Hush hush PRS Emma07 & wolfy

Josie blinkade några gånger med ögonen innan hon gav ifrån sig ett litet men hjärtligt skratt. Han verkade vara rolig också.
"Jag har bott här så länge jag kan minnas," berättade hon och strök tummen över sin underläpp, "Portland är inte den mest intressanta staden man kan bo i dock." Hon himlade lite med ögonen. Nej, det skulle vara skönt att komma därifrån. Samtidigt så trivdes hon på ett sätt där. Det var lugnt och det hände ytterst sällan något konstigt. Åtminstone inte i hennes grannskap.
"Du då? Dig har jag inte sett förut." I hennes skola gick han åtminstone inte. Om han nu gick i skola över huvudtaget.

Hennes skratt lockade fram ännu ett leende hos honom, glad att hon fann det roligt och att hon dessutom verkade öppna upp sig lite mer om sitt eget liv.
”Kanske inte. Men jag gillar det här, det är lugnt åtminstone.” Sade han, föredrog alla gånger det före alldeles för mycket full fart. Det blev för mycket helt enkelt.
”Jag växte upp i Sacramento faktiskt.” Det var många år sen dess, men likväl var det ju faktiskt där han hade vuxit upp.

Ja, lugna platser att bo på var ju att föredra. Men det var grått och tråkigt i hennes hemstad större delen av året vilket i längden blev lite deprimerande.
"Wow," nickade hon då han avslöjade att han vuxit upp i Sacramento, "jag har aldrig varit till Kalifornien." Kanske en dag. Det vore trevligt att få resa runt lite och se något annat än regniga Portland dag ut och dag in.

Ezrael hade aldrig förstått den där tjusningen som folk verkade ha över hans hemstad. Men kanske var det en mer spännande stad nu - det var trots allt väldigt många år sedan han varit där. Kan hända att Kalifornien var mer glamorös numera än den var på 1900 talet. Det var väl ganska troligt egentligen.
”Det är inte så spännande där egentligen. Men man ser väl inte riktigt det vackra på ett ställe man ser varje dag, man blir väl hemmablind.” Log han.

"Jag skulle inte vilja bo där." Hon kunde inte se det hela framför sig: att hon skulle kunna bosätta sig i soliga Kalifornien, "men det skulle vara roligt att spendera några dagar där." Få se vad det hela handlade om, om staden levde upp till hypen. Då de närmade sig gatan hon uppgett som sin adress så putade hon lite med läpparna, hade hunnit värma upp sig en aning mot honom så det kändes nästan lite tråkigt att de redan var framme.

”Jag skulle nog inte heller vilja flytta tillbaka faktiskt.” Inte tillbaka numera, det skulle väcka för många gamla minnen. Det var bättre att lämna det livet bakom sig - men det var verkligen lättare sagt än gjort. Det kändes ju dessutom som om hon var en slags länk till det livet med sin likhet. Han ville inte riktigt att hon skulle gå ännu, men vad skulle han göra?
Då dem närmade sig busshållsplatserna och han började sakta in lät han försiktigt placera lite fler bilder hos henne. Kanske lite mer vågade den här gången, fortfarande dock något försiktigt för att inte väcka några misstankar. Han hade väl inte längre särskilt mycket att förlora om hon snart skulle gå.

"Har Portland tagit dig med storm?" undrade hon skämtsamt och skakade lite på huvudet, tittade ut genom fönstret då han började sakta in. Hon visste inte riktigt vad det var som hände men hon kände inte längre för att skynda sig hem. Tvärtom skulle hon gärna åka runt med honom en stund till.
"Jag vill inte gå i regnet så vi kan väl köra en stund till?" föreslog hon och gav honom ett sött litet leende, ville inte tro att han skulle säga nej.

Ezrael släppte ut ett litet skratt igen.
”Nja, kanske inte just Portland. Snarare lugnet skulle jag nog vilja påstå.” Log han, det var den närmsta en förklaring han kom. Han visste faktiskt inte helt själv vad han hade fastnat för. Det var bara här han hamnat helt enkelt.
”Rädd för att bli blöt?” Frågade han retsamt, men han kunde ju inte påstå att han inte var nöjd . Det var ju just det här han hade hoppats på ändå.

"Föredrar du lugn också när det kommer till att köra bil?" Josie föredrog faktiskt när saker och ting gick undan. Hon var inte den mest tålmodiga personen bakom ratten eller i trafiken. "Mm," andades hon sedan ut och snurrade en slinga av sitt hår runt pekfingret, "jag är gjord av socker." Hon tyckte faktiskt om regn men nu hade hon ändå känt ett oförklarligt behov av att åka runt en stund till med honom. Hon kände sig inte längre lika vaksam som hon gjort på festen, det var faktiskt lite spännande hur snabbt hon slappnat av. Nu var hon fortfarande på sin vakt men inte på samma sätt.

”Nja, det skulle jag nog inte påstå. I övrigt är jag väl inte lika lugn.” Skrattade han lätt, i det mesta annat gillade han egentligen full fart - det sysselsatte hjärnan. Det förskingrade alla tankar och tog upp hjärnan istället.
”Jag behöver bara se på dig för att tro dig.” Log han till svar, ingen kunde säga annat än att hon var vacker. Han var glad att hon tycktes ha slappnat av mer och mer nu, även om han inte visste själv vad han ville uppnå med bilturen.
”Nåt särskilt ställe jag ska köra till?” Frågade han.