Vidomina Och Ginerva2003

"Jo saken är att jag liksom alltså jag vet inte hur jag ska säga detta men alltså" sa hon osäkert och tittade ner i golvet. Hon brukade aldrig bli så här nervös men av någon anledning hon inte kände till så blev hon nervös av hans närhet.
"okej lova att du inte kommer tycka att jag är konstig eller helt tokig när jag frågar detta" sa hon och tog ett steg fram emot honom.
"Jo min fråga är har du drömt en väldigt konstig dröm där jag kanske var med" sa hon men det sista var så lågt att det knappt hördes.

Han tittade nyfiket upp mot henne. Var hon nervös? Hon? Bella hade ingen anledning, han förstod inte vad hon menade. Men istället för att grubbla vidare på det så lyssnade han på vad hon hade att säga. Det verkade viktigt. "Jag skulle aldrig tycka att du är konstig eller tokig.", sa han ärligt och förstod återigen inte vad hon menade. Han ville förklara, hon kunde lita på honom, Kaspar skulle aldrig göra henne illa. Han lyssnade fokuserat och flämtade till då hon ställt frågan. "Dr..Dröm?", ekade han och tog ett steg närmare henne, beredd att fatta hennes händer, men ryckte genast tillbaka de, det skulle kanske verka för hastigt och för plötsligt. Istället samlade han sig och nickade. "Ja, det har jag.", sa han och nickade för att tydliggöra.

"Skönt att veta att du aldrig skulle tycka det" sa hon nervöst. Hon blev het vit i ansiktet när hon fick dt bekräftat. Hon satte sig på närmaste stol för att få stöd för det var väldigt konstigt att han drömt det.
"Vad handlar drömmen om" frågar hon med en lite ostadig röst.
"Är detta också en dröm kanske" sa hon efter en stund. hon nöp sig själv hårt i armen.
"Aj" sa hon och insåg detta var inte en dröm. hon såg på honom osäkert.

Ajdå. Han hade sagt för mycket eller fel saker. Det som han ville undvika. Men Kaspar insåg sina konsekvenser och beslöt sig för att möta de. Han skulle inte låta detta besegra honom eller förstöra för honom. "Jag..", började han och såg från kaffet som kokade till Bella igen. "Du var i min dröm. Du sa något, eller sjöng något. Jag är inte säker."
Han tänkte tillbaka på sin dröm där han sett henne framstå på samma ställe som han. Ute på ängen, bortom träden och med solen som sken upp deras miljö. Det var vackert, idylliskt, som från en saga. Ett litet leende formades på hans läppar, men det försvann lika snabbt. Han var rädd att hon inte skulle förstå.
"Det kanske bara.. Jag menar.. Hon liknade dig iallafall.", sa han och hoppades att han inte framstod som en idiot.
"Jag tror att kaffet är klart."

"Ja jag själv har också drömt om dig" sa hon.
"Men det måste ha varit ett sammanträffande" sa hon och reste sig upp försiktigt från stolen för att hämta två koppar högst uppe i skåpet. Hon såg på honom en liten stund innan hon hällde upp kaffe.
"Vill du ha mjölk" frågade hon och öppnade kylskåpet och tog fram mjölken som var en av dom få saker som låg i det rätt så tomma kylskåpet.

Hans hjärta tog ett extra skutt. Hade hon drömt om honom? Det lät för bra för att vara sant. Kaspar log fånigt, men leendet försvann då deras blickar möttes. Han ville så säga ställa in sig hos henne, inte att hon skulle tro något annat om honom. "Har du?" Tänk om det hade varit samma dröm? Kaspar var ganska säker på det. Då han tidigare trängt sig in i människors drömmar för att skrämma de, eller manipulera de för att få hans vilja igenom. Kaspar hade ju, trots allt, trängt sig in i hennes dröm. Kanske inte som den varelse han nu visade sig som, men han hade varit där. Och han längtade efter att ha henne nära sig.
"Nej. Tack. Ingen mjölk.", sa han och gick då fram till bordet för att skjuta ut en stol att sätta sig ner på.

"Ja det har ja men det är skumt ja vet" sa hon lite nervöst. Hon hällde i mjölk i sitt kaffe och ställde sen in mjölken i kylskåpet och satte sig på en stol mitt emot honom. Hon sätt där en lång stund och bara tittade på hans perfekta ansikte innan hon tittade bort.
"Så bor du här i närheten eller så" frågade hon medans hon kammade igenom sitt lite rufsiga hår.
"säg bara till om du vill ha mer kaffe sen" sa hon och drack upp sin kopp kaffe och undrade vad hon skulle säga här näst.

"Jag tycker inte att det är skumt.", sa Kaspar och sträckte sig efter koppen för att smaka av den heta drycken. Han svalde och satte ner koppen igen. "Jag är smickrad.", sa han och log smått. Han iakttog henne och tyckte att hon verkade så vacker. Så vänlig. Blicken föll till hunden som verkade leta efter en plats för ro. Hunden skall och försvann ifrån köket, men återkom strax därpå igen för att nosa sig efter en plats på golvet att lägga sig på.
När Bella frågade om Kaspars eget ställe övervägde han för ett ögonblick om han skulle berätta vem han egentligen var, var han egentligen kom ifrån. Men det skulle vara för plötsligt, eller för svårt att förstå för människoöron. "Jag bor på andra sidan stan.", sa han då och tänkte att det var det bästa svaret. En lägenhet, förbi parken, med utsikt över hamnen. "Det var gott, tack.", sa Kaspar och smakade igen av drycken för att se på Bella igen. "Berätta mer om dig. Vad tycker du om att göra? Vilka är dina vänner?"

"Vad är du smickrad över" frågade hon nervöst. Hon fingrade lite på korset hon hade runt halsen.
"Tyvärr kan jag inte bjuda på någon mat jag har inte hunnit gå och handla en" sa hon fast hon inte ens hade planerat att handla. Hon hade ju lite grönsaker i frysen och det tyckte hon räkte men det tänkte inte hon berätta för han skulle antagligen undra om han visste hur lite hon brukade äta och att hon mästa åt grönsaker på grund av att det var nyttigt.
"Jag pluggar mest för att klara skolan" svarade hon

Kaspar tvekade. Var det ett test? Skulle han svara rätt? Han flackade med blicken mot hunden och sedan mot Bella igen. Jag är smickrad över att du drömde om mig. Det verkar som att jag ändå hade en betydelse.", sa han och drack upp det sista ur sin kopp. Kaffet var svalt, men det gjorde inget. Det var gott ändå.
Han följde henne med blicken igen.
Kylskåpet. Mat. Det var inte så mycket av hans intresse. Men han visste ju att människorna lade stor vikt i att äta, äta näringsrikt och nyttigt. Därför nickade Kaspar. "Det är okej, Bella. Jag är inte hungrig. Jag har mat hemma. Du behöver inte bjuda mig."
Han svalde och såg på henne igen. När hon nämnde att plugga, och verkade ha undvikit hans frågor om vänner såg han osäker ut. Kaspar rynkade pannan. Bella måste ha varit mer populär än så? Nog hade hon väl vänner?
"Pluggar?", ekade han och såg oförstående ut. "Dina vänner måste uppskatta ditt sällskap." Han svalde igen och tippade huvudet en aning åt sidan.