[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Nu är du obetänksam igen, Natsume. Förstår du inte vad du håller på med? Du typ bokstavligen tvingar in Hideo i din tvistade värld av problem och olycka. Inte okej, inte okej för fem öre. Men nittonåringen orkade inte lyssna på den lilla rösten inne i huvudet, orkade inte längre ta in orden eller förstå sig på dem. I den stunden var han helt förlorad i den äldres läppar, i lyckan som spred sig ut genom hela kroppen. Det var dumt och han insåg detta. Däremot betydde det inte att han faktiskt tänkte göra någonting åt det hela. Under morgondagen skulle Natsume återförenas med sina stackars föräldrar och därmed lämna tjugoåringen. Kanske inte för all framtid, men i alla fall ett tag. Vem visste vad som skulle hända under den perioden? Den andre kanske skulle hitta någon ny, någon bättre. Därför var det lika bra att passa på och låta kyssen leta sig ännu djupare - tillåta greppet att hårdna och tänderna stt nafsa i den andres underläpp.

Okej, så klippandet av de mörka lockarna och de långa naglarna hade lett till något helt annat. Klantigt? Absolut. 100% Och det gör det inte bättre att hjärnan misstycker, vill glida bort och se till så att Hideo inte förvirrar den yngre än mer än han redan gjort. Men tyvärr lyssnar inte kroppen på det, dumt nog. Nej, detta är en av de tillfällen som hjärtat och resten av kroppen bestämmer och hjärnan förlorar all sin kraft. Den har inte längre något att säga till om. Natsumes tänder är vassa, men Hideo har ingenting emot det, alls. Istället får det honom att sucka nöjt, och händerna bakom nittonåringens nacke drar honom närmre medan de gräver ner sig i hans lockar. Jaha, ja deras plan blev ju väldigt lyckad.

”Det här är faktiskt ditt eget fel”, mumlade Natsume innan han återgick till att låta läpparna valsa över den andres. Om Hideo inte börjat det hela med att låta den där första lilla kyssen rymma, så hade nittonåringen inte tappat självbehärskningen på det där sättet. Och för övrigt så hade den där sucken inte gjort någonting bättre. Händerna fann sin väg över tjugoåringens kinder istället, sedan ner mot axlarna och vidare nerför kroppen som han fann så olidligt perfekt. För den var verkligen det - olidligt, jävla perfekt och oemotståndlig. Återigen försvann allt resonemang från hjärnan och tänderna var ännu en gång där vid underläppen och stökade. Fast den här gången var betten hårdare, betydligt mer tanklösa och bestämda. Natsumes undermedvetna var tydligen i farten igen, like it or not,

Nej, nej, nej. Hideo, sluta, nu med det samma. Det är förståeligt att Natsume förlorar självbehärskningen, han har varit i en vargs form i över tre år. Du däremot borde vara den som tänker klart. Istället tar du vara på den tid som den yngre finner intresse för dig, själviskt, så förbaskat själviskt.. Om Natsume varit helt i skick hade det mycket möjligt varit annorlunda. Greppet om nacken löser på sig en aning, och Hideo lutar sig tillbaka så att nittonåringens nafsande upphör.
"Förlåt," viskar han skamset och skakar på huvudet åt sig själv. "Jag borde inte göra såhär."

I samma sekund som det hela tagit eld, slocknade lågan. Nittonåringen slöt ögonen i några långa sekunder och ruskade på huvudet.
”Nej, det är mitt fel lika mycket som det är ditt”, muttrade han och lät händerna falla ner mot knäna, där de genast fann ett hårt grepp om låren. Helvete, han hade helt låtit självkontrollen glida honom ur händerna under kyssen. Inte nog med att han på sätt och vis tvingat sig på den andre, så hade han även lyckats bete sig som ett vilddjur. Dum, Natsume. Fy skäms.
”Så jag borde också säga förlåt, även om det var du som började..men jag fortsatte ju, så jag antar att vi är even?” Fortsatte Natsume med ett bister skratt och slog upp ögonlocken.

"Natsume," påbörjar Hideo med en djup suck och gnager sig i underläppen där den yngres tänder nyss varit. "Det är inte ditt fel.. tillskillnad från dig borde jag inte vara förvirrad.. jag menar du har varit i mänsklig form i kanske ett dygn, och jag hoppar redan på dig. Det är inte rättvist." han sväljer hårt och stryker en hand genom sina mörka lockar innan han fattar tag om nittonåringens egna händer. "Jag gillar dig, väldigt mycket. Men samtidigt vet jag att du behöver ha tid för dig själv, tror jag, för att tänka igenom saker och ting. Träffa andra.. förstår du vad jag menar? Jag var den första personen du stötte på på länge, det är bara naturligt att du finner attraktion till mig, precis som du skulle göra med vilken annan person."

Återigen fick Natsume lust att börja protestera, att såga emot den andres ord. Men så började han analysera dem och ta in dem, vilket fick honom att sakta men säkert inse att Hideo troligen hade rätt. Han var förvirrad och hade inte tänkt igen någonting alls på sistone. Samtidigt så tyckte han ju att känslorna var speciella, annorlunda och att de endast hörde hemma med tjugoåringen, men det kunde ju vara helt fel. Det skulle liksom inte vara den första gången han haft fel.
”Jag tycker om dig väldigt mycket också”, konstaterade han därför tyst, utan att förklara orden vidare. Nittonåringen hade bestämt sig för att följa Hideos förslag och ge det hela lite tid, se vart tankarna ledde honom i slutändan. Nu visste han ju redan vad resultatet skulle bli, men han var hundra procent säker på att den äldre inte skulle acceptera det svaret för så mycket som en helt sekund. Därför höll han käften, precis som en lydig knähund.
”Så..håret..ska vi fortsätta med det kanske?”

Av någon anledning hade Hideo förväntat sig att den yngre skulle protestera, men det gör han inte.. så antagligen ligger det någon sanning i hans ord. Visst är det en bitter känsla, att Natsume kanske bara behöver tid för sig själv för att inse att känslorna inte är lika starka som han trott. Att han kommer få dem för någon annan istället. Men samtidigt är tjugoåringen glad över det, att den andre ger sig själv tid. De får helt enkelt se vart det går, och om det visar sig i slutändan att Natsume finner känslor för någon annan så får Hideo helt enkelt leva med det.
"Javisst.." svarar han tyst, känner hur hjärtat sjunker en aning. Atmosfären hade verkligen förändrats. Först hade den hetande stunden nästintill kvävt honom, och nu är det tystnaden. Hideo skakar på huvudet åt sig själv och fångar upp saxen igen, för att noggrant dela upp håret och börja klippa det.

Kanske var det dumt sagt? Eller ja, att ljuga var ju illa nog till att börja med. Men vad skulle han annars ha sagt? Nej, Hideo, det är bara dig jag vill ha. Jag vet inte varför och jag kan inte förklara det, men det är så det är. Det hade bara fått honom att låta tvärt galen och till och med en aning läskig. Och så hade han ju inte heller direkt ljugit, utan bara undanhållit en liten del av sanningen. Äh, släpp det där nu.
”Så..tror du att mina föräldrar är helt ifrån sig av lycka just nu?” Undrade Natsume i ett försök att bryta den kvävande tystnaden. Han hade levt i tystnad i hela tre år, så någon jävla måtta fick det vara. Speciellt när den inte var tvungen att finnas där. Plus att det kanske skulle lätta på stämningen med lite småprat. Värt ett försök, det var det dock. ”Eller blev de i hemlighet besvikna nu när de har ännu en mun att mätta? Tänk om de inte ens har råd att ha mig..?” Bravo, nu får du dig själv att framstå som en hund. Applåder.

Hideo gnager sig i underläppen med rynkade ögonbryn, tystnaden är kvävande. Alldeles för jobbig, och när Natsume öppnar munnen kan han inte undgå att känna sig lättad.
"Antagligen." svarar han medan fokuset ligger på håret, ja nej nu får han verkligen inte förlora det som innan. Kanske han inte kommer kunna sluta då.. Det är inte helt omöjligt. "Du Natsume, de lät verkligen inte besvikna när jag pratade med dem, försök att inte oroa dig för mycket. Det kommer att lösa sig på ett eller ett annat sätt."