Snape viftade bort Amycus som om han vore en illa tillagad trolldryck. ”Vi måste nog ordna det i hans ställe...” Snape svarade inte nu heller. Han såg på Dumbledore på samma sätt som man ser på en döende. ”Severus...” Ljudet av Dumbledores bedjande röst fick det att knyta sig i magen på mig och jag gjorde ett nytt försök att gå. Jag var tvungen att stoppa detta. Det här var osannolikt. Det här hände inte. Det här kunde helt enkelt inte hända. ”Avada kedavra!” En skur av grönt ljus skingrade åskådarna och hela Astronomitornet lyste upp av ett starkt skimmer. Jag skrek utan att bry mig om att jag gav mig till känna. Jag skrek utan att ta någon notis om Draco som chockat vände sig om och spärrade upp sina ögon av fasa när han fick se mig komma springande. ”Nej!” Jag kastade mig framåt i ett försök att fånga upp Dumbledores fallande kropp; trots att jag visste att det var omöjligt. Trots att jag visste att det inte tjänade någonting till. Det var för sent. Som en stor trasdocka föll Dumbledore långsamt över bröstvärnet, och ur sikte. ”Nej snälla, nej!” Jag greppade i tomma luften där Dumbledores vänliga ansikte hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. Tårarna trängde på i ögonvrån men jag brydde mig inte om dem. Utan att tänka lutade jag mig över kanten och spanade efter hans fallande kropp, men utan resultat. Det här hände inte. ”Skynda er, vi måste iväg!” Snape föste de andra framåt. Alla förutom Draco kastade sig mot utgången. Han verkade ha frusit fast i sin position, med ögonen uppspärrade och munnen formad som ett O. ”Draco, rör på påkarna!” ”Inte så snabbt, Severus.” Remus Lupins röst svävade in genom dörren och Snape stelnade till. Sedan skedde allt mycket snabbt. Dödsätarna med Snape i spetsen trängde sig förbi Fenixorden och rusade nerför trappan. Fenixorden var inte sena att ta upp jakten och snart skallade ropen av förbannelser nere i slottet. Draco och jag blev stående som två genomdränkta stenfigurer längst ute på bröstvärnet. Jag stirrade fortfarande ner, fast beslutet över att få syn på Dumbledore. ”Elli.” Jag kände hans iskalla händer mot min bara hud och jag snurrade runt. ”Rör mig inte!” tjöt jag och han ryggade tillbaka. Vi bytte plats och utan att jag visste hur det gick till så fann jag mig själv framför honom. ”Säg att det här inte är sant.” ”Fattar du inte?” Dracos röst var lugn. Han slöt ögonen ett ögonblick och mumlade tyst för sig själv: ”Du fattar alltså inte.” Jag skakade sakta på huvudet, backade ifrån honom. ”Sluta. Du skrämmer mig.” ”Jag är inte den du tror att jag är.” ”Du är ingen mördare!” Jag hörde själv hur desperat jag lät. ”Draco, det här är bara en dröm. En mardröm. Visst är det så?” Draco rörde inte en min. Han skakade bara långsamt på huvudet. ”Jag hade fått ett hedersuppdrag av mörkrets herre. Min far bjöd in mig till deras sekt. Utan dem så vore jag ingenting.” ”Du var min vän!” Jag skrek åt honom för att överösta regnet. Sedan sjönk jag ihop i en hög av snyftningar. ”Du är min allra bästa vän. Jag gör vad som helst för dig! Snälla Draco, gör inte såhär.” Jag gömde ansiktet i händerna och grät. Draco stod tyst framför mig. I sin blöta klädnad såg han väldigt ynklig ut. ”Det här är för ditt bästa.” ”Mitt bästa?” Jag hävde mig upp på fötter igen. ”Kallar du det här för mitt bästa? Vad har du gjort?” ”Lägg dig inte i det här!” sa han ilsket. ”Jag vet vad som är rätt för mig. Du är inte som mig. Vi är alldeles för olika.” ”Och det ger dig rätten att döda folk?” skrek jag till svar. ”Jag hade inget val! Jag försökte berätta det, men jag svor på den obrytbara eden! Jag svor inför mina fäder att om jag skulle yttra ett enda ord om mitt uppdrag för en enda levande själ skulle jag dö. Jag kunde inte...” En blixt lyste upp himlen och dränkte Dracos röst i en väldig åskknall. Jag slöt mina ögon. Blundade så hårt jag bara kunde och hoppades att allting skulle försvinna. Att jag skulle vakna upp i min varma himmelsäng, svettig och darrig med en orolig Hermione lutad över mig. Men när jag öppnade ögonen fanns allting kvar. Draco stod fortfarande där. Hans vitblonda hår låg slickat mot huvudet och de varg grå ögonen bar en glans som jag inte hade sett förut. Han såg nästan galen ut. Trollstaven hängde fortfarande slappt vid hans sida, och det var nästan som om jag förväntade mig att han skulle rikta den mot mig. ”Snälla Draco, gör inte såhär.” Jag andades långsamt i ett försök att hålla rösten stadig. ”Du är ingen mördare. Du dödade inte honom. Du ville aldrig skada...” ”Jag dödade Zabini!” Dracos röst gick än engång upp i falsett och han skakade av både rädsla och kyla. ”Jag dödade Zabini...” ”Nej.” Jag skakade på huvudet. Orkade inte höra mer. ”Du är ingen mördare. Draco. Gör inte såhär mot mig.” ”Sluta!” Han viftade med trollstaven. ”Jag är inte den du tror!” ”Du är bättre än såhär. Jag vet det.” ”Förstår du inte?” sa Draco och tittade desperat på mig. ”Jag är tvungen att göra det här.” ”Du är inte tvungen till någonting alls.” ”Jag är ledsen.” Hans röst bröts av och blev till ett hest läte. Sakta reste jag mig upp. ”För vadå?” Det knöt sig i magen på mig och jag såg på Draco som plötsligt verkade oförmögen att svara. ”För vadå, Draco?” ”Det här!” Plötsligt stegrade hans röst i styrka och han slet fram sin vänsterarm. Mörkrets märke hånflinade åt mig från hans bleka hud och jag blinkade utan att kunna tro mina ögon. ”Nej. Det stämmer inte. Jag såg din arm tidigare. Du bar inget märke...” Draco skrattade till. Det lät mer som en snyftning. ”Du kan visst inte skilja på höger och vänster. Det var ingen konst att blidka dig.” Han fortsatte att skratta och viftade med armen. ”Jag har haft det här märket ända sedan den kvällen då jag kom hem till Malfoy Manor, sargad och svag. Minns du? Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.” ”Nej.” Jag stirrade på märket och backade. Marken gungade under fötterna och halsen snörpte ihop sig. Jag fick ingen luft. ”Hur...Hur...” Jag snyftade till och halkade i en pöl av vatten utan att ta blicken från märket. Jag kunde inte tro mina ögon. Försiktigt lyfte jag blicken och såg Draco rakt i ögonen. Han flackade med blicken och jag kunde se; trots att han skickligt försökte dölja det att hans ögonvråer bar spår av tårar. ”Hur kunde du?” ”Draco!” En mörk mansröst dånade utanför bröstvärnet och jag fick syn på en grupp med dödsätare som allesammans satt grensle över någonting stort och svart. ”Vad håller du på med? Snabba på!” Draco gav mig en sista blick. Hans ansikte var förvridet av smärta och en liten tår letade sig ut från hans öga och rann stilla nedför hans kind. ”Förlåt”, formade hans läppar innan han gick fram till räcket och svingade sig över det. ”Nej!” tjöt jag och rusade fram. ”Nej Draco! Snälla, kom tillbaka!” Flera av dsödsätarna hånskrattade åt mig. Med en blinkning var de försvunna; susade som ett svart streck över himlen och vidare över den osynliga muren innan dem löstes upp långt bort i fjärran. Inte förens nu började jag bli medveten om oväsendet. Nerifrån hördes det skrik och ett enfaldigt tjattrande från yrvakna elever. Någon, misstänkt likt Hermione, grät hejdlöst och oljudet av Fred och Georges exploderande Rökbomber letade sig uppför trappan. Men ingenting av det där berörde mig det minsta. Jag tittade åt det håll som Draco hade försvunnit, märkte knappt att jag trampade på något. Utan att egentligen bry mig plockade jag upp föremålet. Det var en konstgjord galleon, identisk med den som jag hittat nere i fängelsehålan. Identisk med den som Dumbledores Arme hade använt föregående år. Dumbledore... När jag med ens insåg sambandet kunde jag inte längre hålla tillbaka det som hölls instängt inom mig och mitt hjärta sprängdes i tusen bitar. Tårarna forsade nerför mina smutsiga kinder och jag hulkade så att jag knappt kunde andas. Jag snubblade till och var nära att falla över en person som ljudlöst kommit smygande bort till mig. Utan att lägga en tanke på att det skulle kunna vara Voldemort själv, föll jag i dennes armar och lutade mig snyftande mot en spetsig axel. En märklig doft av källare och skog nådde mina näsborrar och jag öppnade mina rödgråtna ögon på vid gavel för att ta reda på vem jag kastat mig om halsen på. ”Han är borta”, snyftade jag, utan att veta om jag syftade på Draco eller Dumbledore. ”Jag vet”, svarade Theodore Nott kort. ”Jag såg honom.” Jag kved till och borrade in ansiktet i Notts halsgrop. Han verkade inte uppskatta min närhet, men gjorde ingen ansats till att skjuta mig ifrån sig. Överrumplat och spänd som en fjäder stod han där och lät mig gråta. Efter en stund la han försiktigt sin ena hand på min axel. Med den andra plockade han upp sin trollstav, riktade spetsen mot himlen och mumlade en besvärjelse. En kaskad av guldskimrande gnistor sköt ut och for upp i skyn, där dem tillsammans omringade dödsätarmärket och bildade ett stort lysande kryss. Epilog Dem hade färdats längre än någonsin tidigare. Draco kände inte igen sig. Han hade aldrig varit såhär långt norrut tidigare. Hans far trampade på en bra bit framför honom, noga med att hålla sig långt borta från sin son. Han hade ju så gott som misslyckats med sitt uppdrag, och en sådan unge var inget att vara stolt över. Dracos mage knöt ihop sig när han såg sin fars långa glänsande hårsvall framför sig på stigen. Han skulle inte vara nådig. Om bara inte Draco hade varit så blödig. Om han bara inte hade låtit någon ta sig in innanför de murar som hans föräldrar ägnat sexton år åt att bygga. Dracos händer slöt sig om det lilla silverfärgade hjärtat som satt i en kedja runt hans hals. Han måste bli av med det. Måste kapa alla band till det som varit. Han slängde ett ögonkast åt sidan och fick syn på Avery som log uppmuntrade åt honom. Draco nickade kort och bet ihop. Sedan tog han tag med pekfingret runt kedjan och ryckte till. En skarp smärta sköt igenom hans bröst i samma stund som han avlägsnade föremålet. För ett ögonblick vägde han halskedjan i handflatan. Han kunde spegla sig i den. Draco la huvudet lite på sned och betraktade fundersamt sig själv. Han var tvungen att erkänna att han såg sjuk ut. Halsbandet brände till som om det ville påminna honom om något. Han gav ifrån sig ett rop av smärta och slängde det ifrån sig. Skrämd av styrkan hos det till synes oskyldiga smycket trampade han ner det så långt i mossen som det var möjligt, innan han utan att se sig om fortsatte efter de andra. Draco kände sig betydligt bättre till mods när han hade blivit kvitt halsbandet. Nu var alla band brutna. Nu kunde det nya livet ta sin början. The end. ALLA NI SOM LÄST, OAVSETT OM NI SMYGLÄST ELLER INTE, SMYG IN EN KOMMENTAR OM VAD NI TYCKTE OM DEN HÄR FF:N OCH OM NI VILL HA EN TVÅA. Här har ni lite frågor Ni får mer än gärna svara på dem om ni vill. Det hjälper mig sen om jag gör en tvåa, och det är väldigt kul att gå tillbaka och kika på. 1). Vilken i Draco Memoraid är din favorit karaktär? Varför? 2). Vill du ha en fortsättning? 3). Är det någonting som du saknade i ettan som du gärna vill läsa om i tvåan? 4). Hur ofta vill du att kapitlen ska komma? 5). Betygsätt DM1 1-10. Skulle också vilja efterlysa en person! Du som skrev ett PM till mig för ca två-tre veckor sedan. Du hade precis börjat läsa min ff:n och skrev en uggla om hur bra den var. jag råkade radera mejlet innan jag hann svara på det och jag kommer inte ihåg ditt användarnamn! Så snälla rara, SKICKA EN NY! Jag måste ha kontakt med dig ,_,! GODJUL! Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873 24 dec, 2013 12:50 |
Du får inte svara på den här tråden.