>Rivalry< //[PRS]

Okej, nu stod det verkligen helt klart att universum var emot honom. Madam Pomfrey hade just hunnit tvätta rent såren och bränna bort alla tjocka, svarta hårstrån när både Joshua Lewis och Hayley Clarke steg in i den annars tomma salen. Personligen brydde han sig inte om att de var där, det var liksom bara att undvika ögonkontakt, men detsamma gällde inte när det kom till Zihao. Han kunde riktigt se hur tvillingbroderns ögon började glittra i samma sekund försteprefekten satte foten innanför dörren. Glittrande ögon var då samma sak som problem, om inte snäppet värre till och med. Och bättre blev det inte när Hayley bad om att få tala enskilt med skolsystern, få det gav Zihao tillfälle att studsa ner från sängen och börja cirkulera kring den betydligt kortare eleven.
”Nejmen kolla vilken trevlig överraskning”, kuttrade han och stannade så småningom till framför gryffindoraren. ”Du kunde inte hålla dig borta, eller hur?” Undrade han fortsättningsvis och lär huvudet falla på sned, samtidigt som han böjde sig framåt, så att deras ögon kunde mötas på samma höjd.
”Zihao, snälla..” Bad Yaosu borta från sängen, där han kvickt grävt ner sig under täcket - de andra två hade nog redan sett såren, men de behövde inte få tillfälle att stirra på dem. Ryggen var lutad mot kuddarna och täcket nådde upp till hakan på honom, så att bara ansiktet kikade fram. Ansiktet som fortfarande var lätt svettigt, med ögon stora som tefat och påsar mörkare än natten själv. Nej, han skulle nog inte kunna gå på några lektioner under dagen, det stod klart vid det laget.
”Zihao snälla”, upprepade Zihao gäckande och lipade mot den andre. ”Hm..” Sjuttonåringen drog in ett andetag genom näsan och spärrade upp ögonen. ”Du doftar gott”, konstaterade han och drog tungan över läpparna. Det hela såg verkligen totalt sinnesrubbat ut, både den där hungriga blicken och det allmänt udda beteendet.

”Mr Huaze”, ljöd plötsligt madam Pomfreys skarpa röst och Yaosu kunde äntligen andas ut. Phew, han hade nästan börjat oroa sig för att tvillingbrodern skulle göra något dumt, som att sätta tänderna i den andre eller liknande. För helt ärligt hade det sett ut som om den tanken rört sig i skallen på honom, som om han verkligen kontemplerat det.
”Poppy!” Svarade Zihao och rätade genast på sig, plötsligt med hundvalps ögon. ”Jag sa bara hej”, fortsatte han och putade med underläppen.
”Mhm, det såg verkligen ut som det”, påpekade skolsystern sarkastiskt och skakade på huvudet. ”Mr Lewis, du kan slå dig ner på sängen till höger om den andra Mr Huaze”, sade hon därefter och gestikulerade bort mot sängen bredvid Yaosu.
”Jag då?” Frågade den stora drummeln genast och fortsatte puta med underläppen. Han testade verkligen gränserna, någonting brodern fann ytterst skämmigt.
”Du? Du kan slå dig ner där du satt innan och gapa.” Madam Pomfrey pressade ner honom vid fotändan av Yaosus säng, för att sedan kila iväg och hämta en liten väska med olika verktyg.
”Om du försöker sticka mig med något kommer jag gå”, knorrade Zihao så snart han fick syn på verktygen. Allt som var spetsigt och i metall var läskigt.
”Skulle gärna se dig försöka”, bet den gamla damen tillbaka och plockade fram en smal, lång sticka tillsammans med en liten spegel. ”Okej, då ska vi se”, mumlade hon för sig själv och stack in spegeln bakom hålet. Det gick ändå ganska bra, i alla fall till en början. Kaoset drog igång först när hon började peta över tandköttet.
”Aj, det där gör ont”, gnällde sjuttonåringen i högan sky och försökte mota bort hennes händer.
”Det sitter en massa gammalt limm här..” mumlade sjuksystern för sig själv, medan hon varsamt petade bort allt klet, utan att låta sig störas av idiotens gnäll. ”Vad är det här?” Hon petade rakt över hålet där tanden suttit med den lilla stickan, vilket fick Zihao att bokstavligen yla.
”Aj, aj, aj”, tjöt han och lyckades rycka sig tillbaka, med handen över kinden och tårar i ögonen. ”Vad var det där bra fö-” Slytherineleven tystnade med ens och spärrade upp ögonen. ”Jag tror jag måste spy.” Med de orden krånglade han sig upp från sängen och rusade bort mot badrummet, där han genast började banka på dörren. ”Öppna fanskapet innan jag slår sönder dörren, blondie.”

Det tar inte lång tid för Joshua att inse att det här inte är något bra. Han har ingen aning om vad det är hans vän pratar med skolsköterskan om, men det är uppenbarligen väldigt jobbigt. De mörkbruna ögonen följer efter den jämnåriga gryffindoreleven när hon går in i badrummet. Det slår honom inte förrän då att hon nu är ensam med en av de människorna han gillar minst i världen kommer gåendes mot honom med ett flin på läpparna.
”Det är du som börjar prata med mig, kanske är du som inte kan hålla sig borta?” Skjuter han tillbaka medan ögonen smalnar. Helt ärligt brukar han aldrig bita tillbaka, han förtjänar väl all mobbning som kommer hans väg.. men av någon anledning är han extra trött på Zihao Huaze nu. Det är uppenbart att Joshua är här för hjälp och ändå tar den andre tillfället i akt för att reta honom. Inte heller verkar hans tvillingbror vilja steppa in, och med Hayley borta finns det stor chans att han kommer fortsätta att kränka honom tills någon säger till. Och det orkar han inte, inte idag. Det är redan bestämt att han ska prata med madam Pomfrey om något väldigt känsligt, och han orkar verkligen inte all den ångest slytherineleven alltid lyckas fylla honom med. När han sedan bestämmer sig för att påpeka att han doftar gott och slickar sig om munnen glider handflatan automatiskt upp i en smäll mot hans kind. Han har aldrig slagit någon innan.. och han borde inte göra det heller, han som är pacifist och försteprefekt.
”Hm, sekunden du öppnar din mun kommer du inte leva att se nästa dag,” ögonbrynen glider lätt upp i pannan på honom. Ja, han citerade det Zihao sagt under gårdagen, rätt åt honom. Han blänger upp mot den längre, tills madam Pomfrey kommer in igen då läpparna glider upp i ett leende. Hon hade iallafall inte sett det han gjort, även om även hon nog skulle tycka att det var rättfärdigat. Det känns bra att inte se på när Hayley eller Aeron läxar upp hans mobbare, utan faktiskt göra det själv. Nu slår det honom att det här mycket möjligt gör deras situation värre, och att Zihao skulle bli förbannad och hoppa på honom, men helt ärligt bekymrar det inte honom just nu. Med ett nöjt litet leende gör han som damen säger och sätter sig ner på sängen bredvid Yaosus.

Ögonen blir dubbelt så stora när blicken sakta men säkert glider ner mot stickorna. Hayley har väntat i några minuter, precis som man ska göra. Hon har försökt hålla koll på andningen och inte få en panikattack, men det är svårt. Ännu svårare blir det när hon ser att båda stickorna visar positivt. Hjärtat sjunker ner till tårna på henne medan ögonen än en gång blir alldeles glansiga. Med ett snyftande lutar hon ryggen mot väggen och sjunker ner mot golvet medan hela kroppen börjar skaka. Händerna åker upp i håret på henne där hon frustrerat drar i det. Skulle inte förvåna henne om hon får märken av naglarna i hårbotten. Rätt som det är gör hon faktiskt hål i huden och börjar blöda. Fräscht. Men det är det minsta av hennes bekymmer. Gång på gång försöker hon att fånga andetagen, slappna av, men det är helt omöjligt. Hon sitter nog där i åtminstone en kvart och gråter livet ur sig tills andetagen blir lite lugnare. Sjuttonåringen börjar räkna veckorna. Det är omöjligt att det är Isaacs, för då skulle hon ha känt av det för några veckor sedan. Hayley sväljer hårt medan det börjar slå henne vilka det kan varas. Männen som tvingat sig på henne hade inte använt kondom.. ingen av gångerna, någonsin. Hon kniper efter andan medan kroppen börjar att darra på nytt. Blicken glider inte upp mot dörren förrän hon hör en av världens värsta stämmor.
”Vänta..” Får Hayley bara ur sig med hes röst och ställer sig långsamt upp medan de bara benen skakar likt förskräckligt. Hon virar in stickorna i flera lager med papper och slänger dem sedan i papperskorgen, för att sedan slänga en massa papper över det. Hon vill inte att någon ska hitta dem, om någon någonsin skulle få för sig att rota i papperskorgen. Med ett darrande andetag kollar hon sig själv i spegeln. Fy fan som hon ser ut. Mascaran har runnit ner över kinderna, ögonen är puffiga, håret ruffsigt och kinderna och läpparna alldeles röda. Hayley torkar kinderna med papper några gånger och skvätter vatten över ansiktet innan hon sätter upp håret i en bulle på huvudet med hjälp av en snodd hon hade runt handleden. Hon kan nog inte göra så mycket mer, och hon vill definitivt inte att Zihao ska slå upp dörren.

Tyst öppnar hon dörren med blicken fäst på golvet. Hon vill inte visa sig svag för de två… de kommer bara använda det mot henne och hennes familj. De skulle bli alldeles för nöjda över hur mycket hon lider för närvarande.
”Badrummet är ditt,” mumlar hon till Zihao och rör sig mot sängen där Joshua sitter. Hon slänger inte en endaste blick mot Yaosu. När hon väl kommer fram drar hon draperiet runt sängen så att ingen av de andra ska se henne. Därefter faller hon ner mot sängen, och då brister det. Tårarna fortsätter att rinna okontrollerat. Joshua tittar chockat på henne innan han slår sig ner bredvid och drar in henne i hans famn.
”Vad är det Hayley?” Viskar han medan handen försiktigt stryker sig över ryggen på henne. Det tar ett flertal försök innan hon berättar att hon är gravid i en viskning. Rösten hakar upp sig en del gånger, och den är fortfarande alldeles hes.
”Du.. det kommer att bli okej. Vems är det?” Joshua släpper försiktigt taget om henne och kupar händerna istället om de våta kinderna på henne så att han kan stryka bort tårarna. Hon kniper ihop ögonen och skakar på huvudet.
”Jag.. jag kan inte berätta det för dig.”

Hela den här dagen var uppenbarligen ett enda stort fiasko, och ännu en gång fann Yaosu sig själv vilja sjunka ner genom golvet. Joshua hade klippt till Zihao, vilket var helt rättfärdigat, men vem visste vad den sistnämnde kunde tänka koka upp för hämnd? Inte för att han ens hade någon rätt att hämnas, dock tvivlade den kortare av dem inte på att han skulle göra det, på ett eller ett annat sätt. När dörren till badrummet öppnades, kastade sig Zihao genast in och drog igen den efter sig. Lyckligtvis hördes ingenting genom varken dörren eller väggarna, annars hade de alla nog varit tvungna att hålla för öronen.
Sjuttonåringen följde Hayley med blicken när hon passade förbi honom och vidare mot sängen Joshua blivit tilldelad. Hon hade gråtit igen. Det kändes så ovant att se henne visa känslor på det där sättet, för han hade som sagt aldrig sett henne gråta innan. Inte ens spår av tårar eller så mycket som ett snörvlande. Men nu? Nu misstänkte han starkt att hon gråtit två dagar på raken - rättare sagt var han helt hundra på att hon gråtit åtminstone en gång, då han tydligt kunde höra snyftandena bakom draperiet.
”Här, se till att dricka det här och skölj ner det med lite te, tyvärr är smaken Inge vidare”, sade madam Pomfrey plötsligt och ställde ner en bricka på nattduksbordet bredvid sängen. Yaosu hade varit så upptagen med att lyssna på de andra två att han inte ens lagt märke till skolsysterns närvaro, vilket resulterade i att han ryckte till vid ljudet av hennes mjuka stämma.
”Åh, tack”, svarade sjuttonåringen och log blekt mot den gamla damen. Just som hon skulle kila över till sängen bredvid, med de fördragna draperierna, öppnade slytherinaren munnen igen. ”Du..hur lång tid tror du att det kommer dröja innan..du vet”, frågade han och sneglade ner mot det vita täcket.
”Jag kan inte svara på den frågan med absolut säkerhet, däremot skulle jag tippa på att det kommer ske inom några veckor”, sade madam Pomfrey och drog smått på mungiporna. ”Men oroa dig inte över det, lilla vän, jag lovar att jag ska ta hand om både dig och dumstruten där borta”, försäkrade hon och nickade bestämt. Därefter smet hon in bakom draperiet och lämnade Yaosu så gott som ensam i den öppna, ljusa salen. Han kunde såklart fortfarande höra dem, men ändå. De mörka ögonen gled upp mot taket och han släppte ut en lång, uppgiven suck. Varför fortsatte alla säga att han inte skulle oroa sig? Som om det var den enklaste saken i hela världen..för det var verkligen inte det. Det kändes nästan frustrerande att höra de orden om och om igen. Oroa dig inte, se det från den ljusa sidan, sluta överdriva.

Dörren till badrummet öppnades efter att några minuter hunnit passera, och en omtumlad Zihao stapplade ut. Han hade dränkt i princip hela framsidan av skjortan i någon underlig blandning av spya och blod. Däremot såg han inte det minsta orolig ut, mest bister faktiskt.
”Så..min tand växte tillbaka”, berättade han samtidigt som han började knäppa upp skjortan för att slänga den i en av papperskorgarna.
”Din tand växte tillbaka?” Upprepade Yaosu förvirrat och rynkade på ögonbrynen. Tänder växte inte tillbaka, inte vuxentänder i alla fall.
”Precis så, min tand växte tillbaka. Typ, fast inte på rätt sätt”, sade tvillingbrodern buttert och kröp ner bredvid den jämnårige, med ett muttrande läte. Han vände huvudet mot Yaosu och lyfte på överläppen, så att den andre kunde bevittna vidundret.
”Yikes, det där kan verkligen inte vara skönt”, konstaterade sjuttonåringen och rynkade på näsan. ”Gör den ont? Gjorde det ont när den växte ut?” Frågade han fortsättningsvis och kände försiktigt på den långa, spetsiga tanden.
”Nej, absolut inte”, svarade Zihao sarkastiskt och himlade lite med ögonen.
”Inte? Hade föreställt mig att det skulle göra ont.” Som sagt, Yaosu hade lätt autism och det där med sarkasm var inte helt lätt att greppa alla gånger.
”Merlin, klart som fan att det gjorde ont!” Utbrast den andre och knäppte löst till brodern i pannan.
”Du vet mycket väl att jag inte förstår mig på sarkasm, så du får skylla dig själv.”

Det hela kommer som en chock för Joshua. Han har faktiskt aldrig sett sin vän gråta innan, någonsin. Inte ens när de ser på sorgliga filmer som han själv inte kan hålla tårarna borta under. Helt ärligt har hon alltid sett bekymmersfri ut, bortsett från när de pratar om ryktena om henne eller hon får skällsord slängd efter sig i korridorerna, men även då har hon inte börjat gråta. Det har han faktiskt alltid varit lite fascinerad över. Han har länge misstänkt att hon gått och fortfarande går igenom något väldigt tungt, men han kan inte tvinga henne att prata med honom. Oavsett vad det är hon gömmer så har han alltid sett henne som väldigt stark, trots att hon själv känner sig som den svagaste personen i hela universum.
”Du.. oavsett hur du väljer att göra kommer jag att stötta dig, okej? Om du vill behålla det så kan vi fixa Samuels gamla rum till bebisens.. och om du vill göra abort så håller jag dig gärna i handen under tiden.” Mumlar han och puttar upp hennes kind lite, så att hon ska se på honom. Han söker efter hennes blick, som han tillslut fångar. Jösses, de kristallblå ögonen ser alldeles förkrossade ut, rödsprängda. Hayley finner det han säger väldigt fint. Om hon blivit gravid under ett ligg som hon faktiskt gav samtycke till känns det som att det hade varit annorlunda, hon skulle nog inte ha brustit på det här sättet. Men nu kan hon inte sluta tänka på männens händer över hennes kropp, smärtan som strömmade över hela kroppen och gråten som varit nära att komma, tills hon tillslut blev alldeles handlingsförlamad och inte kunde göra någonting. Men hon är som sagt ändå tacksam över det Joshua säger. Hayley nickar försiktigt med ett svagt leende och blickar sedan ner mot sina händer. Hon kollar på tatueringarna innan hon sluter ögonlocken. Även om det gör förskräckligt ont så tänker hon inte låta alla som gjort henne illa förstöra allting för henne. De har gjort så att hon inte kan leva ett normalt liv, utan gett henne en massa rädslor och osäkerheter.
”Förlåt att jag lämnade dig förut.. hur gick det med Zihao? Behöver jag klå upp honom? Jag gör det mer än gärna, kan nita till hans bror också för sakens skull.” rabblar Hayley, som uppenbarligen vill byta samtalsämne.
”Du, Yaosu är inte så dålig som du tror. Jag vet att dina föräldrar fått dig att avsky honom, och honom att hata dig, men han är rätt schyst.” Försöker Joshua att resonera, men möts av ett frustande och himlande ögon. Nu har Hayley ingen aning om hur den andra försteprefekten är, men från det hon sett så är han ingen hon tycker om. Bortsett från hur hennes föräldrar fått henne att ogilla honom, så har hon faktiskt inte blivit förtjust i de konversationerna de haft. Hayley är alltså hyfsat säker på att hon skulle ogilla honom trots om deras föräldrar inte ville att de alltid skulle tävla mot varandra. Hennes reaktion för däremot vännen att skratta till, han finner det faktiskt lite roande hur hon så passionerat ogillar båda Huaze bröderna. Weimin däremot har hon inget emot, han är liten och oskyldig liksom. ”Men du ska veta en sak.. jag gav Zihao en käftsmäll,” det sista viskar han med ett nöjt leende på läpparna. Det får Hayleys ögon att än en gång fördubblas och leendet spricker upp i ett leende.
”Fan vad stolt jag blir över dig Lewis! Om han någonsin vågar gå på dig igen ska du sparka honom mellan benen, okej? Världen skulle ändå vara bättre utan en mini Zihao..”
”Men Hayley! Så kan du inte säga,” Har hon gått för långt? Kanske.. men helt ärligt står hon för det där. Plus så fick det Joshua att fnissa till också, så allt för dumt var det inte.

”Hur är det med er här inne? Var proven positiva Ms Clarke?” Undrar madam Pomfrey när hon drar undan skynket för att komma in till dem, för att sedan dra för den igen. Sjuttonåringen nickar som svar med ett bittert leende. Kvinnan ställer ner vågen hon burit på golvet innan hon sätter sig på huk framför henne och kramar om hennes händer. ”Som jag sa tidigare, om du vill ha en abort så löser vi det tillsammans, okej?” Än en gång nickar Hayley som svar och flyttar sig längre in på sängen, så att hon kan luta sig mot väggen och dra upp benen intill kroppen. Hon börjar granska Joshuas ansikte, som även det har blivit alldeles kritvitt så fort han fått syn på vågen. Nu ska han sluta väga sig, men madam Pomfrey behöver ha koll på hur långt det gått under sommarlovet.
”Okej Mr Lewis.. du vet vad vi behöver göra tyvärr, kan du ta av dig kläderna?” Joshua tittar hjälplöst på sin bästa vän, bedjande som att han vill att hon ska dra med honom därifrån. Men det kommer hon inte att göra. De hade diskuterat det innan och han hade sagt att han gärna vill ha med henne. Han vet hur långt det kan gå och han mår aldrig bra efter han vägt sig. Om han inte velat det hade hon gått ut bakom draperiet. Däremot försöker hon att inte snegla mot honom. Dock så råkar hon slänga en blick mot honom och ser hur mager han är. Hon kan se vartenda revben, höftbenen, ryggraden och alla blåmärken som sträcker sig över kroppen. Man har betydligt lättare för att få blåmärken när man gått ner så i vikt, och det kan man se på Joshua. Den sjuttonåriga flickan tvingar bort blicken, bestämmer sig för att sluta ögonlocken när han stiger upp på vågen.
”48 kilo..” Läser madam Pomfrey upp, vilket får paniken att bubbla upp hos Joshua. Det är mycket möjligt att de två Huaze bröderna kunde uppfatta detta, och även Hayley. Vikten gör henne mer orolig än innan. Hennes vän är bara lite tyngre än hon själv.. samtidigt så är han man och över tio centimeter längre än henne. ”Mr Lewis, vet att jag har sagt det här förut och du tycker nog att jag är tjatig, men det är inte långt ifrån att behöva få dropp.. hur känner du dig just nu?” Joshua har redan börjat klä på sig de alldeles förstora kläderna igen och ser ner på sina torra händer. De brukade vara så lena innan han fick problem med maten.
”Ska jag vara ärlig? Är besviken på mig själv, hoppades att jag gått ner mer.” Han pratar tyst, så att de andra bakom draperiet inte hör och slår sig ner bredvid Hayley. Hans ord får det att värka i bröstkorgen på henne, och försiktigt slingrar hon armen om honom.
”Jag förstår. Så här är det, jag kan hjälpa dig med maten och se till så att du inte går ner mer, trots att du vill det. Däremot kommer det behövas en terapeut som är specialiserad på ätstörningar för att du ska få hjälp med ditt tankesätt. Jag har en vännina som kan göra just det här, jag vill att du ska veta att jag kommer kontakta henne, för så här kan det inte fortsätta.”

Kändes det lite fel att sitta och tjuvlyssna på de andras konversation? Absolut. Kunde de hindra sig själva? Inte ens ett uns. Hayley var alltså gravid och med största sannolikhet var det därför hon gråtit innan, det var mer än förståeligt. Till och med Zihao lyckades hålla sin stora käft stängd. Man hade nog kunnat tro att han skulle slängt ur sig något dumt så snart han hört orden positiv och bebis, men det gjorde han inte. Istället vände han de mörka ögonen ner mot händerna och rynkade på ögonbrynen. Gravid vid bara sjutton år? Det kunde inte bara lätt, snarare väldigt läskigt. När de två gryffindorarna sedan övergick till att prata om den där käftsmällen, kunde den stora drummeln inte låta bli att fnysa.
”Käftsmäll? Det kändes snarare som ett myggbet”, muttrade han för sig själv och pillade förstrött med täcket.
”Tycker det var bra att han äntligen klippte till dig”, påpekade Yaosu och började borsta ut den andres toviga hår. Han duschade nästan varje dag, men ändå var hans stackars hår alltid en enda stor röra.
”Äsch, så förbaskat hemsk är jag inte mot honom..fan, var till och med så snäll att jag sa att han doftade gott”, sköt Zihao tillbaka och fortsatte med sitt pillande, ännu en gång med underläppen putandes.
”Tror nog att du lever i en helt annan verklighet, Zihao. Vad jag kan se verkar det mest som om du förföljer och trakasserar honom”, sade sjuttonåringen och lyckades reda ut en speciellt trasslig tova. Det var så tillfredställande att se hur de svarta lockarna lade till tillrätta, istället för att ligga över hjässan som ett massivt fågelbo. Merlin, han var glad att hans eget hår var betydligt enklare att hantera. Visst kunde luggen bli lite lång ibland, men trassel och så hade han nästan aldrig.
”Jo, jag vet vad du menar..”, mumlade den andre och suckade till. ”Vet inte ens varför jag håller på som jag gör..det är typ som att jag automatiskt dras till honom”, fortsatte han trumpet och vred lite på nacken, så att han kunde se tvillingbrodern i ögonen. ”Alltså jag skojar inte, kunde lukta mig till honom igår på tåget, det var nästan obehagligt.” Så teorin hade alltså stämt, Zihaos nästa hade blivit inställd på specifikt Joshua Lewis. Jösses, det var nästan löjligt bisarrt.
”Okej, men bara för att du av någon anledning kan sniffa dig till honom, behöver du inte göra det”, föreslog Yaosu och höjde på ett av ögonbrynen.
”Fast det är inte så lätt”, gnällde Zihao besvärat och dök ner under täcket med ett stön. ”Vet inte vad jag ska göra av mig själv, håller nog på att bli galen.” Nähä? Det var inte det prefekten bredvid honom suttit och tänkt hela tiden, nejdå.
”Vi kan ju alltid hoppas på att det blir bättre efter att förbannelsen brutit ut..kanske det är något slags symptom inför den första förvandlingen?” Försökte Yaosu trösta, medan han klappade den andre tafatt över huvudet.

48 kilo. Zihaos huvud poppade plötsligt upp från täcket och blicken gled genast bort mot draperiet. Det var väldigt lite för någon i Joshuas ålder, med tanke på att han måste ha varit någonstans vid hundrasjuttio centimeter. Långt ifrån hälsosamt var det, så mycket kunde de båda två lista ut.
”Kan det där få vara ett tecken på att du måste försöka lämna honom ifred?” Undrade Yaosu tyst och riktade de bruna ögonen mot brodern, vars öron var spetsade till det yttersta. ”Zihao?” Den andre ryckte smått till och återvände därmed till verkligheten.
”Jag lovar att försöka”, svarade han lätt skamset och slet bort sina egna, mörka ögon från draperiet.
”Bra, annars kommer jag nog behöva binda fast dig eller något.” Den kortare av dem drog på munnen och sträckte sig efter drycken skolsystern lämnat vid nattduksbordet. Helt ärligt hade han totalt glömt bort den, alldeles förlorad i konversationen som tog plats i sängen bredvid.
”Vad är det där?” Frågade Zihao nyfiket, väldigt angelägen om att komma in på ett nytt samtalsämne.
”Det här? Tror det är till för att hjälpa mot infektionen över ryggen”, berättade Yaosu och drog loss den lilla korken, för att sedan svälja innehållet i en enda, stor klunk. Usch, det smakade verkligen hemskt, som en blandning av sur mjölk och mögel. En grimas strök sig genast över ansiktet och tvillingbrodern var snabb med att räcka honom tekoppen. Den var åtminstone varm fortfarande och hjälpte en hel del mot den hemska smaken.
”Tror du att det kommer göra ont?” Undrade Yaosu tyst. Frågan kom från ingenstans, men den hade verkligen börjat tynga ner honom de senaste dagarna. Han var inte någon främling inför smärta, dock kunde blodförbannelsen knappast jämföras med faderns misshandel, eller?
”Utan tvekan, men helt ärligt är jag ganska säker på att det kommer vara enklare att genomgå den typen av smärta i jämförelse med piskan”, sade Zihao och sträckte armarna över huvudet med en gäspning. Till skillnad från sin bror, hade han ingenting emot att missa en skoldag eller två. Plugg var inte hans grej, varken när det kom till teori eller praktik. Det enda han var bra på, var förvandlingskonst, och ingen kunde begripa sig på varför.
”Tror du? Piskan är i alla fall snabb..det här andra sägs ju kunna ta flera timmar den första gången”, svarade Yaosu och började febrilt gnaga sig i underläppen.
”Men till skillnad från den där dumma piskan får du åtminstone ut någonting av smärtan”, påpekade den andre och bredde ut sig över sängen, lite som om han gjorde sig redo för en tupplur.
”Som vadå? Några dygn av förvirring och aggression? Skulle hellre kokas levande”, muttrade sjuttonåringen med en rysning. ”Hörru, du kan inte lägga dig sådär, du klämmer sönder mitt ben!”

Dagen har inte varit bra för någon av de två gryffindoreleverna. Hayleys arm är slingrad om hennes bästa vän medan några tårar slingrar sig över hans fortfarande puffiga kinder. Det är underligt hur hans ansikte inte smalnat ner... han ser det väl som tur, för annars skulle alla lägga märke till hans problem. Med kläderna för stora och kinderna fortfarande puffiga så har han kommit iväg med det, även hans mamma har inte oroat sig så mycket. Madam Pomfrey hade berättat att hon måste skriva ett brev till hans mamma. Joshua är fortfarande sexton och tja, hans föräldrar behöver veta. Det är därför han börjat gråta.
"Jag vet att du är väldigt engagerad i studierna Mr Lewis, men det kan vara en stressande faktor. Vi får se vad din mor tycker, men det finns en risk att du behöver ta tid bort från studierna för att fokusera på det här, förstår du hur jag menar?" Madam Ponfrey ser på sextonåringen med varma ögon och ett bekräftande leende. Vännen gömmer ansiktet I händerna medan han långsamt nickar som svar. Han vill inte oroa sin mamma i onödan, han har ju det hela under kontroll.. eller ja, det är det han vill tro iallafall. "Sen bestämmer jag även att du kommer äta varje måltid med mig, här. När du verkligen inte kan få i dig något så får du en näringsdryck, men det är undantag.. kan jag lita på dig Hayley att se till så att han kommer hit? Det är nog möjligt att han vill fly sin kos och gömma sig.."
"Absolut, det gör jag." Försäkrar sjuttonåringen och drar intill sig sin darrande vän. Hon förstår att det är väldigt jobbigt för honom, han har haft det här problemet ända sedan innan de blev vänner. Ms Lewis har försökt söka hjälp för honom på flera anstalter, men han har alltid fallit tillbaka. Joshua torkat bort sina tårar och nickar långsamt, han vet ju att de gör allt det här för hans skull, men det är ändå tungt.
"Okej.. bra, vi kommer att lösa det här ska du se."

Efter en stund med tröstande undrar madam Pomfrey om Hayley bestämt sig, då det varit rätt uppenbart föt henne att graviditeten var oönskad. På det här nickar hon som svar, hon kan inte ta hand om ett barn, och ännu mindre ett barn från en av de som våldtagit henne.
"Okej, jag kommer att hämta ett läkemedel.. sen kommer du tillbaka hit om två dagar så kommer du få en tablett som påbörjar livmoderssammandragningarna, funkar det?" Ännu en gång nickar hon bara som svar, och damen glider ut bakom draperiet för att hämta tabletten. Med ett stön sjunker överkroppen ner i sängen och precis som innan gömmer hon ansiktet i händerna.
"Tänk om mina föräldrar får reda på det här.. jag har liksom orsakat tillräckligt med problem för dem." Muttrat hon bistert och tar ett djupt andetag.
"Bry dig inte om dem, plus så är det de som skapar sina egna jävla problem.. du behöver inte träffa dem igen nu." Svarar Joshua med ett försäkrande leende. Det händer faktiskt väldigt sällan att Joshua svär, medan hon själv svär konstant. De är olika på väldigt många olika plan.
"Åh tro mig, de kommer hota mig om jag inte kommer på deras allt så viktiga middagar." Med en suck sätter hon sig återigen upp när madam Pomfrey kommer med en tablett och ett glas vatten. Under tystnad sväljer hon tabletten.
"Kom, lektionen har nog redan börjar." Viskar Joshua och de två vännerna flätar ihop sina fingrar med varandra för att ställa sig upp.
"Helt ärligt kommer jag inte orka.. tror jag går upp till sällskapsrummet och tar en kopp te. Ska leta upp chokladpudding också och äta upp mina bekymmer." Både hon och Joshua torkar bort sina tårar, det känns bra att de åtminstone har varandra.
"Vill du att jag ska vara med?" Undrar han, smått stressad. Hayley känner honom, han vill nog komma på andra tankar genom plugg, han vill inte missa en endaste lektion.
"Jag känner dig Joshua, gå på lektionen," de drar tillbaka draperiet, och båda två undviker bröderna Huazes ögon. Tänk om de hört henne.. tänk om de berättar för sina föräldrar? Mycket möjligt.
"Vi ses vid lunch då?" Undrar madam Pomfrey, var på båda två nickar och börjar röra sig ut från sjukhusflygeln med händerna sammanflätade.

Efter den där morgonen hos madam Pomfrey, hade livet återgått till sin vanliga rytm. Yaosu hade inte missat en enda skoldag och hade till och med dragit igång quidditchträningen för Slytherins lag. Som tur var hade ingen av spelarna gått ut skolan ännu, så han slapp allt det där jobbiga som ibland medföljde jobbet som lagledare. Det gav honom mer till att gå rakt på sak, vilket i sin tur ledde till att han hade ännu mer tid för studierna. Hittills hade han hunnit lämna in tre uppsatser, fått en inbjudan till en av Slughorns små sammankomster och en klapp på axeln av självaste rektorn. Han var faktiskt ganska stolt över sig själv. Inte för att han lyckats så bra under de första veckorna, utan för att han lyckades hålla alla destruktiva tankar och rädslor borta. Kanske inte helt borta, men åtminstone på armlängds avstånd. Och det var bättre än att konstant vandra omkring med en stor, tung klump i magen. För en gångs skull hade Zihao haft rätt - det var bättre att inte tänka på det, då de ändå inte kunde ändra sitt ganska ruttna öde.
Sjuttonåringen drog en av händerna genom håret, med blicken fäst på spegelbilden. Sjundeårseleverna hade nyss haft sin första skrivning och skulle dra bort till Hogsmeade för att fira. Fira var så samma sak som att dricka, eftersom många av dem mer än gärna ville dränka sina misslyckanden i sprit. Nu hade det gått bra för Yaosu, men han visste att alla inte haft damma tur. Zihao hade till exempel lämnat nästan allting blankt och låtsats som om han var dålig i magen. Isaac hade dragit en liknande manöver, med en blodig näsa och våldsamma kväljningar.
Ansiktet som stirrade tillbaka mot slytherinaren var blekt men ändå ganska trevligt. Påsarna under ögonen hade bleknat för några veckor sedan och huden hade återfått en del färg på sistone. Han kunde inte avgöra om det var ett gott omen eller ej, men det kvittade. Som sagt försökte han följa tvillingbroderns visa ord och inte tänka på allt elände som komma skulle.

”Så, vad tänker ni dricka?” Undrade Zihao medan den lilla gruppen rörde sig nerför slätten, bort mot grindarna. Vädret var fortfarande milt, däremot började man nästan kunna se hur löven så sakteliga skiftade i färg. Hösten var utan tvekan på ingång, så det var bara att njuta riktigt ordentligt av de sista, fina dagarna.
”Eldwhiskey såklart!” Svarade Oliver och skuttade fram över gräset, som om han inte kunde hålla sig i styr pågrund av hur uppspelt han var. Detta fick de andra tre att himlade lätt med ögonen, även om deras ansikten pryddes av glada leenden. Hufflepuffaren var så grymt, förbaskat söt att de inte kunde låta bli. Han var kort, sprallig och så studsade de är bruna, galna lockarna hejvilt.
”Jag tänker nog hålla mig till öl och gin”, konstaterade Isaac, vara ljusa ögon var fästa upp mot den mörknande himlen.
”Samma här”, sade Zihao snart därefter och hakade armkrok med både Isac och Oliver. ”Du då, Yaosu?” Undrade han fortsättningsvis och sneglade kort över axeln.
”Förmodligen vatten, ni vet mer än väl att jag inte kan hantera alkohol”, påpekade prefekten och svansade efter de andra tre, just som de passerade grindarna.

I princip alla sjundeårselever på skolan hade samlats vid puben tre kvastar, och ljudnivån inne i lokalen var allt annat än anständig. Folk sjöng och dansade och tjöt i högan sky, medan Yaosu satt borta i ett av hörnen och kände sig helt felplacerad. De andra tre hade hunnit bli packade vid det laget och Zihao hade fått för sig att det var en utmärk idé att ta av sig tröjan, som han stod och vevade över huvudet. Usch, han var så pinsam att tvillingbrodern inte visste vad han skulle ta sig till. Skulle han gå tillbaka till slottet? Skulle han överge sitt bubbelvatten och ta några shots? Då skulle han troligen kunna delta i allt det där roliga, men samtidigt hade han ingen lust att göra bort sig.
”Hej du, varför sitter du här och ser butter ut?” Sjuttonåringen höjde blicken från bordet och mötte Cassandra Allards gröna ögon, just som hon hickade till och svajade på stället.
”För att jag är smart och inser mina begränsningar”, svarade Yaosu torrt och vek genast undan med blicken, och ansiktet för den sakens skull. Hennes andedräkt stank av sprit och spya.
”Åh, vad tråkig du är!” Gnällde den jämnåriga flickan och placerade en hand på en av den andres axlar. ”Kom, dansa med mig”, fortsatte hon manande och försökte dra upp honom på fötter.
”Jag tror jag avstår”, sade prefekten skarpt och slog bort Cassandras hand, vilket fick henne att svaja till ännu en gång och snubbla över sina egna fötter. Tänkte han hjälpa henne upp? Nej, hon fick faktiskt skylla sig själv.

"Hayley.. jag tycker inte du ska gå, känns som att saker och ting kommer gå snett då," försöker Joshua och tittar bedjande mot sin bästa vän. Hon står utanför den stora porten som leder in till skolan medan hon kollar på sin spegelbild i fickspegeln hon alltid har liggandes i sin handväska. De kristallblå ögonen är vackert dekorerade, med mascara, ögonskugga i lätt guld och eyeliner. Sjuttonåringen har inte gjort ett full-face på ett bra tag, men hon tycker om det. Highlitern glittrar i månskenet tillsammans med läpparna. Nu är det inte ett sån drastisk sminkning, hon vill inte sticka ut, hon vill bara vara lite extra fin..
"Jag har med mig Aeron.. plus så kan jag dricka hur mycket jag vill utan att någon drömmer mig, för engångsskull." Svarar hon med ett försäkrande leende. Efter aborten har hon börjat dricka mer igen. De sexuella trakasserierna har inte slutat i skolan, men hon hade inte heller blivit våldtagen de två åren hon höll sig borta från familjen.. men nu har hon blivit det igen, flera gånger av olika personer. Hon behöver tänka på annat, och alkohol är det enda som hjälper henne. Helt ärligt går hon inte till tre kvastar för att fira med sina klasskamrater.. nej, hon vill bara supa sig full och sedan däcka. Hennes vänner är medvetna om det, och de har börjat misstänka att hon är alkoholberoende, men det struntar hon i. "Vi ses senare, lycka till med studierna!" Hayley lämnar en puss på Joshuas kind, innan hon drar med sig Aeron till Hogsmeade.

Ända sedan ryktena började gå om att hon var gravid så har mobbningen blivit betydligt värre. Skällsorden blev fler och fler, när hon går ensam kan några vissla efter henne, ibland går någon bara förbi och diskar till henne på rumpan. Det är så förolämpande. Hennes vänner säger till när de kan, men det fortsätter ändå. Hayley gissar på att det antingen var Huaze bröderna eller Jess gäng som skvallrat, och med det gjorde de hennes liv ännu mer av ett helvete.
Aeron och Hayley har det trevligt tillsammans. De kör några dricklekar, häller i sig flera öl och shots. Det är dumt, men Hayley hade fått för sig att dricka precis lika mycket som Aeron. Aeron som är runt tjugo centimeter längre än henne, och betydligt större byggd. Hon själv är väldigt liten, hennes kropp kan inte hantera så mycket.. men ändå häller hon i sig en efter en.
"Du, jag går bara och snackar med Erik och de andra.. kommer tillbaka snart, är det okej?" Undrar Aeron slöddrandes, vilket Hayley ger en tumme upp för. Vännen lämnar henne där, sittandes vid baren. Hon orkar inte dansa, hon vill inte tränga sig mellan alla andra.. allt hon vill är att supa ihjäl sig. Kanske så mycket att hon aldrig vaknar upp igen. Men det behöver inte vännerna veta. Sjuttonåringen beställer två öl till, och börjar låta de kristallblå ögonen glida över folkmassan. Blicken stannar upp när hon får syn på de två Huaze bröderna. Automatisk rynkar hon på näsan. Hon vill gärna gå fram till dem och klå upp dem.. men, det lilla medvetande hon har kvar säger nej. Hon skulle inte vinna den fajten även om hon var nykter, så nu går det definitivt inte.
"Kan jag slå mig ner här?" Undrar en kille hon knappt känner igen. Hayley behöver kisa med ögonen för att få en bra titt på honom.
"Åh, åh! Du är Noah, Hufflepuff, eller hur? Se där, jag har inte dåligt minne," svarar hon entusiastiskt och drar ner honom på barstolen bredvid henne, glad över att få prata med någon som inte är en komplett idiot. Han har aldrig varit elak mot henne, det känns bra. "Vill du ha en öl? Jag tänkte dricka den efter den här, men jag kan köpa en till." Noah skrattar till och skakar på huvudet.
"Jag dricker inte, tyckte bara att du såg ensam ut."

De två sjuttonåringarna pratar en stund med varandra, oskyldigt småprat liksom. Sedan får Noah lusten att gå ut och ta en cigarett, och undrar om hon vill följa med. Hayley blir faktiskt väldigt sugen på att röka, trots att hon bara gör det ibland på fester, och tackar ja. Med darrande ben följer hon efter den jämnåriga, ut i den svala luften. Klockan är nog halv tolv, så himlen är alldeles mörk, men stjärnklar. Väldigt fint att kolla på. Hayley gäspar och lutar sig mot en vägg medan hon drar några bloss. Dock finner hon snabbt Noahs händer vid hennes fötter, och hjärtat sjunker med ens.
"Vad gör du?" Undrar hon förvirrat med ögonen fyllda med osäkerhet. Den andre griper tag om om cigaretten hon har mellan läpparna och slänger den mot marken, bara för att pressa läpparna mot hennes. Hayley är däremot kvick med att knuffa bort honom, och skakar på huvudet. "Sluta, jag vill inte."
"Äh, när du klär dig sådär vill du uppenbarligen det." Muttrar Noah under ett andetag, innan hans händer glider ner till hennes byxor, för att försöka få upp dem. Ögonen blir alldeles glansiga. Hayley har varit försiktig med att inte klä sig så som dem ser som ett erbjudande. De slitna jeansen är i o för sig tajta, och sen svarta tröjan hon har på sig slutar precis över naveln, vilket visar navelringen.. och tröjan visar hennes nyckelben, och den är lite urringad, men inget makabert. Kanske det är hennes fel.. men det är verkligen inte något erbjudande. Medan Noah försöker knäppa upp byxorna glider hans andra hand upp mot hennes bröst. Det får ögonen att bli dubbelt så glansiga och envist försöker hon få bort båda händerna, ta sig ur hans grepp. Men hon är alldeles onykter, styrkan är som bortblåst och även han är betydligt större än hon själv.
"Om du kan ligga med hela Jacksons gäng kan du allt ligga med mig,"
"Snälla, sluta.." viskar hon bedjande medan hon fortsätter att försöka få bort honom ifrån henne.. men hon klarar det inte, och hon börjar inse att det kommer hända igen. En klasskamrat som hon trodde inte skulle göra henne det minsta illa. En av få killar som faktiskt verkat genuint snälla, utan någon baktanke. Men uppenbarligen hade han det.

Ljudnivån inne i lokalen blev bara högre och högre, desto mer tid som passerade. Isaac och Zihao hade fått för sig att det var en bra idé att stå och hångla med varandra och Oliver stod och uppmuntrade dem, med tårar av skratt rinnandes nerför kinderna. Om Yaosu kände de två idioterna rätt, skulle de ångra sig rejält under morgondagen. Inte för att de båda var killar, utan för att de kysst just varandra. Däremot kom den lilla scenen snart till ett slut, när Isaac spydde över Zihaos tröja. Det var droppen för den nyktra prefekten, som genast kom upp på fötter och trängde sig genom folkmassan mot dörren. Han behövde så mycket frisk luft det bara gick, för att inte tala om lite tystnad.
Med en grimas strykandes över ansiktet, pressade han upp dörren till puben och steg ut i den svala nattluften. Den var fortfarande lätt ljummen, även om temperaturen lutade åt det kallare hållet. De mörka ögonen riktade sig upp mot den svarta himlen och han tog några djupa andetag. Merlin vad skönt, han skulle aldrig gå på en fest igen, någonsin. Eller jo, men bara om han hade en kamera med sig och kunde ta en massa bilder på Zihao och Isaacs hånglande. Typiskt att han inte ens ägde någon kamera, annars hade han nog funderat över om han skulle springa iväg och hämta den eller ej.
Det dröjde dock inte länge innan sjuttonåringen kom på andra tankar, när uppmärksamheten så sakteliga rörde sig mot lukten av cigarett rök. Urk, han klarade verkligen inte av just den lukten, den fick honom att känna sig äcklad. Han rynkade på näsan och såg sig om, utan att kunna se vart lukten kunde tänkas komma från. Skulle han kila dit och hota dem med straffgöring? Om de var under sjutton kunde han ju faktiskt göra det.

Slytherinaren tog ytterligare några steg framåt och vandrade först åt ena hållet, för att kika runt hörnet på byggnaden. Där var det tomt, så troligen hölls de på den andra sidan. Han drog en av händerna genom håret med en gäspning och svängde runt, bara för att föra stegen åt motsatt håll. Jo, där var det allt två personer, precis som han misstänkt. Blicken gled från den längre figuren till den kortare några gånger, innan han äntligen insåg att någonting inte stod rätt till.
Snälla, sluta. Rösten var svag, men han hade nog kunnat identifiera den varsomhelst - Hayley Clarke. Yaosu tvekade där han stod en stund, osäker på om det ens var okej för honom att gå emellan dem eller ej. Dock dröjde det inte många sekunder innan han genast skyndade sig in i den lilla gränden. Sättet den andre eleven tog på henne var långt ifrån okej, i alla fall när det var klart och tydligt att hon inte sökte den sortens uppmärksamhet från honom.
”Hon har bett dig att sluta flera gånger nu, börjar det inte bli dags att lyssna?” Frågade slytherinaren samtidigt som han slet bort äcklet från den jämnåriga flickan. Hans egen röst var svalare än den mest isande isen och ögonen hade smalnat markant. Om det var någonting han inte tålde var det just saker som dessa - misshandel, våldtäkt och vägran att lyssna. Det här var någon blandning mellan de två sista och det var nog bara tur att han stegat ut från puben när han väl gjorde.
Yaosu pressade bryskt upp Noah mot en av väggarna, med huvudet lätt på sned. Först hade han inte jämnt igen honom, det var först efter att han tagit sig en närmare titt på ansiktet som det klickat.
”Om du rör någon igen utan deras tillstånd kommer jag slita dig mitt itu”, sade den längre av dem och kände hur hjärtat rusade iväg inne i bröstkorgen. Han var arg, förskräckligt arg. Nu hade han och Hayley aldrig gillat varandra, men hon förtjänade inte att bli våldtagen för det, absolut inte.
”Och jag är helt seriös”, fortsatte han och spärrade upp ögonen en gnutta - Zihao style. ”Ska jag ge dig ett litet smakprov? Tycker du förtjänar det.” Yaosu släppte greppet om Noah och tog ett litet steg tillbaka, innan han tog sats och klippte till den andre rakt över näsan, så pass hårt att den krossades.

Helt ärligt så blir Hayley i princip handlingsförlamad, igen. Men hon har försökt att trycka bort honom ett flertal gånger, och hon har börjat inse att det inte riktigt finns något hon kan göra. Precis som alltid. De glansiga ögonen vänder sig upp mot skyn, de vackra stjärnorna som blinkar tillbaka mot henne. Tänk att en sån rutten värld kan vara så vacker ibland. Hon skulle vilja uppskatta det, men det är svårt när hon vet precis vad det är som kommer hända. En ensam liten tår glider ner över ena, bleka kinden. Hon som inte gråtit under våldtäkterna på ett tag.. just för att hon inte vill ge dem det nöjet, men hon kan inte hålla sig nu. Inte efter allt som hänt de senaste månaderna. Männen, aborten, ryktena, mobbningen, och nu det här. Det liksom brister för henne nu. Och det är väl inte så konstigt egentligen? Efteråt tänker hon fan dricka ännu mer, och sedan hitta en annan gränd där hon kan vila, för alltid. Hon har ett skärp.. väldigt bra att hon valde att ta på det. Hon kan höra hur dragkedjan på byxorna åker ner, och knappen öppnas. Men däremot blir det inte mycket mer än så.. När hon känner hur Noahs grepp försvinner, drar hon genast efter andan, bara för att lättat andas ut. En stund inser hon inte att det är någon som knuffat bort honom, hon är bara så ofantligt lättad. Kroppen glider ner mot husväggen och där brister det helt och hållet. Tjocka tårar rinner ner över hennes kinder och det tar inte lång tid förrän hon börjar hyperventilera. Blicken blir alldeles immig medan hon sakta men säkert vänder blicken åt det håll som Noah blivit bort knuffad. Hon kan inte riktigt se vem det är som har hjälpt henne, på grund av alla förbaskade tårar. Men sen ser hon hur den andre slår till, hufflepuff eleven i ansiktet, och hör sedan hur det knakar till. Slaget får honom att falla ner mot marken med ett stön och han höjer snabbt händerna för att gömma näsan, som är alldeles krossad och blodig. Han tittar nästintill vettskrämt på Yaosu, innan han reser sig upp.
”Dra åt helvete,” muttrar han hest innan han snabbt börjar röra på benen bort från dem. Uppenbarligen vill han fortfarande ha sin heder i behåll, trots att han inte hade någon till att börja med, men samtidigt vill han definitivt inte bli slagen igen och känner sig lite rädd för försteprefekten. Stegen blir snabbare och snabbare, innan han försvinner in på en ny gata.

Sjuttonåringen drar de magra benen intill sig. Medan Joshua tvingats äta mer har hon samtidigt börjat äta mindre. Inte pågrund av samma anledningar som sin vän, utan för att hon helt enkelt inte orkar. Hon har ingen matlust efter allt som hänt. Hon gömmer ansiktet mot knäna, då hon inte vill visa sig.. hon känner sig så patetisk. Händerna glider upp i håret på henne igen. De ljusa lockarna är uppsatta med en rosett, men det struntar hon fullständigt i. Det får fan bli hur ruffsigt som helst. Istället drar hon än en gång i håret, och naglarna pressar sig in i huden på huvudet. Ännu en gång så hårt att det blir sår.
”Efter åtta jävla år så känns det som att jag borde ha vant mig vid sån här skit,” mumlar hon medan hon försöker att andas lugnt och sansat. Ja, den här typen av saker har hänt ända sedan åtta år tillbaka.. men det kommer nog aldrig gå att vänja sig vid. Folk kommer fortsätta att trakassera henne i skolan, det kommer vara lika förnedrande som första gången. Hayley tänker inte ens på att det är någon annan som fortfarande står där.. för närvarande pratar hon mest med sig själv, som att det skulle vara till någon tröst. Hon gnager sig febrilt i underläppen, såpass att det även går hål där. Efter en stunds tystnad höjer hon lite på huvudet och torkar bort alla tårarna, trots att de bara fortsätter att rinna. Men hon får åtminstone bort lite av mascaran som runnit ner och lämnat hennes ansikte alldeles svart. De kristallblå ögonen blir dubbelt så stora när hon inser att det är Yaosu Huaze som står där. Fan, nu hatar hon sig själv ännu mer. Men ändå så tvingar hon på ett litet leende medan blicken glider tillbaka till marken. ”Tack.”