Skolår 1942-1943 [SV]

Tack så mycket!

Men det har blivit en liten ändring på ett namn. Vissa av er har kanske lyckats förstå att Minerva är professor McGonagall, men sedan Rowling har skrivit om henne på Pottermore så har hennes födelsedatum ändrats. Det har visat sig att hon började på Hogwarts 5 år efter allt det här. Därför heter nu Minerva Miranda Jordon, och hon har ingen som helst koppling till McGonagall.

Jättebra skrivet Hillevi Claw!

Jättebra!
Försök att tänka på att inte ändra tempus bara (jag gör, jag gjorde, jag har gjort, du fattar xD) så blir det enklare att läsa :3

Jag vet! xD Brukar jämt skriva i "då-tid" så är lite ovan med "nu-tid". Lite då-tid slinker in här och var och jag märker det knappt!

Bra, mera.

Nu kommer fortsättningen! Jag vet att det var flera månader sedan jag skrev, förlåt för det, men jag har haft skoljobb att fokusera på. Jag hoppas att jag ska hinna med lite mer nu under lovet.
__________________________________________

6
Först när vi kommer fram till vagnarna, som ska ta med oss tillbaka till Hogwarts, ser jag Simon. Han sitter redan på en vagn som är på väg bort. Han ser mig i sista stund och vinkar glatt. Jag vinkar tillbaka.
Jag, Silvia, Harriet, Irma och Marcia fryser våldsamt när vi äntligen kommer fram till Hogwarts. Vi skyndar oss in och de andra går mot tornet. Simon står och väntar på mig i hallen. Jag drar upp en litet paket ur fickan och räcker det till honom.
”Jag sa ju till dig att jag inte ville ha någon julklapp”, säger jag. ”Därför får du din nu; en aning försent.”
Han tar flinande emot den och ser på mig handled. Där sitter ett pärlarmband, hans present till mig. ”Gillar du det?” frågar han medan han öppnar julklappen. Vi börjar sakta gå inåt slottet där kylan inte spridit sig.
Jag ser på armbandet och nickar. ”Mycket.”
Han öppnar asken och tar försiktigt ut dess innehåll. ”Vart skjutton hittade du den här?” frågar han. Mellan hans fingrar håller han en miniatyrspelare från Puddlemere United på en kvast i deras bruna dräkter.
”I Diagongränden”, säger jag. ”Tycker du om den?”
”Jag älskar den! Kan den flyga?”
Jag nickar. ”Sluta hålla i den bara.”
Han släpper den lika försiktigt som han tog upp den, och den börjar flyga omkring framför honom. Den lilla dräkten fladdrar i vinden med nummer 9 på ryggen. ”Du lyckades till och med få mitt nummer på honom också”, säger Simon.
”Annars så skulle han ju inte likna dig.”
”Mig?”
”Ja. Det är väl där i Puddlemere du kommer hamna till slut.”
Han flinar. ”Låt oss hoppas det.” Han fångar in spelaren och håller den varsamt i sin hand. ”Hur står det till med Silvia, nu då hon har varit med sin familj igen?”
Jag rycker på axlarna. ”Hon pratar inte så mycket om det längre, men jag kan märka på henne att hon är ledsen. Hur har dina föräldrar reagerat på allt som har hänt här?”
”När det först fick reda på det var de ganska ovilliga att låta mig åka tillbaka, men jag övertalade dem att det inte var en sådan stor fara.”
”Det är en stor fara”, säger jag med skärpa i rösten. ”Du måste inse det.”
Han ser på mig lugnande. ”Jag har insett det, men jag tänker inte vara borta från Hogwarts bara på grund av det.”
”Bra.”
”Oroa dig inte så mycket för mig.”
Hur kan jag inte oroa mig för honom?
”Vi ses efter middagen”, säger han.
”Vi ses.”

Inget nytt hörs från Hemligheternas kammare på länge. Alla börjar slappna av, och ingen tänker knappt mer på det. I slutet av februari spelar Ravenclaw mot Slytherin, och Ravenclaw segrar. En bit in på mars spelar Gryffindor mot Hufflepuff. Simon strålar ute på planen. Han och laget har aldrig varit i bättre form. De vinner med 230-60. Gryffindors seger i hela kuppen är så gott som säkrad redan.
Jag står och väntar på honom utanför arenan, för han har bett mig göra det. Mot Hogwarts går Gryffindorarna, stojande och jublande. En fest ska hållas i spelarnas ära uppe i deras torn har jag hört.
Snön håller på att smälta och gör marken blöt och slaskig. Fållen av mina byxor är blöta och mina skor smutsiga. Det blåste uppe på läktaren, så mitt hår måste se ut som ett yrväder. Jag försöker få det under kontroll bäst jag kan.
Finn och Thor kommer ut från omklädningsrummet.
Jag skyndar mig att fläta håret, och då jag virar en hårsnodd runt den kommer Simon ut. Han ler brett då han ser mig.
”Grattis”, säger jag då vi börjar gå sakta mot slottet.
”Tack”, säger han.
Då han inte säger något mer frågar jag: ”Ville du bara att jag skulle vänta på dig så att jag kunde gå med dig till tornet?”
”Nej.” Han skakar på huvudet. ”Jag har inte lust att gå på den där festen.”
”Vill du inte hyllas av dina trogna anhängare?” flinar jag.
Han knuffar till mig lätt. ”Det vet du att jag inte gör.”
”Så vad ska du göra under kvällen då?”
”Det är där du kommer in”, säger han och flinar.
Mina kinder blir röda av förväntan, så jag ser ner i marken. ”Har du något planerat?”
”Nej, inte riktigt. Jag tänkte bara att vi kunde strosa runt kanske. Om du inte har annat för dig.”
”Jag stod och väntade på dig i flera minuter i en lerpöl. Visar inte det vilken upptagen människa jag är?” skojar jag. Simon ler.

Efter att ha strosat runt i halva slottet landar vi i Stora Salen och spelar flera partier trollkarlsschack. Jag låter honom vinna några gånger, bara för att få se det där underbara, stolta leendet i hans ansikte. Vi pratar om vad som än faller oss in. Ibland sitter vi bara tysta, ibland talar vi om sådant som är allvarligt, och ibland skämtar vi om saker och ting. Vid ett tillfälle ramlar Simon av bänken av skratt och vrider sig krampaktigt på golvet. Bara synen av det får mig krokna av skratt och rulla av bänken. Vi ligger på golvet och skrattar så länge att jag glömmer bort vad vi skrattar åt. De andra i Stora Salen ser konstigt på oss, men jag bryr mig inte.
Till slut blir det dags för middag och vi skiljs åt till olika bord, men sätter oss så att vi fortfarande kan se varandra.
Då kvällen infinner sig, och jag ligger sömnlös i min säng börjar jag gråta, alldeles tyst. Jag hatar honom för att han aldrig låter mig veta hur han känner, men jag älskar honom ändå, just på grund av det jag känner.

Superbra! Fortsätt. MER! Haha!

Jättebra!

Jättebra !!