Vad tycker ni om Harry, EGENTLIGEN?

Det går inte att inte alls tycka om Harry men jag förstår verkligen vad ni menar. Han kan gå mig på nerverna lite ibland också. Och att han alltid ska spela hjälte. Det känns liksom lite så ibland. Jag tycker mycket mer om Ron. Men som sagt går det inte för mig att inte tycka om Harry. Han är ju en fantastisk trollkarl!

Jag tycker att Harry verkar lite aggressiv?

Jag tycker om att läsa ur hans perspektiv... förstår dock lite vad ni menar. Men jag gillar det i alla fall

jag gillar Harry!
utan honom hade det inte blivit några böcker eller story.

han lyckas med mycket saker, men dem flesta sakerna har han anledning till. Hans pappa va en duktig sökare när han gick på Hogwarts, som ett åring flög han på sin lilla kvast (som han fick av Sirius). dessutom var ju Voldemort väldigt begåvav när han gick i skolan och efterssom Harry blev en slags Horrukrux kan han ju överfört en del av sin förmåga till Harry, för han kan ju prata med ormar.....

Oh my god this thread.

hhejanna
Harry Potter är allt annat än överskattad och dryg; någonting som många glömmer bort är att han är en människa, en vanlig människa - inte ett helgon. Han växer upp i en värld skild från hans riktiga för att han ska vara skyddad; precis som Professor McGonagall säger i första boken "There won't be a child in our world who doesn't know his name".
Exakt som accioron skrev - Harry växer upp i en familj där hatet mot honom är fruktansvärd stark. Han sover i ett skänk under trapporna; han får inga ordentliga kläder; han blir retad i skolan, för att inte tala om hur Dudley och hans vänner behandlar honom; Harry mår aldrig, aldrig, aldrig riktigt bra hemma hos sin moster och hennes man. Professor Dumbledore hade tidigare bett Petunia och Vernon Dursley att behandla Harry som om han vore deras egen son - gör de det? Nej. Han blir smutskastad, orättvist behandlad, är tvungen att utföra handlingar som resten av familjemedlemmarna inte orkar med.

När han för första gången kommer till Hogwarts får han sina allra, första vänner; han lär sig vad kärlek riktigt innebär och hittar ett ställe som han kan kalla för hem. Men även där finns inte den riktiga tryggheten, lugnet. Han kommer till en skola där alla förväntar sig bra saker av honom, otroligt skickliga saker; han är den ende som hade överlevt Avada Kedavra, det står i böcker om honom, viskningar och blickar följer honom vart han än går. Den här pojken har en enorm press på sig, han vill visa världen och samt sig själv att han är duktig, att han kan. Hans öde hade redan blivit förutspådd innan han ens hade växt upp.

Så det är självklart, det är självklart att känslorna tär i honom mot slutet. Han ser sina vänner och sin gudfar dö mitt framför hans ögon, samtidigt som han känner en otrolig stor skuld för att hans vänner följer med honom vart han än går; och där har vi det igen, även efter några år med sina vänner på Hogwarts blir han aldrig riktigt van vid den kärleken. Den betyder mycket för honom, absolut, men att i flera år ha bott hos en familj har behandlat en rätt ut sagt som skit för att senare komma till slottet, till skolan, och få vänner som är med honom ända till slutet måste vara annorlunda. Underbart, men annorlunda.
Harrys största rädsla är att förlora någon han älskar. Och han gör det, om och om igen under historiens lopp.
Men han ger aldrig upp. Och det är det som gör Harry Potter en stark individ. Självklart att han inte är vanlig! Och självklart rinner känslorna ur honom i de senare böckerna. Självklart känner han irritation mot sina vänner, självklart orkar han inte med dem ibland - men gör vi inte alla det? Har inte du, som just nu läser det här, stört dig på din vän? Så varför skulle inte Harry fått göra det? Jag upprepar mig, Harry är inte ett helgon. Han är The Boy Who Lived, The Chosen One och en man. En man som har brister och fel som många hjältar och hjältinnor inte har - precis som accioron tidigare nämnde - och under den tiden, under loppet av historien, så bearbetar den här mannen nackdelarna med sig själv. Samtidigt som han lär sig att acceptera dem förstår han var han riktigt behöver göra, som han egentligen alltid vetat inom sig; han måste döda Voldemort.

Så snälla, säg inte att han är överskattad eller att han är dryg. Det är precis det jag menar med att folk förväntar sig mycket av honom; han är dryg. Taskig. Är inte alla vi det? Är det inte normalt att bli arg på sin vän, att fräsa, att kunna säga ord som faktiskt sårar? Men självfallet, eftersom Harry Potter är the Boy Who Lived så är det ju så konstigt att han blir arg på personer i sin omgivning, han har ju inte heller Voldemort och hans anhängare efter sig, nej nej. Det är helt onormalt att den här pojken känner ilska, känner sorg. Really.

Blaire
Självfallet att Ron är avundsjuk på honom? Ron växer upp med sina äldre bröder, som alltid på Hogwarts har varit i rampljuset; Charlie var Quidditchkapten, Bill var Head Boy; som Percy är när Ron själv börjar på skolan för häxkraft och trolldom; Fred och George som har sina skämt och saker som senare visar sig att bli en hit på skolan. Ron? Ron är den långe, rödhårige killen som umgås med den kända Harry Potter. Han faller ännu en gång i skuggan - och inte bara i skuggan av hans bröder, utan skuggan av hans bästa vän. Hans största rädsla blir, efter ett tag, att Hermione - flickan som han älskar i smyg - inte ska se honom för den han är. Att hon ska falla för Harry, för Harry som alltid har varit i rampljuset, Harry som alltid får all uppmärksamhet.
Och om din kommentar om Hermione; hon är absolut inte felfri. Du har, förlåt mig, nog bara lärt känna henne på ytan i så fall, inte läst riktigt mellan raderna. Hermione Granger kommer till skolan, utstött; folk ser henne som “Fröken perfekt” som du själv så fint beskrev; men hon är allt annat än det. Hermione är en tjej som gör mycket annat än att klamra sig fast i böcker. Att hon har mycket kunskap och att hon ofta följer regler, försöker alltid planera och se vad som är rätt och fel i hetsiga situationer är en del av den hon är, men samtidigt så är hon personen som ställer upp för sina vänner vått och torrt. Hon är rädd för att ses som just den tjejen som har näsan mellan raderna i böcker, som alltid spenderar sin tid i biblioteket; hon har rädslor, och vilken felfri människa har det? Ingen. För ingen människa är felfri, oavsett om det kommer till den verkliga världen eller till en karaktär i en bok. Hermione är personen som kan gå för långt i extrema förhållanden, hon är den som kan ibland pressa på för mycket - hon vill bara väl och gör det inte medvetet. Hermione vill ofta se saker svart på vitt, men ibland går det helt enkelt inte, ibland är det omöjligt; och ibland vågar hon inte inse saker.

Jag vet inte hur det är med dig, men detta kallar inte jag för “felfri”.

themagicalmuggle
Harry är inte felfri. Harry låter bägaren rinna över mot slutet, en felfri människa, en hjälte som så ofta beskrivs i andra böcker skulle aldrig ha gjort det. Och det är precis det som skiljer Harry Potter från andra personer. Känslorna exploderar inom honom, så ofta, så ofta, men han har aldrig riktig chans att kunna uttrycka sig, för han vet inte hur han bör göra. I de senare böckerna kan han inte hålla huvudet högt hela tiden; han visar sina brister och fel för sina vänner, liksom blottar sig. Skulle du kunna anse att en felfri människa har brister och fel? Nej, det går inte ihop. Att säga att Harry därför är perfekt, felfri är ganska dumt, med tanke på att det finns så uppenbara tecken på att han faktiskt inte är bra som alla tror att han är i böckerna.

När han kommer till Hogwarts är han rädd för att misslyckas med saker och ting, att han inte kommer hitta någonting som han är bra på. Att han därför blir utvald till “the youngest seeker in a Century” är inte så konstigt; och jo, han sitter faktiskt på kvasten en ganska lång tid i boken, inte i filmen och det är ju ganska uppenbart just varför. Han har blodet inom sig; James var en känd sökare han själv och man kan inte neka till att Harry har därför ärvt den talangen från sin far. Han hittar någonting som han lyckas med, någonting som han faktiskt är utomordentligt bra på; han finner någonting som är roligt, som tillåter honom att vara fri, som tillåter honom att verkligen njuta av livet.

Om du tänker efter så finner du svaret på varför just han utföra Patronusbesvärjelsen. Jag citerar mig själv om hans uppväxt;
“Han sover i ett skänk under trapporna; han får inga ordentliga kläder; han blir retad i skolan, för att inte tala om hur Dudley och hans vänner behandlar honom; Harry mår aldrig, aldrig, aldrig riktigt bra hemma hos sin moster och hennes man. Professor Dumbledore hade tidigare bett Petunia och Vernon Dursley att behandla Harry som om han vore deras egen son - gör de det? Nej. Han blir smutskastad, orättvist behandlad, är tvungen att utföra handlingar som resten av familjemedlemmarna inte orkar med.”

Från att leva i hat kommer han till en skola där han lever i kärlek, i värme. Han finner sina vänner och förstår var lycka riktigt innebär. Harry Potter har inte levt ett normalt liv; ingen häxa eller trollkarl har levt som honom, aldrig. Innan hans ens hinner växa upp är hans framtid markerad av denne onde trollkarl som tog livet av hans föräldrar. Minnena av hans föräldrar blir klarare; han har sina vänner; och efter att ha levt ett sådant liv där han inte mår bra till fullo är det helt förståeligt att han faktiskt kan bemästra Patronusbesvärjelsen när det väl kommer till kritan. Han vet att han måste göra sina föräldrar stolta. Han vet att han måste göra omgivningen stolt. Och han vet, han vet att han själv måste klara det.

Alltså come on. Att han som 17-åring lyckas besegra Voldemort, någonting som inte någon annan trollkarl eller häxa har gjort är ju uppenbart. Han har ju blivit VALD till det, UNÄMNAD till det. Han är the Chosen One, då förstår du ju själv att det ÄR han som måste göra av med Voldemort för gott? Under den tid då Professor Dumbledore lever är det bara han, Harry och samt Professor Slughorn som faktiskt är medveten om vad Voldemort har gjort; skapat horrokruxer; därför så är det ju självfallet att ingen annan har kunnat lyckats besegra honom.

^ Alltså childhoodlight har sagt allt som går att säga i den här tråden. Det finns inget mer att klämma fram och allt hon skriver är så rätt. Listen to her!

Dessutom så förstår jag inte vem som ger er rätten att sitta och döma andra människor? Ni säger att Harry är felfri, tråkig, dryg, perfekt och what so ever, vem ger er rätten att säga saker och klaga på saker om en annan människa? För han är faktiskt en människa och ingen jävla spindelmannan. No offence, Spiderman! Han är person med känslor och han kan bli sårad och jag orkar inte att människor sitter och drar felaktiga slutsatser om en underbart fin man. Att ni inte är mer intresserad av att lära känna honom, läsa mellan raderna och faktiskt se vad han går igenom?

Jag tycker om Harry, även om han skriker ofta i Fenixorden. Men Harry är en snäll kille.

Tycker verkligen om Harry ♥

Håller helt och hållet med childhoodlight hon tog orden ur min mun.

What? Vad är grejen med att inte få skrika? Gör han något fel då eller? Han skriker för att hans själ är trasig, för att hans älskade gudfar dör, för att människor plågar honom och för att Voldemort tar sig in i hans själ. Skulle inte du skrika då?