Beyond love Emma07 & Medi

Hon nickade lite och såg sedan på handen. Glaset var borta och nu var det stygn som prydde handen och ett bandage.
"Jag är otroligt tacksam." sa hon och verkade lite klarare i huvudet.
"Jag tror jag är ikapp med stelkrampen med. Ifall det är till hjälp." Hon såg sedan mot Zack och tog upp mobilen men orkade inte bry sig.
"Jag är rätt trött. Finns det ett hotell i närheten?" frågade hon. Hennes hår hängde ner och hon höll mobilen i handen. När den ringde reagerade hon knappt.

Michael nickade lite lätt emot henne.
"Ingen fara." svarade han enkelt. Zacharias reste sig upp ifrån en stol han lånat så länge och funderade lätt.
"Tror inte det finns något särskilt nära. Vart bor du?" frågade han, han kände till något enstaka längre bort men det var kanske inte nåt hotell han skulle rekommendera någon.
"Din farbror igen?" frågade han då telefonen ringde igen, måste säga att han blev något förvirrad av att hon inte tycktes bry sig. Själv kunde han nästan känna ett slags avund över dem som såsom henne hade någon som ringde och saknade dem - han tvivlade starkt på att hans pappa hade börjat leta efter honom de första dagarna åtminstone.

Hon mumlade svagt och öppnade ögonen. Hon var trött efter blodförlusten.
"Eh? Ja." hon såg på mobilen.
"Jag bor på Devon st 31" Hon skakade på huvudet och reste sig.
"Tack." Hon stödde sig på käppen och såg mot Zack.
"Kommer du gå med mig? Jag..." Hon sågsedan bort.
"Jag borde kanske rnga efter en taxi."

Zacharias förstod inte riktigt ifall hon bara inte brydde sig om att telefonen ringde, om hon inte orkade eller vad det var, men han försökte i alla fall att inte fundera något längre på det utan istället lägga fokuset på att försöka få hem henne till sig igen. Han nickade något.
"Jag kan gå med. Men det blir nog långt att gå så taxi låter nog som en bra plan." sade han samtidigt som han tackade Michael en sista gång och styrde kosan ut ur huset.

När de kom ut så ringde hon sin farbror.
"Charlie jag var inte helt ärlig. Jag hamnade i... en situation." Hon suckade.
"Jag mår bra. Jag träffade en kille som hjälpte mig till en bekant som fixade min hand.. Glas i handen... Stygn.. Nej inte vad jag vet..." Hon lät trött och hon nickade.
"Okej." Hon gav sin mobil mot Zack.
"Säg vem du är och sådana saker." Hon såg trött ut.
"Min farbror kommer döda mig annars."

Kanske att hon bara inte velat prata med honom där inne, med tanke på att hon ringde upp nu. I vilket fall som helst blev Zach något lättad över att hon ringde, han ville inte få någon utskällning eller något i den stilen. Man visste aldrig med föräldrar.
Han blev däremot ganska förvånad när han fick luren - vad hade hon tänkt att han skulle säga? Sitt namn, visst, men vad mer kunde dem tänkas vilja veta? Han hade ju egentligen bara gått förbi av misstag och avbrutit.
"Zach?" sade han iallafall direkt, om den här farbrorn nu ville veta något så fick han väl fråga.

En trött mansröst hördes på andra sidan.
"Zack vad? Har du inget efternamn?" Mannen lät nog tröttare.
"Huur blev Violet skadad? Vem är din vän. Vad hände mer exakt? Hon låter trött. "
Violet såg på Zack med ett svagt leende och mimade orden 'synd för oss.' Medan hennes äpp ekade bland gatorna.
Vid ett vägskäl nickade hon åt vänster och såg på Zack igen.

Zacharias suckade lätt, lyckades dock hålla det mesta av sucken inombords. Vad var det med vissa föräldrar och att vara så frågvisa? Han hade aldrig förstått det. Kanske för att han aldrig märkt av den där oron själv.
"Ezraim." svarade han och himlade nästan lätt med ögonen.
"Jag fick se några killar stå och i princip trakassera henne, så jag gick dit och avbröt. Dem hade knuffat henne eller något sånt så hon landat på en glasbit med handen. En läkare som är gammal vän till familjen." förklarade han, visserligen hade han inte sett henne ramla eller hört någon förklaring men det var vad han gissade hade hänt iallafall. Han nickade lätt emot henne och följde henne åt vänster. Kanske var han väl även lite trött själv, för han insåg först nu efteråt att det inte var omöjligt att man kände igen hans efternamn. Visserligen var väl inte efternamnet hans fars största kännetecken, snarare alla öknamn tidningar hade hittat på åt han, men ändå.

"Hur mår hon annars? hon har inte ont?" Frågade han oroad.
"Jag är frågvis för hon är min brorsdotter. Hon är det ända jag har kvar av min bror och hon är så viktig dör mig"
Mannen lät nära till gråten nuoch Violet suckade. Hon hörde och skakade på huvudet.
"Mitt ben och höft är kanske mer paj nu men jag mår bra. lite morfin på allt så mår jag säkert bra." Hon skakade på huvudet.
"Vilken 17 års dag." Hon såg sorgsen ut och tårar kom framm.
"Snälla jag vill inte gå mer. Har för ont."

Zacharias nickade först utan en tanke på att mannen ju inte ens såg det.
"Vi pratade på att ringa hit nån taxi till er." sade han med en lätt suck, började själv bli trött nu. Inte på dem på det viset, men klockan var mycket och kvällen tycktes bli mycket längre än vad han hade tänkt sig. Han såg mot Violet igen.
"Fyller du idag?" frågade han nyfiket, stannade åtminstone upp så länge tills dem fått nåt svar på vad dem skulle göra.