When the dark arrives

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Det kommer ett nu direkt. Känner för att skriva
-------------------

Kapitel 4.

Hinah såg bort mot Mel och Liz. Liz hade redan dragit ut sin klädnad ur sin koffert och började lirka på sig den. Hon sken av glädje. Melaine satt kvar och såg mot den nu stängda kupédörren. Hon sken också - i svagt rött. Hinah förstod genast varför. Hon log mot sin rödhårige vän som bet sig löst i läppen innan hon log tillbaka. Det var hur tydligt som helst att Mel gillade Chris - som han också kallades - men de hade inte pratat något om det. Vad Hinah visste så verkade Liz inte ens märka av detta. Och nu hade hon för fullt upp med att få på sig sin svarta klädnad, nästan identisk med den på hennes bror, för att kunna se den tredje flickans svaga rodnad. Hinah valde att inte säga något. Hennes huvud var fyllt med andra tankar. Tankar om Hogwarts och de förväntningar hon hade inför sitt femte år. Hon trodde att hon skulle spricka, att hennes hjärta snart skulle hoppa ur bröstet på henne. Så stor lycka kände hon vid just det tillfället - en lycka som inte kunde mäta sig med något annat. Hon fick snart fram sin egen klädnad ur kofferten och efter att hon lagt ner godiset slängde hon den över huvudet.
Det kändes underbart att ha på sig klädnaden igen. Som om hon var en helt annan person. På somrarna var hon bara tjejen som brukade roa sig själv med att gå promenader i skogen och sitta vid en sjö, titta ut på det spegelblanka vattnet. På Hogwarts var hon Hinah - Ravenclaweleven som ser det ljusa i allt det mörka, som ser guldkanten i varje grått moln. Den som kämpar med sina studier och för sin framtid.
Hon skymtade Hogwarts i fönstret och hjärtat tog ett nytt skutt.
"Där är det!" hörde hon Liz utropa. Rösten hade sin vanliga, ljusa klang.
De tre tjejerna ställde sig vid fönstret, trängdes vid det lilla utrymmet för att granska skolan. Det var sig likt. I kvällens mörker seglade ljus ut genom fönstren, de fyra tornen sträckte sig höga i skyn. Det var en magisk syn, en syn man skulle bära med sig hela livet. En ny, inte lika upprymd känsla fyllde Hinahs kropp. Hon kände känslan av samhörighet, av trygghet. Det var här hon hörde hemma.

"Snälla, försök att inte trängas. Släpp fram förstaårseleverna. Ta det lugnt, alla kommer ut!" det var ett försök till en lugnande stämma som man kunde höra när man skyndade sig ut genom korridoren.
Prefekten, en flicka i sjunde årskursen, försökte se till så att alla kom ut helskinnade. Hon behövde det såklart inte. Alla hade alltid bråttom ut, men aldrig hade någon skadats för det. Hinah, Liz och Mel tog sig ut från tåget och började automatiskt röra sig mot vagnarna i vimlet av alla andra elever. De fick en plats i en vagn tillsammans med två killar från samma årskurs. De gick också i Ravenclaw, men Hinah kände dem inte så väl. Det spelade ingen roll. De pratade med varandra och diskuterade hur det kommande läsåret skulle bli. Alla hade de höga förväntningar och alla trodde de att det skulle bli riktigt kul - om man räknade bort GET-proven. De kom överrens om en sak; och det var att ett nytt, fantastiskt år väntade dem.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Du skriver sjukt bra! Riktigt bra! *Bevakar*

Härligt kapitel ! Längtar efter mer ;D Du borde skriva oftare på den här, den är jättebra ! ^^

Hehe, tack. ^^ Ska försöka komma igång med skrivandet i den här.
Nu är jag inte expert på vilken ordning de tar saker och ting i den första kvällen, så ni får stå ut med eventuella felbedömningar. xD
--------------------

Kapitel 5.

Vägen till slottet kändes ovanligt kort när man satt och pratade om allt och ingenting. Hinah kände att hon hade fått två nya vänner - redan första kvällen. Pojkarna hette Will och Jeremy och de var riktigt trevliga. Inte alls som Hinah mindes killarna i hennes egen årskurs från förgående år. Då hade de varit löjliga, rent av omogna i hennes ögon. Kanske hade hon bara varit för fördomsfull. Will och Jeremy var ju väldigt snälla och de hade inga svårigheter att prata med varandra.

Stora salen bredde ut sig framför Hinahs fötter där hon stod vid dörröppningen. Den hade redan börjat fyllas på med en massa elever som satt och pratade vid borden. Man kunde inte höra vad någon sa, eftersom alla pratade i mun på varandra.
"Är det inte härligt?" det var Liz som hade kommit upp bredvid Hinah. Hon log stort.
"Ja", medgav Hinah med ett nästan drömmande uttryck i ansiktet. Hon log också, och det passade bra till den sprudande, glada känsla som fyllde hennes kropp.
Vid Ravenclawbordet satt redan många välbekanta figurer. De var lika ivriga som Hinah och hennes vänner. Chris och några andra från årskurs sju satt i mitten av bordet och skrattade. Några av Chris vänner kände igen dem och vinkade välkommet som hälsning. Hinah och Liz vinkade tveklöst tillbaka. De slog sig ner lite längre bort, nära kanten av bordet och inte långt ifrån lärarbordet framför dem. I mitten, på en stol med ett långt ryggstöd, satt en välbekant kvinna med det gråstripiga håret uppsatt i en knut under den gröna häxhatten. Hon hade ett vänligt leende på läpparna, men trots detta kunde Hinah urskilja någon sorts bestämdhet. Det var hennes personlighet, antog hon. Varför skulle någon tycka illa om ett sådant här tillfälle?

En hård knackning slog mot dörren och hela salen tystnade på någon sekund. En tystnad som spridde ännu en förväntansfull stämning. Den tunga dörren in till salen öppnades och en stor gestalt visade sig. Hinah kände igen honom som Hagrid, skogsvaktaren och läraren av Skötsel och Vård av Magiska Djur. Bakom honom kunde man skymta ansikten, som såg så små ut i jämförelse med halvjätten vid dörröppningen. Förstaårseleverna viskade lätt till varandra med spända miner och skyndade efter Hagrid då han började ta sig fram genom salen. Hinah mindes hur det var att gå där, i väntan på att delas in i något elevhem - med alla blickar vända mot sig och de andra nykomlingarna. Det var en pirrande känsla som smög sig fram i Hinahs leder då hon kom att tänka på det. Det kändes farligare än vad det egentligen var, mindes hon. Och så började sorteringen efter att applåderna från den gamla sorteringshattens sång lagt sig.
Varje gång det kom en ny elev till någon av elevhemmen så klappade just det elevhemmet starkt i händerna. Det var en ära, eller en hyllning att få nya elever till sitt elevhem och Hinah blev lika glad som alla andra då fler och fler elvaåriga flickor och pojkar slog sig ner vid deras bord. Alla med glada miner och lättade ansiktsuttryck.
Sorteringen verkade ta upp en stor tid av kvällen, men det var fortfarande mycket kvar innan de fick ta sig upp till sina sovsalar. Minerva McGonagall, rektorn, reste sig upp för att hålla tal. Det var ett kort, välkomnande tal till de gamla och de nya eleverna och hon drog de vanliga reglerna som man fick höra varje år. Sedan log hon samtidigt som hon sakta slog ut med armarna.
"Ni måste vara hungriga", sa hon med en ovanligt len stämma. "Hugg in!"
Mat började fyllas på silvertallrikar och flera maträtter framträdde på ett litet kick. Folk började ta för sig så gott det gick, åt och pratade igen. Stämningen var underbar. Precis som den ska vara första kvällen till ett nytt läsår.

Underbart ! Kan knappt bärga mig tills nästa kapitel ! C: