Splintered heart [PRS]

Det verkar som att det inte riktigt är Hayleys dag idag, nej verkligen inte. Först blir hon av med ögonbrynen och sen blir går någon lustigkurre i henne, pang, ingen bra dag. Ostadig som hon är faller hon ner på golvet och slår till både knän och ena handen hårt i golvet fullt med grus. Tyget av strumpbyxorna går genast sönder och båda knäna blir alldeles röda av blod från gruset, det svider något förskräckligt. Hon får några skrapsår på handen, men det är bara små skråmor.
"Se dig för," muttrar sjuttonåringen och kollar ner på de sårade knäna. Hon rynkar på näsan och börjar plocka bort lite grus som fastnat i såren, vilket bara svider ännu mer. Nu hade det kunnat gå mycket värre, det är hon fullt medveten om, men det gör fortfarande ont. Tillslut glider blicken upp mot personen hon nyss gått in i, och tja.. Att säga att hon blir förvånad är en underskattning. Hayley gnager sig i underläppen och lyfter lite på sig så att hon kan sitta på ett trappsteg istället. "Förlåt, det var lika mycket mitt fel."

Varför hade Yaosu gått och blivit klumpig just som han kommit tillbaka till skolan? Skolan där hundratals dömande ungdomar befann sig och där han minst av alla ställen ville bara just klumpig? En mycket bra fråga som han tyvärr inte hade några svar på.
”Förlåt, förlåt, förlåt”, utbrast nittonåringen smått stressat och gled ner på huk framför personen han osmidigt nog gått in i. Det var inte förrän då han insåg vem hon egentligen var - Isaacs flickvän, Hayley. Istället för att bete sig proffesionellt, fastnade de mörka ögonen på mössan hon bar. Varför hade hon ens mössa på sig? Det var varmt utomhus och långt ifrån kyligt inomhus.
”Varför har du mössa på dig?” Slapp det ur honom innan han hann tänka sig för. Herrejösses, när man talar om att vara klumpig och så säger man något sånt där. Det var just i stunder som dessa som man klart och tydligt kunde se likheterna mellan honom och Zihao. De sög när det kom till sociala sammanhang.
”Glöm det där..” mumlade han genast därefter och skakade på huvudet för sig själv. ”Och det var mitt fel, jag borde ha kollat mig för”, fortsatte han och fäste blicken på de sönderskrapade knäna. Med tänderna gnagandes i underläppen fiskade han sedan upp handen som hon också skrapat upp, även om den inte var lika illa däran. Inte för att knäna var det heller, däremot behövde han nog sitta och plocka grus i dem för att få rent såren.
”Du får nog följa med mig till sjukhusflygeln tyvärr, måste plocka bort allt grus och rengöra såren..”

Helt ärligt blir Hayley förvånad över hur Yaosu hanterar det hela.. hon har alltid vetat att han är snäll, men hon blir lika förvånad över att han är snäll mot henne. Som sagt, eleverna på skolan är inte så förtjusta i henne och många skulle nog låta henne sitta och plocka bort grus själv, eller kanske inte ens säga förlåt. Kanske hon har för låga förväntningar på människor, men i hennes ögon är det faktiskt rättfärdigat. De flesta människorna är ruttna, men Yaosu är uppenbarligen inte en av dem. Ett blygt litet leende stryker sig över läpparna medan de kristallblå ögonen glider över hans ansikte. När han sedan frågar om mössan blir hon än en gång förvånad, värst vad den frågan kom snabbt.
"Ja du.. rolig historia, vaknade med ögonbrynen bortrakade idag, och det är lite skämmigt," mumlar sjuttonåringen. Varför hon ens berättar det för honom vet hon inte, men han kommer väl få reda på det förr eller senare. Hayley rättar till mössan så att den täcker de sminkade ögonbrynen helt och hållet. Därefter ställer hon sig prövande upp och griper snabbt tag i den äldres arm som stöd.
"Förlåt, jag är ostadig i vanliga fall också, blir bara värre när benen gör ont." Hon skrattar tyst och börjar röra sig mot sjukhusflygeln, det går fortfarande att gå rätt bra, så hon behöver inte luta sig mot den äldre mer. "Så hur är det att vara tillbaka i skolan? Du är nog väldigt duktig om du får vara madam Pomfreys assistant."

”Du vaknade upp med bortrakade ögonbryn?” Upprepade Yaosu förvirrat och rynkade på ögonbrynen. Så det var alltså inte bara Zihao som gick omkring och var ett as. Nu kommer det inte som någon överraskning för nittonåringen, men att raka av någon annans ögonbryn när denne låg och sov var ett nytt lågt för honom. Han hade aldrig hört något liknande innan, faktiskt. Visst var det hemskt drygt och elakt att slänga någon i sjön, däremot var det en helt annan grej att leka med en annan människas utseende på det där sättet. Om det hänt honom själv hade han inte vågar visa sig offentligt på flera veckor, tills ögonbrynen växt tillbaka.
”Det är ingen fara”, försäkrade den äldre och log blekt, däremot utan att kolla på henne, sånt var alldeles för läskigt, bättre att hålla blicken rakt fram och försöka ignorera de där kristallblå ögonen. ”Och..jag är ganska duktig antar jag”, fortsatte han med en axelryckning och såg sig över axeln, ifall Zihao möjligen uppenbarat sig. Men det hade han inte, suck och återigen suck. ”Var bäst i min klass innan jag..eh..slutade.” Ännu en gång drog Yaosu på munnen och sneglade ner mot skorna, vilket ledde till att de svarta ögonen råkade glida mot Hayley en kort sekund. Bara en kort, liten sekund. Det var dock tillräckligt för att han skulle notera hur kort hon var, åtminstone i jämförelse med honom. Hennes händer var också väldigt små, typ hälften så stora som hans egna. Jösses vad gulligt,
Nittonåringens kinder hettade med ens till och han vred huvudet mot ett av fönsterna istället. Äh, vad höll han på med? Det verkade lite som om hela kroppen bestämt sig för att vara helt emot honom, dagen till ära.
”Du borde förresten berätta för McGonagall om dina ögonbryn, det är verkligen inte okej att de gjorde så.” Han höll upp dörren in till sjukhusflygeln och tog ett steg åt sidan. ”Slå dig ner på första bästa säng så hjälper jag dig med såren.”

Det låter nog rätt sjukt i någon annans öron. Vem skulle raka av någon annans ögonbryn? Jo, arga tonårstjejer som vill förnedra Hayley.. och jösses vad de lyckas. Hon känner sig förnedrad, och hon har inte ens visat upp ögonbrynen för någon.
"Jag vet att det låter konstigt.. men de tjejerna är fan konstiga, så det förvånar mig inte," förklarar hon och slår sig ner på sängen närmast dörren. De kristallblå ögonen fortsätter att glida över den andres ansikte. Att säga att han inte ser bra ut skulle vara en stor lugn.. och på det så är han snäll och omtänksam. Leendet växer när han påpekar att han varit bäst i klassen, det har han gemensamt med Joshua. Helt ärligt känns det lite bittert att de inte har så mycket gemensamt, varför förstår hon inte. Däremot undrar sjuttonåringen vad han menat med slutade. Hade han slutat skolan innan de andra, eller missförstår hon allting nu? Mycket möjligt.
"Vilken tur att det var dig jag krockade med då," påpekar hon med ett litet skratt och börjar dingla benen fram och tillbaka i luften över sängkanten. Hon är som sagt rätt kort. Ja, eftersom att han är madam Pomfreys assistant så tvivlar hon inte på hur duktig han är. Däremot tystnar hon när Yaosu sedan föreslår att hon borde prata med madam Pomfrey. Det får axlarna att sjunka och tänderna fortsätter med sitt gnagande
"Det är okej, om jag berättar kommer det bara bli värre.. då rakar de väl av mig allt mitt hår." Hayley vill inte förlora de långa lockarna, inte nu iallafall.

Konstiga var verkligen inte rätt ord, inte ens i närheten. Det var elakt och bara allmänt vidrigt, inte konstigt. Yaosu kilade iväg för att hämta lite alkohol, bomull, en pincett och lite annat smått och gott från vagnen som stod borta vid dörren till madam Pomfreys kontor. Hon hade stängt den så han antog att hon inte ville bli störd, i alla fall inte över några skrapsår. Om det varit typ brutna ben eller liknande hade han inte ens tvekat, då hade han slitit upp dörren med våld.
Nittonåringen tog med sig en pall när han ändå var i farten, som han placerade framför Hayley där hon satt och dinglade med benen. Kort, hon var verkligen kort. Själv hade han lätt nått ner till golvet med fötterna.
”Du krockade inte med mig, jag krockade med dig”, rättade han mumlandes och hällde lite alkohol över händerna, innan han lutade sig närmare sjuttonåringen med pincetten i högsta hugg. ”Det här kommer göra ont, säg till om det blir för mycket”, fortsatte han och började försiktigt plocka bort de små gruskornen. Hon var ganska uppfriskande faktiskt, det var någonting med sättet hon pratade på som fick honom att känna sig lite mer bekväm i sällskapet. När han var färdig med det första knät, baddade han varsamt en bomullstuss dränkt i alkohol över det rengjorda såret. Därefter lindade han lite gasbinda runt det, så att en massa smuts inte skulle komma och störa läkandet.
”Om det är så pass illa borde du verkligen berätta”, envisades Yaosu efter en lång stunds tystnad och övergick till det andra knät, utan att ens blinka. Man kunde riktigt se på honom hur koncentrerad han var. ”Du ska inte behöva känna dig osäker i din egen sovsal..Hayley, vad det va?” Frågade den äldre lite osäkert och höjde slutligen blicken.

Det stämmer väl, att det var den andre som krockat med henne. Men Hayley borde ändå ha sett sig för, och det är faktiskt tur att det varit Yaosu som gått in i henne. Annars hade det varit hon som skulle plocka bort allt grus, och tja.. hon är inte så duktig på sånt där. Hur som helst är hon rätt glad över det, plus så är han väldigt trevlig, vilket många andra inte är. Hur som helst kvider hon till när han börjar både tvätta såret och ta bort gruskornen. Så jobbigt är det inte, hade kunnat bli betydligt värre, men det gör ändå ont. De kristallblå ögonen fokuserar istället på killen framför henne. Han är precis lika attraktiv som han varit för två åt sedan, om inte ännu mer. Han är snäll och omtänksam.. inte så konstigt att hon haft en förälskelse på honom. På något sätt får det att pirra lite i magen på henne, vilket både känns förskräckligt bra och väldigt dåligt. Sjuttonåringen kan även se hur koncentrerad han är, vilket är rätt fascinerande att se. Gulligt faktiskt.
"Jag borde inte behöva känna det nej.. men jag har bytt sovsal innan, till den jag har nu. Det var likadant," förklarar Hayley och rycker på axlarna, hon har liksom vant sig vid det. Nu blir hon rätt arg varje gång det händer, men det är lättare att gå igenom det för varje gång som det händer. När Yaosu frågar om hon heter Hayley nickar hon som svar. "Det är mindre än ett år kvar, det kommer gå bra. "

”Det låter krångligt”, mumlade Yaosu och rynkade på ögonbrynen, medan han övergick till att blocka bort grus från det andra knät. Egentligen borde han nog haft ett förstoringsglas, men det verkade som om de flesta gruskornen var hyfsat stora och de som inte var det var så små att de ändå inte skulle gå att få tag i. Hon hanterade det hela väldigt bra, höll benen stilla trots att han var och pillade i såret med en vass pincett. Nu var han, som sagt, väldigt försiktig, däremot tyckte han allt att det var imponerande av henne. Hade det varit Zihao som suttit på den där sängen hade han fått tvinga ner benen och hålla fast dem.
”Du har rätt, det är mindre än ett år kvar..men du borde ändå få njuta av ditt sista år”, påpekade den äldre och bet sig själv löst i tungan, medan han försökte gräva upp ett gruskorn som grävt ner sig extra djupt. ”För mig var det sista året det bästa, extra mycket fester och annat roligt. Inte för att jag deltog, men slytherin vann i alla fall både quidditch och elevhemskuppen, så det var kul”, berättade han därefter och lyckades få ut den lilla stenbiten, som trillade ner på golvet och studsade iväg. Allt som kvarstod var att rengöra såret och vira bandage runt även det knät, sedan kunde hon nog gå. Eller nej, handen behövde han ju också ta sig en titt på, ifall att det var något han missat.
”Förlåt om det gjorde ont, jag försökte verkligen vars försiktig”, sade Yaosu med ett litet skratt och skakade på huvudet för sig själv. ”Det här är den första gången jag rengör ett sånt här sår..tack för att jag fick öva på dig, antar jag.”

Blicken är fastfrusen på Yaosu. Han ser så fokuserad ut, som att han genuint vill göra ett bra jobb och hjälpa Hayley. Det känns nytt, och väldigt gulligt. Konstigt hur det där fungerar, madam Pomfrey skulle hantera det precis likadant, men eftersom att den andre är närmare hennes ålder så känns det annorlunda. Hon har bara inte bra egenskap av personer i hennes ålder, tyvärr. Därför blir hon alltid lika förvånad när någon visar minsta tecken på vänlighet. Och nu visar Yaosu många tecken på vänlighet, vilket får henne att le glatt, trots att såren svider när han pillar med dem.
"Deltar inte heller i så många fester faktiskt," påpekar hon, de har åtminstone det gemensamt. Hayley föredrar att bara umgås med de nära vänner hon har. Hon skulle inte ha något emot att umgås med mannen som noggrant tvättar hennes sår, nej han är rätt uppfriskande. "Hm, det här året tänker vi då slå er rejält, slytherin har inte någon chans," retas sjuttonåringen och lipar mot Yaosu. Ja, laget hon är i ska nog kunna slå de andra elevhemmen, så det så. Plus så är det lite roligt att retas, förhoppningsvis förstår han att hon inte är helt seriös.
"Tack så jättemycket,"Hayley sträcker lite på benen och kollar ner på knäna. De ser betydligt bättre ut nu, och hon är faktiskt imponerad. "Kan bli din försökskanin om du vill, kan gå och bryta några ben om det hjälper." Självklart är hon inte seriös.. men hon skulle vilja spendera mer tid med honom.

Så de hade i alla fall någonting gemensamt - ingen av dem gillade fester. Kanske han tog ut saker lite på förhand? Hayley hade ju trots allt sagt att hon inte deltog i så många fester, inte att hon inte tyckte om dem. Och det stämde inte helt när det kom till Yaosu själv heller, fester kunde vara trevliga om de var små och lättsamma. Det var när de blev högljudda och stökiga som han fann dem frånstötande, eller kanske inte tilltalande var ett bättre uttryck? Hur som haver hade han aldrig tyckt om stora fester och föredrog att sitta uppkrupen i sängen med en riktigt bra bok. Ja, böcker var helt klart bättre än fester, för att inte tala om mänsklig kontakt. De var bättre alltså, böckerna var att föredra över att vara social.
”Oss? Jag är inte en elev längre, så för mig kvittar det fullständigt”, svarade nittonåringen och frustade till. ”Däremot var det lätt det bästa laget när jag var lagkapten, så det så”, fortsatte han med en glimt i ögat, just som blicken landade på sjuttonåringens ansikte ett slag. Hon verkade väldigt sprallig av sig, munter och positiv trots att hon nyss blivit av med ögonbrynen. Det var verkligen beundransvärt. Ett leende strök sig över läpparna på honom och han rätade på ryggen, efter att ha fäst det andra bandaget runt knät på henne. Med tanke på att det var hans första gång hade det gått rätt bra att behandla såren. Däremot var det långt ifrån positivt att det var van själv som orsakat dem..nåväl.
”Försökskanin? Hm, då kan du väl ta av dig den där mössan och torka bort sminket så arg jag kan försöka hjälpa dig med dina stackars icke-existerande ögonbryn?” Föreslog Yaosu och reste sig upp från pallen, för att gå iväg och slänga bomullstussarna och lägga pincetten på brickan med smutsiga instrument. ”Bryta ben doser jag däremot helst att du inte gör..vad säger du om att komma tillbaka någon gång senare under dagen? Vill gärna dubbelkolla hur man gör när man ska få håret att växa på en specifik plats.” Han slängde de blodiga tussarna i soptunnan bredvid vagnen och vände sig sedan mot den yngre flickan. ”Eller är det kanske värre än att gå och bryta några ben? Kan inte garantera att du inte får gardiner över ögonen.” Det var i och för sig högst otroligt, då nittonåringen var väldigt noggrann och duktig, men vem visste? Å andra sidan skulle madam Pomfrey enkelt kunna fixa det om något gick snett.