[PRS] Step brothers

Edward lyssnar på det stela skrattet, hur det ryker av sarkasm. När Derek öppnar dörren till båset han gömt sig innanför, låter han blicken glida till det skadade ansiktet. Om näsan är bruten eller ej vet han inte, men blodet som klibbat fast sig över tröjan och benet som går en aning snedare tyder på det.
"Oavsett om den är bruten eller ej blev det visst en rejäl smäll," säger han bara, syftandes på blodet. Ursäkten låter genuin, men Edward kan inte undgå att fortfarande känna sig nerstämd pågrund av den andres handlingar. Blicken glider ner till fötterna, försöker hålla besvikelsen för sig själv. Det är inte så att han förväntat sig att Derek skulle hjälpa honom, han är inte besviken på Derek själv. Mer att Derek inte gillar honom tillräckligt för att hjälpas åt. "Ja, det hade det antagligen gjort," svarar han och slänger bort pappret från huvudet, masserar sin käke från slaget Liam gjort. En riktigt jävla tur att han inte slagit ut några tänder. Det tar mycket på honom, men han tvingar sig själv att le mot Derek, även om han inte vill. Det är bättre att de bara glömmer bort de. "Förlåt för att jag inte hjälpte dig, jag... såg det alldeles försent," förklarar sjuttonåringen och drar händerna nervöst över varandra, försöker få sin insida lite mer lugn. "Vi kan väl se det som jämnt, antar jag." med ett påklistrat leende. När han återigen vänder sig mot Derek i tystnad ser han hur den andra sjuttonåringen inte så diskret kollar mot hans läppar. Kanske Derek vill att han ska se, kanske han inte bryr sig. Kanske är det så att Derek inte bryr sig ett dugg om Eddie som person, utan bara finner honom attraktiv och därför dras ögonen till läpparna mer än ofta. Edward drar en hand genom sina lockar, måste gå hem och tvätta dem. "Tänker du slänga en snöboll i mitt ansikte nu också, eller göra något åt det?"

Eddies fråga får Derek att generat slita bort blicken.
"Varför skulle jag göra det?" frågar han, hör själv den halvt nervösa, halvt bittra undertonen. Trodde Edward att han inte brydde sig nu?
Toppen, bra gjort Derek.
De mörka ögonen, som tillhör den något kortare sjuttonåringen, borrar in dig i Dereks egna, ljusa, och han känner hur blodet skjuter upp i kinderna som kanoner. Dels på grund av genans, dels på grund av en bitter besvikelse.
"Tror du verkligen att jag inte bryr mig?" Det låter skarpare ön han tänkt sig, men han tänker inte be om förlåtelse på grund av det. "Jag trodde det var mer tvärtom."
Det var inte ens men ingen att han skulle säga det, men orden bara slank ut innan han hann hindra sig.

Eddie blir aningen förvånad när Derek sliter bort blicken, blev han just generad. Huvudet faller på sned och med armarna i kors ler han svagt.
"Trodde du ville," svarar han bara låter sig själv ta ett litet andetag innan han kollar in i de vackert blåa ögonen framför sig. Edward har svårt att förstå varför Derek blir så generad, varför ansiktet blir allt mer rosa. När den andra sjuttonåringen ställer frågan om Edward genuint tror att han inte bryr sig, låter han blicken glida ner till sina fötter igen. Tonen är skarp, får Edward att känna sig aningen utpekad. De mindre händerna knyper ihop sig, naglarna borrar försiktigt in sig i huden på handflatan, någonting han själv inte lägger märke till. Blicken tvingas dock upp igen. "Och varför tror du det? För att jag stack i förrgår, eller baserar du det på något annat?"

Derek kniper igen läpparna, andas in genom näsan.
"Vet inte. Det kanske känns lite misstänksamt, du vet, när du är så himla snäll och.." Han andas in igen, ler sammanbitet.
"Jag vill inte.." Derek pausar igen, vet inte hur han ska formulera sig.
"Att det ska sluta illa."
Dereks val av ord är inte precis så rakt på som han tänkt sig, men eftersom att Edward är såpass smart antar Derek att han listar ut det.
Sjuttonåringens blick fastnar än en gång på de mörka, djupa ögonen som tillhör Edward, innan de i någon millisekund flackar ned till dennes läppar, och Derek tvingar sin blick upp igen.

Edward förblir tyst innan han nickar en aning besviket på huvudet.
"Jag kan vara snäll utan att försöka få en person i sängen med mig, du förstår det va?" undrar han och kniper ihop läpparna. Puttar upp de lätta glasögonen på näsryggen, han hade inte haft tillgång till linser när han sovit hos Joshua. "Jag.." sjuttonåringen sväljer hårt, låter blicken glida upp till taket för att hindra tårar att komma rinnandes, biter sig i underläppen. "Jag förstår att du tänker så om mig, det är en dålig vana jag har, och ni tror att det är grundat från ingenstans. Att jag bara finner ro att ligga med alla jag känner för, men.." än en gång stannar Edward upp, hatar sig själv för att han ens pratar med Derek om det. Vill inte berätta vart det är han fått sina handlingar ifrån. "Om du är rädd för att det ska sluta illa, då finns det inget jag kan göra åt det."

Svaret får Derek att rycka till och han motstår lusten att rynka på näsan i förvirring, då den redan bultar allt för mycket. Omedvetet för han upp handen till näsan, grimaserar när fingrarna snuddar vid det sneda näsbenet. Han har hört, flera gånger, att om man bryter näsan ska man bryta tillbaks den. Då har han aldrig trott att det skulle hända honom; visserligen brukar knäna och knogarna vara uppskrapade rätt rejält, men det är på grund av träningarna. Han skulle inte se sig själv som någon som använder fysiskt våld särskilt mycket eller seriöst, men just nu känns inte som rätt tillfälle att prova bryta tillbaks den.
Derek letar efter rätt ord att svara Derek, men han verkar ha fått tunghäfta och är alldeles för distraherad av Edward för att ens försöka säga något vettigt.
Derek dras tillbaka till gången då han varit nära på att kyssa Eddie, men kastat en snöboll på denne istället. Hur besviken den andre sett ut.
"Fan också", mumlar han tillsist, och utan att riktigt hunnit tänka efter har han pressat sina läppar mot Eddies.

Tystnaden som möter Edward får honom att stelna till. Kanske han pratat för mycket, avslöjat saker han inte borde ha avslöjat. Edward granskar den andres ansiktsuttryck, försöker få någonting ifrån det men misslyckas. Tillslut tvingar han bort blicken från Dereks slagna ansikte, ner mot golvet för att gömma skammen som trär hans ansikte, att han just sagt något så privat får honom att bli oerhört onöjd med sig själv. Orden kanske får Derek att döma honom ännu mer, kanske är Masons hårda ord fortfarande färska i hans huvud. Tanken om att gå därifrån när Derek inte verkar vilja svara honom ligger djupt i hans huvud. Det skulle få konsekvenser, höga konsekvenser om han bara gick därifrån. Dock avbryts tankarna innan Edward kunnat göra ett val, när ett par läppar möter hans. Edwards tankar börjar riktigt bubbla inom honom, undrar varför Derek skulle göra något sådant, om han ska besvara eller knuffa bort honom. Även om Derek frågat om Edward verkligen tror att den andre inte bryr sig, så finns det fortfarande en stark känsla av att han inte gör det. Kanske Derek bara finner honom attraktiv, bryr sig inte om honom som person. Hur som helst orkar inte Edward tänka mer på detta, utan tvingar bort tankarna. Edward har fått klart för sig att han gillar Derek på en nivå han inte gillar någon annan, och om Derek bara finner honom attraktiv, så kan Edward godkänna det. Han kan inte tvinga honom att känna likadant, och just nu vill Eddie bara ta tillfället i akt. Därför löser han sina armar som legat i kors över bröstkorgen, och låter sina händer finna sin väg upp mot Dereks nacke och kind. Känner en värme och närhet han inte känt innan, när han besvarar kyssen. Känner hur alldeles perfekt deras läppar är mot varandra. Värmen i hjärtat stiger för kroppskontakten de har, så mycket mer beroendeframkallande än någon annan beröring han fått. Omgivningen må inte vara optimal, men helt ärligt bryr han sig inte. Värmen och den kittlande känslan i magen är tillräckligt för att skjuta bort alla tankar.

Det pirrar i hela Dereks kropp, som små fyrverkerier som hotar att vilken sekund som helst orsaka en enorm explosion. Hans fingrar letar sig till Edwards bakhuvud och trasslar sig in i de lena lockarna; försiktigt, så att han inte förvärrar hacket. Den andra handen lägger sig på Eddies midja, drar honom närmare.
En röst i bakhuvudet skriker om hur han äntligen vågat kyssa Edward, och att den andre sjuttonåringen besvarat den är för honom ett mysterium som troligtvis alltid kommer vara olöst. Och det spelar ingen roll för Derek, inte nu; det enda han kan tänka på är Eddies mun mot hans. Hur bra det känns och att han helst aldrig vill sluta.
Men tillsist, på grund av något som heter syrebrist, måste han dra sig ifrån.
Den något längre finner sig själv stirrandes i Eddies ögon, men innan han hinner öppna munnen hör han Larissas röst utanför.

Pirret i magen är alldeles nytt för Eddie, även om han haft flera par läppar mot sina, har det aldrig varit speciellt. Bara fysisk beröring för att tillfredsställa. Men nu, nu är det helt annorlunda. Lite som att bli kysst för första gången, så mycket bättre än hans riktiga första kyss. Får honom att bara tänka på killen tätt intill honom och ingenting annat, får hela kroppen att pirra när Derek drar honom närmre. Dock förstår Edward att det han känner är förgäves, bland annat för att han inte kan tänka sig att Derek känner detsamma, men också för att kärlek alltid slutar upp som något hemskt och lämnar sår i en som inget annat. När den aningen längre sjuttonåringen drar sig ifrån honom, tar Edward ett djupt andetag, ögonen fastkopplade med Dereks. Och det kan inte ha varit en dummare tid för Larissa att öppna sin mun.
"Fan.." viskar han. Edward sluter ögonen en kort stund, lutar sin panna mot den andres och tar in känslorna som bubblar inom honom. De är så onaturliga, men så, så häpnadsväckande. Ett litet enkelt skratt glider från hans mun, känner sig som en liten tonårsflicka med flammande kinder han alltid tyckt är så naiva, medan han sakta låter sina armar glida ifrån Dereks nacke. Stryker tummen försiktigt över dennes kind innan han släpper taget helt. Känner redan den kvävande saknaden. Osäker på om Derek vill prata om det som hänt eller inte. "Jag borde väl gå.."

Det söbrusar så mycket i Dereks öron att han knappt uppfattar Eddies ord, men när den kortare sedan drar sig ifrån ytterligare är det som om hela hans kropp vaknar till och skriker av motstånd, nej snälla gå inte...
Derek har fortfarande kvar blicken på Edward och med ens känner han hur käkarna hettar till. Läpparna pirrar, som om de tjuter av längtan. Hans fingertoppar letar sig till dem, som om han försöker återkalla känslan av Eddies läppar, vill aldirige någonsin att det ska sluta kännas såhär bra. Det är som om han efter den här stunden lever för att få vara med om nästa.
"Kanske", hör han sig själv säga, och rösten brister nästan.
Men han vill inte att Eddie ska gå, och det är då han förstår att han är rätt fast.