Lupple & Emma07 PRS

Velian såg på honom, verkligen studerade. Han hade poängterat att han ogillade familjeföretaget men han blev ändå chockad och lite förvånad, nästan rädd över att hans nye tränare och vän kunde se igenom honom så pass bra. Han hade inget minne av att han någonsin mött en sådan person förut. Hans fina komplimang, gömd inuti den väldigt privata frågan fick honom att le. Det kändes...bra. Förvånansvärt bra. "Jag har inte jättemycket val. Familjen är...väldigt tajta." Förklarade han trevande. Osäkert. "Men ibland är det riktigt roligt, som nu. Jag fick chansen att träffa dig. En ny...vän." Sa han prövande och med ett strålande leende på läpparna.

(sry, för kort svar är så trött! )

(Ingen fara!! )

Christopher kunde inte undgå att märka hur Velian nästan verkade bli glad över hans ord, vilket också gladde Chris i sin tur. Han hade en solklar vilja att göra honom lycklig - något han kommit mer och mer underfund med. Men han måste säga att han var ganska nöjd med det, kanske hjälpte spriten till med den saken. Velian hade sannerligen hittat en väg in till hans hjärta trots den korta tid dem hade känt varandra.
"Vad hade du helst velat göra då? Vad har du för drömmar?" frågade han nyfiket, tyckte sig skönja ett klart missnöje över att vara fast i det där familjeföretaget. Kanske också missnöje i familjen? Men där skulle han inte våga gissa för mycket, för det ämnet var för honom något främmande. Han själv hade inte kunnat önska sig en bättre familj - kanske att han ibland tyckte att större delen av den låg lite väl långt bort. Men det var ju inte värre än att de åkte till Grekland någon gång om året.
"Och jag är glad för att ha träffat någon så spännande som dig." log han stort, nästan löjligt lycklig över viset han sade vän. Det borde väl hinta om att han kunde tänka sig att vara mer än så? Han ville då sannerligen tro det i vilket fall som helst. Han ville säga så mycket vad han egentligen tyckte och tänkte om honom, men det var svårt - han var rädd för det också. Även om spriten raderat det mesta utav den rädslan. Men också hur han skulle närma sig det, allt han hade att bedöma var egentligen småord och gissningar. Förhoppningar kanske. Ändå var han relativt säker på sin sak, märkligt nog.
"Vad har du för liv annars då? Ingen partner eller något du kan sticka iväg med eller nåt?" frågan var väl främst riktad för att få reda på om partnern, snarare än resten. Även om han självklart var nyfiken på det också.

Velian skrattade lågt. Åh hans drömmar? Om han var obunden till plikter hade han kunnat göra vad som helst. Han hade ju sin magi. Han kunde ordna sig ett rätt så jäkla bra liv och bara göra roliga saker hela dagen. " Jag tror jag är en livsnjutare. Jag skulle vilja fylla dagarna med glädje.." Började han. "Kanske måla lite, eller skriva. Jag tror jag hade varit en bra författare." Flinade han roat. "Kanske lära mig något nytt, typ lära mig att surfa." Sa han tankfullt. Hans tankar hade börjat vandra vid önskan om ett annat liv och han såg ett liv fullt av möjligheter och någonstans i hans tankar så befann sig också Christopher. Han förstod inte hur eller varför, men han fanns där. Som en slags förlorad pusselbit. Som äntligen kommit på plats. Det var underligt och oerhört skrämmande. "Du då? Om du hade fått välja vad som helst, hade du då valt att vara personlig tränare?" Frågade han nyfiket. Han hade fått intrycket av att killen var väldigt nöjd. Väldigt...tillfreds fast ändå inte. Kanske hade han också en saknad pusselbit? Hans nyfikenhet ökade och han studerade honom intensivt och noggrant. Som för att kunna läsa av honom.

Frågan han fick var oväntad och det fick honom att skratta. Mjukt, lättat. "Nej jag har varken flyktplan eller partner." Log han. Det var en intressant fråga och motivet bakom den fick hans egna hopp att öka lite. Fick hans hopp att svälla och bli mer påtagligt. Mer viktigt. "Du då? Någon partner?" Sa han leendes. Om Christopher hade ställt frågan så hade även Velian rätten att ställa frågan tillbaka. Det där om att fly verkade inte direkt vara en relevant fråga. Christopher verkade inte vara fången. Han verkade bara existera i sambalans med något annat. Men vad? Hans energier var...goda. Enkla att vara nära. Och han, Velian drogs till dem som en magnet. Varför? Det var en fråga han inte skulle finna ett svar på, speciellt inte nu. Vilket innebar att den inte heller var särskilt viktig att besvara eftersom det fanns bättre saker att göra. Som att prata och titta på Christopher, njuta av hans sällskap.

Någonting sade Christopher att Velian aldrig riktigt funderat särskilt mycket över sin egen framtid. Det var kanske mest en känsla han fick, men han tänkte absolut försöka fråga lite mer om det där familjeföretaget. Kanske var det just det som höll honom tillbaka, att inte lämna familjen där? Kanske rädd för att svika dem om han gjorde något annat? Chris kunde ju inte direkt säga att han hade minsta lilla erfarenhet i frågan då hans mor hade varit väldigt stöttande, men han kunde ju tänka sig att det kunde vara så. Bara hans mor var väl fel val också - han hade ju betydligt större familj än så. Släkten i Grekland var stor, och där hade han även sin far. Han hade alltid haft en bra relation med honom ändå, trots att han alltid levt med sin mor. Men det fanns inte riktigt nåt att vara sur på. Han hade det väldigt bra hos sin mor, och skulle det vara någonting så litade han på att fadern också fanns där. Nu på senare tid hade ju också hans mors nya man blivit som en slags extra-pappa på hemmaplan.
”Det låter härligt.” Att bara njuta av livet på det viset. Han lade huvudet lite på sned för att betrakta Velian.
”Jag hade kunnat lära dig.” Leendet han gav honom var nästintill busigt, utmanande till och med kanske. Men faktum var att han gärna skulle bli en del av hans liv i framtiden, ha en anledning att träffa honom mer.
”Jag vet inte riktigt. En del av mig skulle vilja flytta hem till Grekland igen, men samtidigt har jag bott här så pass länge att Amerika också blivit en del av mig. Men jobb vet jag inte riktigt. Jag älskar mitt jobb nu, men jag funderade också en sväng på att åka in med militären igen.” Han var nöjd som det var egentligen, och det var lite typiskt honom att inte göra mycket till framtidsplaner utan snarare ta det lite som det kommer.

”Tur för mig då.” Skrattade han till med samma busiga leende emot Velian. Han var inte helt säker på att han tolkat alla signaler rätt, men spriten fick honom att ändå våga anta att mannen var inne på samma spår som honom själv inom kärlek. Dessutom var det väl lika bra att veta det nu annars om han inte var det, istället för att låta fantasierna sväva iväg alltför mycket innan dem krossades.
”Nej, nej.” Skakade Chris på huvudet, glad att bli ställd frågan tillbaka - då kanske han inte skämt ut sig helt och hållet. Hoppades han på åtminstone.

Velian skrattade lågt. Christophers busiga leende fick honom att smälta. Det var helt fantastiskt. Det var så...sexigt på något sätt. För några sekunder övervägde han att kyssa den andre, men kom snart på bättre tankar. "Det förvånar mig inte, du verkar som en kapabel person." Log han. Det betydde en hel del att den andre erbjöd sig att lära honom att surfa. Okej, erbjöd var lite överdrivet. Snarare poängterade att han kunde lära den andre. Med stort intresse lyssnade Velian på Christopers framtidsdrömmar. Han ogillade det där om Grekland men ännu mer ogillande han det där om militären. Det lät bara dumt. Han nickade sakta. " Militären var en bra tid av ditt liv?" Frågade han lugnt. Ville helst säga, du tog dig ju ut. Varför ens tänka på att åka tillbaka? Men försökte att inte visa det i ansiktet. Försökte att vara neutral. "Du har en del familj i Grekland va?" Frågade han sedan. Både för att byta samtalsämne, han ville inte avslöja sina tankar om militären. Men också för att försöka fastställa något om sina misstankar. Även om det var något han gjorde motvilligt. Mycket motvilligt.

Velian flinade nöjt, han var alltså singel. Varför? Han var ju en fantastisk människa, vad Velian i alla fall trodde och så snygg. "Då har jag kanske en chans då." Viskade han med en len och road stämma. Han lät två av sina fingrar försiktigt smeka den andre över handleden. Det var något killarna märkte tydligt men ingen annan på detta ställe. Velian visste inte vad som fått honom att ta en chansning, det kan ju gå åt helt fel håll. Men något sa honom att han hade gjort rätt, att detta var den bästa riktningen. Att ta en chansning.

Velians ord fick Christopher att le brett igen. Ville tolka det som en komplimang, som ett slags närmande. Man kunde väl alltid hoppas åtminstone? Sanningen att säga så skulle han vara överlycklig över att få lära honom något sådant, skulle vara glad för varje ursäkt han fick till att lära känna honom mer och mer.
Han fick en känsla av att vännen - för han ville kalla honom det åtminstone till att börja med - inte var överförtjust i det där med militären. Något som genast väckte en nyfikenhet hos Chris till varför det var så. Men å andra sidan så fanns det ju många spridda meningar om militären på det, så det vore väl inte alltför märkvärdigt om han var en sådan som inte förstått alla fördelarna där ännu. Det var tufft och svårt, särskilt i början - men det blev bättre. Det var en väldigt familjär känsla där, även om det kanske var i strängaste laget enligt Chris mer fria själ.
”Det var det. Det kan vara svårt, men det är också en särskild känsla av att man är med och gör skillnad där.” Försökte han förklara, även om det var svårt att sätta fingret på det. Den där längtan efter att få slåss för något, det där syftet. Som det var nu hade han inte några direkta mål - han var där han trivdes. Vilket förstås var härligt i sig, men man längtade också efter att få kämpa för nåt.
Han log sedan åt hans nästa fråga och nickade. Lät blicken svepa lite över rummet innan den lades på Velian igen.
”All familj egentligen, jag är ju uppvuxen där så det blev bara jag och mamma som flyttade hit.” Det hade varit en del på grund av kärleken här men också jobb.
”Du då? Vart är din familj ifrån?” Frågade han med huvudet lätt på sned.
Velians bästa fråga fick honom att le stort och rentav lyckligt, han hade inte tolkat honom fel iallafall.
”Åh ja.” Skrattade han lätt, rös nästan till då han kände hans fingrar om sin hand. Han kunde åtminstone vara helt säker på att han tolkat rätt nu. Han tvekade knappt ens innan han vred på handen någon för att rentav ta hans i sin istället.

Velian lyssnade intresserat på hans känsloförklaring kring militären. Göra skillnad? Det var inte en främmande tanke för Velian men den var en bit ifrån honom. Den var så...långt bort. Han om någon kunde ju egentligen göra stor skillnad på många punkter men han hade inte rätt att göra det. "Jag tror jag förstår vad du menar." Sa han med ett svagt leende. "Även om jag inte upplevt något sådant själv." Sa han ärligt och lät sin fria hand dras igenom sitt hår för att lägga rätt det. Greppade sedan glaset och tog några klunkar av ölen. Om Christopher skulle få för sig att åka in i militären igen så hoppades Velian på att kunna ge honom något slags skydd. Han slog undan dessa tankar lika kvickt som de kommit och tog några fler klunkar. All familj i Grekland? Måste ha varit läskigt att flytta. " Jag förstår, det måste ha varit både äventyrligt och svårt att flytta från allting som du kände igen?" Sa Velian frågande för att sedan flina till. "Åh min familj." Log han roat och såg på honom. Han kunde ju inte direkt gå in på detaljer. " Ursprungligen är familjen från Salem. Historiskt sätt, men jag är uppvuxen och all familj är i New Orleans nu. Men vi reser en del, har många familjevänner i många olika länder. " Sa han med ett snett leende. Det var sann fakta, men ändå rätt så vagt. Han kände hur Christopher greppade hans hand och värmen som spred sig i kroppen fick Velian att spricka upp i ett leende. Han ville säga något men hans ord verkar ha svikit honom och han satt där, tyst med ett fånigt leende på läpparna och såg på Christopher och försökte att samla sig.

Han greppade tag om glaset och svepte det sista av ölen och lyckades samla sig. " Ska vi ta en liten promenad? Jag vill gärna se vattnet." Log han och såg nyfiket och lite hoppfullt på Christopher.

Christopher anade något bakomliggande att Velian kanske inte höll med honom till hundra procent, vilket väckte hans nyfikenhet allt mer och mer. Ville gräva i det mer. Men samtidigt ville han inte riskera att gräva för mycket, om han ville avslöja mer borde han väl ändå säga det själv? Eller? Det var svårt att avgöra, han ville inte på minsta lilla vis riskera att skrämma iväg den nyfunna vännen. Han kände sig redan lyrisk över att ha fått umgåtts såhär pass nära med honom, han ville på intet vis riskera att förstöra det.
"Jag tror det är en sån grej som kommer till dig. Man jagar bort det ju mer man försöker leta efter det." Det var minst sagt en flummig förklaring, men han hoppades att det skulle vara förståeligt ändå. Men att jaga efter en mening med livet kändes lönlöst på något vis, att man måste backa ett steg och slappna av för att kunna hitta det. Eller också så var det bara spriten som plötsligt fick Chris att vara så filosofisk.
"Jo, på ett sätt så var det svårt att flytta ifrån allting man kände till där. Men också spännande - alla vet väl hur Amerika framställs överallt, landet av möjligheter eller vad det nu är dem brukar säga." sade han med ett litet skratt. Även om dem inte hade haft det dåligt i Grekland, verkligen inte, så var det ju spännande att kunna få ett nytt liv nån annanstans.
"Det klart att man saknade det mycket. Fortfarande gör också, men på ett annat vis nu." sade han, nu var det ju hemma här också. Även om Grekland nog alltid skulle ligga han varmast om hjärtat. Nej, nu fick det vara nog med pjoskandet - han fick försöka koncentrera sig på Velian istället. Vilket inte var det minsta svårt. Han lade huvudet lite på sned, sökte efter de rätta orden efter ett svar då han istället bjöds med ut. Vilket fick honom att skina upp lite mer än han ville erkänna.
"Det låter som en alldeles strålande idé." Han tvingade sig själv att släppa hans hand för att kunna resa sig upp bekvämt och fortsätta ut ifrån byggnaden, ut i den svala luften. Han styrde stegen emot havet, medan han riktade blicken emot honom igen.
"Vågar jag mig på att gissa att du inte är överdrivet förtjust i din familj?" det var vågat att fråga det, men sättet som han ganska vagt beskrivit familjen i ett större begrepp fick honom att få sina aningar.

Den svala kvällsluften som slog Velian i ansiktet när han klev ut genom dörren fick honom att le. Han hade alltid uppskattat kvällar. Det var något...heligt över kvällar och nätter. Han hade aldrig kunnat förklara det men hans mor brukade alltid säga att det berodde på att han kommit till världen mitt i natten. Att det första han hade mötts av var frisk luft på natten. Sedan brukade hon gå in på stjärnhimmelns detaljer och positioner just den natten och förklara stjärnorna hade förutspått att han skulle göra stora ting i värden, att han skulle bli mäktig. Det var då Velian brukade sluta lyssna. Hans leende blev bredare när han såg upp på Christopher. Deras blickar möttes och det kändes som ett sånt där, 'moment' men Christophers fråga fick honom att helt tappa tråden och han tvingade fram ett skratt. "Min familj är...komplicerad." Förklarade han efter en stunds betänketid. "Jag respekterar dem och älskar dem, men jag är också...annorlunda jämfört med dem." Sa han fundersamt. "Jag ska inte tråka ut dig." Sa han allvarligt och började gå åt det hållet han trodde att havet var utifrån deras position.

Han försökte att inte gå för nära den andre, men samtidigt nära nog. Det var en svår balansgång men han gjorde sitt bästa för att upprätthålla balansen. "Vi kan väl prata om något gladare?" Föreslog han leendes. "Som när vårt nästa träningspass ska vara?" Flinade han och såg på honom. Han ville egentligen berätta mer, visa vem han var. Men han visste också att det var något slags trick från alkoholen. Självklart kunde han inte berätta någonting. Han kunde bara njuta av den tiden de hade. Även om den skulle vara kort.

Christopher visste med sig att han kanske var lite väl nyfiken, men det var ett drag han alltid hade haft redan som barn. Alltid frågat alldeles för mycket för sitt eget bästa. Men å andra sidan så fick han också reda på mycket mer saker på det viset med. Hans uppmärksamhet drogs snabbt till Velian, ville veta så mycket som möjligt om honom och hans familj. Hur han bakgrund varit, för han ville tro att det formade extremt mycket av vem man blev som vuxen.
”Annorlunda på vilket sätt då?” Frågade han än mer nyfiket nu, det hade vart så mycket lättare om det inte fanns så mycket att vara nyfiken på. Men han kunde inte komma på en enda sak han inte ville veta mer om. Uttråkad fanns det då inte minsta lilla chans att bli här inte.
”Förlåt, jag frågar alldeles för mycket.” Log han urskuldande då han insåg sitt misstag, hoppades åtminstone att han inte fått den nyfunna vännen att sluta sig mer tack vare sina frågor. Han tystnade lite, försökte koncentrera sig på att inte gå helt tätt intill honom.
”När vill du att det ska vara?” Frågade han med ett litet flin, kunden hade väl alltid rätt så. Han tvingade bort blicken ifrån Velian för några sekunder då de kommit fram till havskanten. Chris hade alltid älskat havet, och på nåt vis kändes det som att vara hemma när han var där. Men han hade också varit mycket ute på havet under hela sitt liv, så på ett vis var det en ständigt fast punkt för honom vare sig han var här eller i Grekland.
”Visst är det vackert?” Sade han, dock osäker själv på ifall han pratade med sig själv, med Velian eller rentav om Velian. Det sistnämnda var kanske mest troligast. Han såg emot honom igen och kunde inte hindra ett litet leende. Tänka sig att han stod här intill honom av alla människor.
Hans nästa drag hade han nog aldrig vågat utan alkoholens extra push. Men med dennes hjälp vågade han sig på att försiktigt närma sig Velians ansikte i en kyss.