[PRS] Theida & yehet

Anthony låter ett bittert skratt lämna hans läppar medan hans fingrar rör sig igenom hans bruna lockar. Varför beter han sig så här?
När skoldagen är slut, bestämmer sig sjuttonåringen att röra sig mot Rays lägenhet. Ärligt talat hade han ingen lust att skynda sig efter den äldre förut, Ray hade sagt en del elaka saker och det verkade inte riktigt som att han ville prata med honom, alls. Anthony knackar lätt på dörren, och öppnar den sedan försiktigt.
"Ray?" säger han och kliver in i lägenheten, vanligtvis brukar han bara slå upp dörren utan att varna den äldre, vilket han med all rätt brukade bli irriterad över. Men nu känner han inte för det. Den brun håriga försöker att leta efter den brun håriga med blicken. "Är det okej om jag kommer in..?"

Ray sitter i soffan med en filt över sig och kollar på sin dator, då han hör någon knacka på dörren. Han blir lite förvånad, vem kunde det vara som kom och knackade på nu? Han hade iprincip inga andra vänner än Anthony, och Anthony verkade trivas mycket bättre med sin flickvän. Så det fanns ingen som helst anledning till att han skulle komma hit. Det var antagligen inte någon av Rays föräldrar heller, de brukade alltid förvarna innan de kom och hälsade på, så han visste.
Ray hör hur dörren öppnas och han hör direkt Anthonys röst. I vanliga fall hade Ray svarat honom, och sagt att det var okej att han kom in. Men nu visste han helt ärligt inte. Han beslutar sig för att bara sitta kvar tyst istället. Anthony skulle säkert gå in ändå, även om Ray inte svarade.

Anthony sväljer hårt när han tar av sig sina skor och hänger upp sin jacka på en ut av krokarna i hallen. Hans väska åker ner mot golvet medan hans fötter sakta gör sin väg mot hans äldre vän.
"Förlåt.. jag borde inte ha stuckit igår," säger han och ler försiktigt mot den andra. Rays ord från dagen innan är fortfarande färska, hur de borde avbryta sin vänskap, och hur Anthony inte kände honom. Men i slutändan hade det ändå varit Anthony som stuckit därifrån, fått nog att lyssna på Ray och bli ännu mer sårad.

Ray kollar upp och ser Anthony. Japp, precis som han misstänkt, han hade kommit in även fast Ray inte svarat. "Det är okej" suckar han. Även fast det fortfarande uppenbarligen inte var okej. Han var fortfarande irriterad på Anthony, och på sig själv. "Var det bara det du kom hit för att säga?" undrade han, fortfarande i en smått irriterad ton. Han menade inte att låta arg eller irriterad, men det bara blev så. Han kände sig både ledsen och avundsjuk, men istället för det var det enda som kom ut irritation.

Anthony känner hur hans hjärta sjunker och hur hela han knyter ihop sig, fan. Hans käkben spänns när han ser ner på Ray.
"Nej," berättar han och försöker att andas in ut, in ut. Han vet inte vad han hade förväntat sig, att de två skulle bli vänner igen eller att Ray kanske skulle säga förlåt också. Det verkar inte som att något ut av det kommer inträffa någon gång snart. Det känns som att han ska spricka, och bara skrika ut allting som går på inom honom till Ray, men han försöker att hålla tyst, han försöker så väldigt, väldigt mycket. "Har du ätit?"

Fan, meningen var väl att Ray också skulle säga förlåt. Säga att det är okej, att han var glad for Anthonys skull, att han verkligen inte menat det med att avsluta deras vänskap. Han behövde verkligen samla sig nu, han kunde inte fortsätta bete sig såhär längre, då skulle de aldrig bli vänner igen. "Nej" svarar han och kollar ner i golvet. "Och ehh.. ja, jag är ledsen för det jag sa igår" säger han tyst.

Anthony förblir tyst en liten stund, han vet inte om den äldre är genuin eller inte. Sjuttonåringen får lust att skratta åt sig själv, han hade verkligen tagit sig åt det Ray hade sagt. Han kan riktigt känna sitt hjärta bli torr, vilket än en gång får honom att känna sig som en riktig mes. Om han vill att de ska bli vänner igen, måste han iallafall låtsas som att det inte spelar någon roll. Ray hade ju inte menat det.
"Glöm det," försöker Anthony att få ut sig och skrattar, han hoppas innerligt att det inte låter påtvingat. "Jag fixar något att äta till dig, jag antar att du kände dig sjuk och det var därför du stack hem?" han börjar röra sig mot Rays kök för att fixa ihop något.

Han kollar upp mot Anthony igen. "...ja det var därför jag gick hem. Men det är okej, jag är inte hungrig. Du behöver inte fixa något" förklarar han. Ray reser sig och följer efter Anthony ut i köket. "Men.. Ja eh, jag såg dig med.. ja, din flickvän idag. Ni var väldigt söta tillsammans, jag är glad för din skull". Han försöker verkligen sitt bästa för att låta iallafall lite glad, men han är ändå rädd att det låter påtvingat. Han ville verkligen att Anthony skulle kunna förlåta honom, han ville inte att den här jobbiga stämningen skulle vara längre än nödvändigt.

"Gå och lägg dig," säger Anthony och tittar bak på sin vän medan han rotar efter de ingredienserna han behöver. "Jag tänker göra min speciella soppa, den är jättebra när man är sjuk, jag lovar," han harklar sig lite. Han vet inte om det ska vara så här, deras konversation känns påtvingad och stel, och han ogillar det starkt. "Snälla ljug inte om det Ray.." Anthony ler försiktigt mot sin vän medan han fixar maten. Han kan höra det i hans röst, han förstår bara inte varför han inte kan vara glad för honom. Inte för att det är något att vara glad över, de dejtar ju inte egentligen... "Jag vet själv hur det känns när det kommer till det där," tiderna då Ray själv varit tillsammans med andra, och inte hade lika mycket tid för Anthony, sårade honom väldigt mycket. Även om han aldrig sa det. "Men jag ska inte börja träffa henne istället för dig, du är min bästa vän trots allt."

"...Men är inte hungrig, sa jag" protesterar han. Fast egentligen var han glad. Glad att Anthony hade kommit hit, och att han brydde sig tillräckligt om Ray för att erbjuda sig att laga mat åt honom. Tidigare idag hade det känts helt hopplöst, han var rädd att Anthony hade tagit det han sagt för seriöst och valt att sluta vara med Ray helt. Som tur var är det inte så illa i alla fall. "Men jag ljuger inte-" Säger han med en så övertygande röst det går, Även om han är nästan helt säker på att Anthony fattade att han ljög. "Förlåt" säger han kort och går sedan och lägger sig i sin säng.