Sorteringshattens hemlighet

Här kommer lite mer!

_____________________________________________


Professor McGonagall följde mig upp uppehållsrummet efter att vi passerat några märkliga, rörliga trappor. Det låg i ett ganska avlägset torn där man mest stötte på Hufflepuffare. Hon lämnade mig utanför eftersom hon själv inte hade tillgång till lösenordet för att komma in. Som tur var kunde jag ta mig in tillsammans med en mängd femteårselever. Uppehållsrummet var ett ovalt rum med fåtöljer, mattor, gardiner och väggar i varma färger. Som pricken över i:et sprakade en liten glad brasa i eldstaden. Ett par elever satt vid ett litet runt bord och försökte skriva uppsatser om månens olika faser, att döma av deras sömniga mummel. Då jag passerade tröskeln tittade alla på mig och började viska.
"Det är ju hon!"
Jag förblev tyst och gick in i flickornas sovsal. Vid sängen längst bort i rummet stod min slitna koffert och tomma ugglebur. Jag kunde inte låta bli att oroa mig över att Mercedes trots allt kanske inte kom tillbaka. Motvilligt insåg jag att jag önskade att jag haft med mig en katt, för sådana här stunder. Jag hade kunnat borra ner ansiktet i dess päls och bara gråta ut. Men det kunde jag inte nu, inte gråta. Snart skulle jag få vänner. Det var här jag hörde hemma, i Hufflepuff. Ingen annanstans. Bara här. Fortfarande ekade hattens röst "Du hör inte hemma här". Jag slängde mig på sängen och höll för öronen. Rösten bara fortsatte, jag kvävde ett skrik.
"Du hör inte hemma här, du hör inte hemma här, du hör inte hemma här..."
Och därefter Phineas röst.
"Avskum! Hon är avskyvärd, avskyvärd, hon är avskum..."
"Sluta..." mumlade jag snabbt och bankade i mitt huvud med knytnävarna. Smärtan for genom mitt huvud och bedövade rösterna i någon sekund, sen fortsatte det.
"Avskum, du hör inte hemma här, du, din avskyvärda..."
Jag kände hur huvudet blev slappt och jag föll ihop på sängen.

_________________________________________

Eftersom Harry aldrig besöker Hufflepuffs uppehållsrum fick jag improvisera lite, som ni kanske förstår....

Herrejösses vad bra!

Bra.

Jättebra!

Men gud så bra du skriver! Jag vill ha mer nuu!

Jag slog upp ögonen och fann mig själv liggande i fosterställning. Jag rätade snabbt ut mig för att ingen skulle hinna se, men det var totalt onödigt eftersom jag snart insåg att resten av sängarna var tomma.
Uppehållsrummet var lika tomt som sovsalen, och idag sprakade ingen munter liten brasa i eldstaden. Trots alla varma färger fick jag plötsligt gåshud. De hade undvikit mig med flit. Hogwarts började redan påminna om mitt förra liv.
Nere vid frukosten i stora salen slog jag mig ner på en av de två långa bänkraderna, och de som satt bredvid mig flyttade nästan omärkligt sina stolar bort från mig. Osäkert sträckte jag fram handen för att ta den sista bit pumpapastej som fanns kvar. Min hand slogs bort av ett välbekant slag. Jag tittade upp och stirrade rakt in i Amanda Malfoys mörka ögon. Hon tog pumpapastejen.
"De var slut på vårt bord" sa hon högtidligt och vände sig om. Inga Hufflepuffare protesterade, vi visste alla att man skulle dela på saker och att alla var lika mycket värda. Fast det där sista hade jag börjat tveka på efter morgonen.
"Hellre Dracos syster än den där tjejen" viskade någon.



__________________________________________

Väääääääääldigt kort kapitel, tyvärr... nästa kommer bli långt, lovar!

Skitbra! Jag älskar det!

Meer nuu! Det är så himla bra!

Bra.

Stackars Erin! Men i alla fall, JÄTTEBRA!!!!!!!!